Klimatomställningen kräver revolutionär kamp för demokratisk socialism

Allt fler, särskilt unga, radikaliseras av klimatfrågan och inser också behovet av systemförändring för att rädda klimatet (Foto: Natalia Medina).

av Arne Johansson // Artikel i Offensiv

Det ynkliga resultatet av klimattoppmötet i Glasgow, COP26, har hälsats med ilska och frustration bland världens klimataktivister. Helt otillräckliga och verkningslösa marknadsmetoder betyder en fortsatt snabbt krympande koldioxidbudget”. Det har fått Greta Thunberg att kalla toppmötet för en Global North Greenwash Festival” och den engelske klimatdebattören George Monbiot att likna Glasgow Climate Pact med en självmordspakt”. 

Enligt forskarna närmar sig världen i bästa fall i marginellt minskad takt oåter­kalleliga tippunkter, som utan revolutionerande förändringar av hur samhället organiseras hotar våra barn med en dystopisk framtid. Därmed kan vi se fram emot en fördjupad och radikaliserande diskussion om program, taktik och strategi för den återuppväckta klimatrörelsen. Ett inslag i denna som har väckt viss uppståndelse är den provocerande titeln How to blow up a pipeline på en ny bok av den ekosocialistiske humanekologen och författaren Andreas Malm. 
Att Sverige den 1-5 juni nästa år står som värd för ett nytt globalt klimat- och miljötoppmöte med anledning av Världsmiljödagens 50-årsjubileum ger en ny välkommen chans att på allvar diskutera klimatomställningens villkor även här. 

Att fossila bränslen denna gång för första gången i COP-cirkusens 25-åriga historia ens nämns i Glasgow-mötets slutkommuniké har av vissa makthavare setts som en framgång. Men att ”fasa ut” kolet i sista stund byttes ut till ”fasa ned” utvinningen av kol och subventionerna av ny kol, olja och gas var till och med nära att få COP-mötets ordförande Sharma att brista ut i gråt.
Det faktum att lika mycket koldioxid har släppts ut i världen dessa 25 år som under hela tiden dessförinnan är ett absurt kvitto på den kapitalistiska COP-cirkusens ineffektivitet. ”Här på COP26 valde världsledare kollektivt att underteckna en dödsdom för många av våra egna barn i morgon och fattigare samhällen idag”, kommenterar även den kände klimatforskaren Kevin Anderson.
Världsledarnas hyckleri är monumentalt. När det kommer till kritan har de precis som förut visat sig vara beredda att göra tvärtemot sina läppars bekännelse till hotets allvar, om så bara för ytterligare en kort tid hålla systemet under armarna, i alla fall till nästa val. USA:s president Joe Biden lovade inför Glasgow en koldioxidneutral energisektor till 2035. Men samtidigt uppmanade han OPEC att öka oljeproduktionen för att motverka de stigande priserna på olja och gas.
Och strax efter Glasgow genomfördes i det cyklonhärjade New Orleans av alla ställen historiens största utauktionering av rättigheter att pumpa olja ur havsbotten, i detta fall på en stor del av mexikanska vikens havsbotten mellan Florida och Mexiko. Och i Östafrika planerar den franska oljejätten Total för bygget av historiens längsta pipeline från olje- och gasfält i västra Uganda till Tanzanias kust som ska korsa en rad extremt känsliga floder och naturparker.

COP26 har av vissa media kallats ”vår tids viktigaste klimatmöte” där uppgiften var att checka av löftet från Parisavtalets målsättning 2015 att hindra den globala medeltemperaturen från att stiga över 2 grader, och helst inte över 1,5 grader. Men på den formella agendan stod egentligen bara teknikaliteter om Parisavtalets regelbok och en Artikel 6 om marknadsmekanismer – som hur det går till när en part köper sig rättigheter att släppa ut genom att sponsra utsläppsminskningar i ett annat land.
De rikare länderna lyckades till sist ena sig om att de 100 miljarder dollar som tidigare har utlovats till 2020 för klimatanpassningar i fattigare länder ska finnas på plats nästa år, men det är en bråkdel av de mångdubbla belopp som skulle krävas för en omställning.
Vid sidan av förhandlingarna i Glasgow lovade 48 länder att ”accelerera en övergång från oförminskad kolkraftsproduktion”. I det löftet, som har antagits betyda en långsam avveckling av kolet, deltog inte de största kolproducenterna USA, Kina och Indien, eller den största kolexportören Australien samt Indonesien, bara om andra betalar omställningen, och Polen först till 2049. 
Än mindre förtroende väcker 110 länders löfte att avskogningen ska sluta till år 2030 och ännu lösare är 100 länders överenskommelse om att ”gemensamt” minska utsläppen av metangas med 30 procent till 2030. Bland undertecknarna är Bolsonaros Brasilien som i verkligheten skyndar på skövlingen av Amazonas, bara i år med 22 procent.
Inför COP26 hade löften inkommit om att uppnå netto noll i utsläpp från EU till 2050 och nationella löften från till exempel Sverige till 2045, USA 2050, Kina 2060 och Indien 2070. Tillsammans med Indiens löfte om att nå 50 procent förnybar energi till 2030, EU:s ”Fit For 55” procents utsläppsminskning till 2030, och alla länders nationella åtaganden har välvilliga beräkningar från Climate Tracker hävdat att om de infrias kan åtagandena i Glasgow betyda att den beräknade temperaturökningen till 2100 begränsas från 2,7 till 2,4 grader.

