Tiden håller snabbt på att rinna ut för Bushs surge (svallvåg) med 28 500 fler USA-soldater i Irak innan den knappt påbörjats (påbörjades i februari, alla på plats i juni). ”Klockan tickar snabbare i Washington än i Bagdad”, beklagar USA:s nye försvarsminister Robert Gates.
En ny stor opinionsundersökning i USA av Newsweek visar att stödet för Bushs Irakpolitik nu har fallit till 23 procent. Bara 10 procent anser att den ökade truppinsatsen förbättrat läget. Att det allmänna stödet för Bush nu fallit till 26 procent, bara 3 procent över Richard Nixons bottenrekord strax innan denne tvingades avgå på grund av den s k Watergateskandalen, är alarmerande för Bushs partivänner, knappt ett och ett halvt år innan nästa presidentval.
Myteri i kongressen
En annan sorts ”surge” förutses nu senast i september, om inte Bush självmant ger en signal om hemtagning av trupper. Detta har blivit tydligt sedan även Richard Lugar, republikanernas tyngste senator i kongressens utrikesutskott, gjort myteri. Denne gick i förra veckan ut med krav på en snabb kursändring, utan att vänta på den utvärdering av ”säkerhetsplanen för Bagdad” som utlovats av USA:s nye befälhavare i Irak, general David Petreaus, i september. Ju längre kursändringen väntar desto svårare blir den utrikespolitiska splittringen inför valet, varnar Lugar.Råttorna kan snart börja hoppa från det sjunkande skeppet även i det republikanska partiet. ”När Dick Lugar attackerar din utrikespolitik, betyder det att din dammlucka brister, och det betyder att vi det är mycket troligare att vi som land går från Plan A till Plan B i höst, när det gäller Irak”, citeras en rådgivare till flera presidenter på CNN.com.
Någon Plan ”E” som i ”exit” (utgång), som efterlysts av den republikanske senatorn George Voinovich, och går längre än till ”en rejäl (sizeable) truppneddragning” (Lugar) m m, har dock varken ledande demokrater eller republikaner.
Debatten väntas hur som helst ta rejäl fart redan i juli, då kongressen ska ta ställning till försvarsbudgeten. Kongressledamöter från både demokraterna och republikanerna har också lanserat krav på att återuppliva ”Iraq Study Group”, som utmanade Bush med den så kallade Baker-Hamilton-planen strax efter kongressvalet i november 2006.
Plan B
En ny upplaga av Plan B skulle med stor sannolikhet vara snarlik den förra, med en tidtabell för påbörjade trupphemtagningar våren 2008, förhandlingar med Syrien och Iran om deras stöd till en stabilisering av Irak och nya initiativ i Israel/Palestinafrågan.Richard Lugars utspel kom som ett beskt svar på en vädjan från USA:s nye försvarsminister efter Rumsfeldt, den f d CIA-chefen Robert Gates, om mer tålamod när det gäller krav på redovisade ”framsteg” för Bushs ”säkerhetsplan för Bagdad” redan i september.
Bushs surge
Bushs surge lanserades som en kampanj för att avväpna miliserna (inte minst den shiamuslimska s k Mahdi-armén) och ”säkra” Bagdad kvarter för kvarter, i hopp om att irakisk polis i nästa steg skulle kunna ta över och hejda den accelererade spiral av blodiga vedergällningsaktioner och sekteristisk rensning som tog fart efter attentatet mot den shiamuslimska Gyllene moskén i Samarra i februari 2006. Enligt Röda halvmånen har antalet interna flyktingar i Irak ökat åtta gånger sedan juni 2006.”Framstegen” för ”the surge” är små, till ett högt pris. Fem månader sedan ”säkerhetsplanen för Bagdad” sjösattes, uppger USA att man nu ”kontrollerar” 48 procent av Bagdads stadsdelar. De rivaliserande sunni- och shiamiliserna har i stort sett valt att vika undan utan gatustrider, men utan att låta sig avväpnas. Samtidigt som attackerna mot civila mål för tillfället har dämpats, har attentaten tagit fart mot USA:s soldater och deras allierade irakiska militärer och poliser. Det senaste kvartalet (april-juni) är med 330 dödade USA-soldater den blodigaste tremånadersperioden för USA i Irak sedan invasionen.