Som Mattias Goldmann beskriver det på Supermiljöbloggen är tricket för att komma överens kroniskt vaga skrivningar som ”Common But Differentiated Responbilities” som man hoppas ska förverkligas av ”those in a position to do so”. Konsekvensen blir som en luttrad hållbarhetschef citeras i Supermiljöbloggen: ”Jag har skrivit under oändligt många överenskommelser, men aldrig varit med om att någon kollat om vi lever upp till dem.” 
Ledande politiker och borgerliga media förlitar sig mot allt förnuft på de globala finansintressen vars ”greenwashing” har blivit ett allt viktigare konkurrensmedel och som tar en allt större plats i klimattoppmötenas inre ”blå zoner”. Från de som anslutit sig till The Glasgow Financial Alliance for Net Zero (GFANZ) utlovas nettonoll-utsläpp 2050 i vad de finansierar. Global Energy Alliance for People & Planet säger sig vilja påskynda omställningen till förnybar energi, samtidigt som First Movers Coalition vill använda storföretagens upphandlingar för att ge en marknadsknuff åt tekniker som ännu är för dyra för marknaden. 
Netto noll är samtidigt en gummifras som ger dem en möjlighet att köpa sig utsläppsrätter att bedriva näst intill ”business as usual” med kol, gas och olja i sina portföljer mot att de finansierar andras klimatpositiva projekt. 

Men på Glasgows gator och i de otaliga kransmötena i den ”gröna zonens” myller av 150 möten, workshops och panelsamtal parallellt med det officiella toppmötet trängdes också klimatkämpar från jordens alla hörn i det så kallade The People’s Summit (Folkens toppmöte), organiserade av den skotska COP26 Coalition. 
Där förenades på ett nytt sätt både äldre miljöorganisationer och nätverk med rötter i den globaliseringskritiska rättviserörelsen, och bland närvarande socialister märktes denna gång International Socialist Alternative allra mest på gatorna.
I den växande känslan av att tiden håller på att rinna ut märks också tydliga tecken på en tilltagande frustration, ett fränare ordval i kritiken och en rad olika uttryck för radikaliseringstendenser.
Både forskare och många miljörörelser anammar idag paroller om klimaträttvisa och analyser som kopplar klimathotet till det ekonomiska och politiska systemets rovdrift på naturresurser, rasism, kolonialism och sociala orättvisor.
Där de radikalare delarna av klimatrörelsen redan vid toppmötet i Köpenhamn 2009 samlades bakom parollen System Change not Climate Change satte Greta Thunberg och Fridays for Future inför Glasgow tonen med den vässade parollen Uproot the System (ryck upp systemet med rötterna) och en kritik av toppmötet som en ”festival för greenwashing”.

Pandemins restriktioner förhindrade många rörelser att delta. Men som Ludvig Sunnemark rapporterat i tidningen Internationalen samlades ändå närvarande aktivister från Fridays for Future Most Affected Peoples and Areas från Mexiko, Bangladesh, Kenya och Sydafrika i Glasgow bakom paroller som ”Climate justice is black, brown, and indigenous”, ”Degrow the North and decolonize the South”, samt ”Climate struggle is class struggle”. 
Vissa har noterat att massprotesterna i samband med klimattoppmöten ändå inte alls har kantats av den sorts konfrontativa motdemonstrationer som de globaliseringskritiska protesterna mot toppmöten som världshandelsorganisationen WTO:s i Seattle 1999, G8-protesten i Genua 2001 eller EU-toppmötet i Göteborg samma år. Även om förtroendet för makthavarna är lågt ska det mycket till för att mana till protester för att stoppa ett möte som i alla fall på papperet syftar till att rädda planeten.

Den sorts fysiska motstånd mot miljöförstörelsen som Naomi Klein kallade ”Blockadia” i sin bok This Changes Everything: Capitalism vs. the Climate gällde existentiella protester mot bygget av pipelines, gruvor, skogsskövling och andra miljö- och klimathotande projekt, ofta med hotade ursprungsfolk i främsta ledet. 
Kampen mot oljeledningarna Keystone XL i Kanada och USA liksom mot Dakota Access vid Standing Rocks i USA och protesterrörelsen Ende Gelände mot utvinningen av brunkol i Tyskland är ett par av de mest kända exemplen på vad Naomi Klein benämnt ”en vandrande transnationell konfliktzon” där människor allt oftare har varit beredda att sätta sina kroppar i vägen för att skydda sig själva och miljön. Det allra första av ett 70-tal sådana strider som har dokumenterats av forskare i Blockadia Map är Ogonifolkets bittra motstånd mot Shells oljeutsläpp i Nigerdeltat på 1990-talet.
Hettan från blockaderna mot Nordamerikas pipelines bidrog utan tvekan till framgången för den rörelse av rörelser som utmynnade i massuppslutningen av uppemot 400 000 i The People’s Climate March mot de globala klimatförändringarna inför det stora FN-mötet om klimathotet i New York 2014. Den bäddade också för nya politiska förslag om en Green New Deal. 

Socialister förklarar nödvändigheten av en demokratiskt planerad omvandling till en cirkulär, resurssnål och ekologiskt hållbar produktion och konsumtion.

Men det var med den rörelse av skolstrejker som inspirerats av Greta Thunbergs ensamma protest med en skylt som det stod ”skolstrejk” på sensommaren 2018 som Fridays for Futures på kort tid växte till globala massprotester vid sidan av toppmötena. I de hittills största samtidiga skolstrejkerna och massdemonstrationerna under den globala klimataktionsveckan den 20-27 september 2019 deltog fler än sex miljoner i 150 länder. 
Parallellt med denna historiens största koordinerade ungdomsrörelse lanserades i namn av Extinction Rebellion (XR) även en annan internationell rörelse som med direkta samt fredliga och kortvariga aktioner som metod specialiserat sig på att väcka uppseende. 

I frustrationen över både pandemins förlamande effekt och att varken massmobiliseringar eller direkta aktioner hittills har gett tillräckligt stor effekt har humanekologen Andreas Malm väckt uppståndelse med sin senaste bok med den provokativa titeln How to Blow Up a Pipeline, Learning to Fight in a World on Fire (Verso 2021), där han argumenterar för behovet av att komplettera massprotesterna med småskaliga attacker mot utvalda mål vid sidan av. 
I boken riktar Malm enligt utförliga recensioner och intervjuer kritik mot klimatrörelsen och särskilt XR för ”moralisk” eller ”strategisk” pacifism och frågar sig när det är dags att eskalera kampen.
I en intervju för Los Angeles Review of Books säger sig Malm vara medveten om risken för att utpekas som terrorist. Men han säger sig även själv ”i princip” vara beredd att spränga en pipeline, om än enbart på ett sätt som bara skadar infrastruktur och egendom, inte människor – det vore något kvalitativt helt annorlunda.
Andreas Malm förespråkar alltså inte skadegörelse som ett alternativ till massrörelsen, men väl som ett komplement. Aningen pressad i nämnda intervju säger han att ifall en Green New Deal hade en reell chans att lyckas och vara på väg att bli ett paraplykoncept för sociala rörelser i USA skulle han vara den första att varna otåliga klimataktivister. 
Han tycker att det är svårt att säga när en sådan militant upptrappning av kampen vore bäst, men hittar i nästa andetag ett läge: ”om en aktivistgrupp under den australiska eldsvådan hade gått in i en kolgruva och på något sätt demonterat en del av gruvans infrastruktur, viss utrustning, sprängt den eller plockat isär den… det skulle vara ett ögonblick för rörelsen att säga, ’Ja, en sådan handling har risker. Men tar vi klimatkrisen på allvar?’”.
Men den första fråga han som socialist borde ställa sig är givetvis hur det skulle underlätta arbetarklassens deltagande i klimatkampen?

Andreas Malm har annars lyft viktiga frågor. Han argumenterar med rätta för att termen Antropocen borde bytas ut mot Kapitalocen, då det är kapitalet och inte mänskligheten som fört oss till katastrofens rand. 
Hans näst senaste bok Covid, Climate, Cronic Emergency (Verso 2020) har undertiteln War Communism in the 21st Century. I den argumenterar han helt riktigt för att klimatets nödläge kräver åtgärder som varken kan genomföras i socialdemokratiska små steg eller med ett anarkistiskt avståndstagande från statliga åtgärder. ”Socialdemokratin agerar utifrån antagandet att tiden är på vår sida. Men om katastrofen inträffar,…då är den reformistiska kalendern strimlad.
Gentemot dem som argumenterat för en kapitalistiska omställning i stil med USA:s krigsrustning på 1940-talet ställer han i likhet med Lenin under första världskriget nödvändigheten av revolutionär kamp för makten att genomdriva en snabb omställning av hela samhället.
Malm har helt rätt i att klimatomställningen kommer att kräva drastiska och statliga åtgärder både för produktionens och konsumtionens omställning, inklusive tvångsåtgärder mot de rikas lyxkonsumtion av till exempel suvar och flygresor. Exakt vilken klasskaraktär den staten måste ha tycks han vilja undvika, men säger i alla fall att faran för byråkratisk urartning måste hållas i schack av ”folkliga krafter underifrån, med sociala rörelser som har makt över de statliga organ som driver på omställningen”. Parallellen med den ryska revolutionens krigskommunism leder dock till lika onödiga som felaktiga associationer med det inbördeskrig och extrema umbäranden “i säck och aska”, som i själva verket orsakades av revolutionens nederlag i Tyskland och övriga Europa. Vad Lenin argumenterade för i till exempel Staten och revolutionen sommaren 1917 var en revolutionär och demokratisk socialism.

Inför att Sverige den 1-5 juni 2022 står som värd för ett nytt globalt toppmöte med anledning av Världsmiljödagens 50-årsjubileum kommer både S-regeringen och inte minst Vänsterpartiet att hylla den gröna industriella omställningen i ljuset av dagens nya planer på vätgasproducerat stål, batterifabriker, vindkraftsparker och gruvor i övre Norrland och Volvos ambitioner om en snabb övergång till elbilar. 
Men som den brittiske klimatdebattören George Monbiot skriver i ett lustmord på elbilar förstör utvinningen av det material som krävs för deras stål, batterier och elektronik redan idag samhällen, river ner skogar, förorenar floder, skräpar ned ömtåliga öknar och, i vissa fall, tvingar människor till nästan slaveri.

Striden kommer inte minst att stå het om de gruvprojekt som kan väntas växa fram som svampar ur jorden. Det är socialisters uppgift att förklara nödvändigheten av att istället genomföra en demokratiskt planerad omvandling till en cirkulär, resurssnål och ekologiskt hållbar produktion och konsumtion, som från första stund strider mot kapitalismens ohämmade och konkurrensdrivna krav på vinster och kapitalackumulation. 
Men för att vinna förståelse för detta krävs även en politik som kan bemöta ogenomtänkta idéer om att mot kapitalistisk ”tillväxt” bara ställa krav på ”nedväxt” eller som till exempel den ekosocialistiske författaren John Bellamy Foster förespråka ekonomiskt ”sta­tionära” samhällen.
Vad som krävs och även kan väcka framtidstro är minst av allt ett stationärt samhälle, utan istället
en snabb omvandling och omväxt, där kapitalismens slit och släng-­ekonomi ersätts av hållbarhet, cirkulär återvinning och en utveckling av gemensam välfärd och kultur på bekostnad av framför allt de rikas materiella lyxkonsumtion.
Helt klart måste till exempel en ny trafikstruktur byggas ut som kan ersätta onödigt inrikesflyg med tågtrafik, stora SUV:ar bannlysas och den fossilbaserade massbilismen er­sättas med en avgiftsfri kollektivtrafik. På motsvarande sätt behöver en social bostadspolitik utvecklas som gynnar klimatsmarta flerfamiljshus framför dyra villor.

För en sådan omställning måste också den breda massan av arbetare och löntagare vinnas. 
Det kan aldrig ske utan att arbetsrätten och socialförsäkringar­na stärks och nya gröna jobb erbjuds där gamla avvecklas i enlighet med flera av idéerna i de mest progressiva förslagen om en Green New Deal. 
Allt detta är en kamp som måste inledas här och nu, men som för att genomföras fullt ut kräver en revolution av både makt och ägande av banker och storföretag och en ny demokratisk och socialistisk stat som kan förverkliga detta.
Gentemot den risk som också finns för en förlamande pessimism och som inte minst kan öka av en utdragen pandemi gäller det att förstå att inte bara klimatet kan påverkas av tippunkter och dominoeffekter. Det kan också det sociala och politiska medvetandet, som både till exempel Fridays for Future, Metoo och Black Lives Matter redan har visat, liksom de uppror som svepte genom världen både 2011 och 2019. 
Inget kan mer revolutionera de ungas medvetenhet om socialismens nödvändighet än att dagens kapitalistiska system nu faktiskt hotar deras framtida möjligheter till ett civiliserat liv.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!