Nytt fokus mot al Qaida
Att fler USA-soldater än någonsin har förlorat livet genom väg- och bilbomber och andra attentat har framförallt skyllts på al Qaida-räder från Bagdads omgivningar.Att USA för den skull inte glömt sitt löfte att bekämpa även shiamiliser visades i lördags, då USA genomförde en räd i det shiamuslimska Sadr City i Bagdad som dödade minst 22 irakier, varav flera var civila – med motivet att de som attackerats skulle ha tillhört ett hemligt nätverk lierat med Iran. Maliki-regeringen, som inte godkänt operationen, riktade hård kritik mot USA:s aktion.
Under de senaste veckorna har USA:s fokus ändå till största delen riktats mot påstådda al Qaida-nästen i och utanför Bagdad. Det är som ett led i denna kampanj som USA sedan mitten av juni genomfört en offensiv med laserstyrda bomber, helikoptrar och marksoldater för att ”säkra” staden Baquba, i Diyalaprovinsen norr om huvudstaden. Men resultatet är magert. 80 procent av upprorsmännen antas av USA ha dragit sig undan i god tid. Av de hundratals som ändå dödats eller gripits är många oskyldiga civila.
I den ”bodycount” som åter publiceras har inte särskilt många fler dödade upprorsmän redovisats än USA har förlorat egna soldater (varav nästan hälften i Bagdad).
Vill påverka opinionen
Under ett tal till marinsoldater i torsdags, nämnde Bush al Qaida 27 gånger. Utan tvekan handlar ”the surge” mest om att än en gång försöka påverka USA-opinionen med minnet av 11 september. Men även om kriget i Irak sedan 2004 börjat dra till sig extrema jihadister från hela Mellanöstern är al Qaida i Irak fortfarande en liten, om än särskilt hänsynslös, minoritet – som inte alls fanns i Irak före invasionen.Idén att ”säkra” stadsdel för stadsdel är inte ny. I Falluja, som nästan jämnades med marken av USA i november 2004, jäser missnöjet med ockupationsmaktens utmanande vägspärrar mer än någonsin under det undantagstillstånd som åter skärps.
Även i Basra och den shiamuslimska södern, där Blair hade sin egen lilla surge mellan september 2006 och mars i år (Operation Sinbad) innan han påbörjade en neddragning från 7 500 till 5 000 brittiska soldater, är situationen värre än någonsin för ockupanterna efter några inledande framgångar 2006. ”Patruller kommer under attack nästan varje gång de är ute”, rapporterar The Independent. Britterna kommer nu att dra sig tillbaka till flygbasen utanför Basra, samtidigt som olika miliser kontrollerar den viktiga hamn- och oljestaden. Det betyder enligt International Crisis Group att britterna ”ger upp sina försök att etablera ett fungerande provinsstyre, som kan … etablera respekt för lagen eller någon verklig demokrati”.
Inte heller på nationell nivå finns det någon politisk lösning i sikte. Medan al-Sadrs anhängare fortsätter att bojkotta parlamentet har kurdiska, shia- och sunnipolitiker varken lyckats komma överens om den nya grundlagen, hur oljan ska kontrolleras och oljeinkomsterna fördelas, om sunnimuslimer med bakgrund i Baathpartiet åter ska tillåtas spela en roll igen, hur miliserna ska avväpnas eller nya provinsval hållas.
I södra Irak har oljearbetarnas fackförening i maj och juni strejkat mot en oljelag som öppnar för privatisering – medan kvinnogrupper i hela landet avvisar en grundlag som ger makten över familjepolitiken till religiösa fundamentalister.
USA köper shejker
Bland shiapolitikerna är misstänksamheten stark mot att USA i sin desperata jakt efter stödjepunkter i Anbarprovinsen och andra sunniområden försöker köpa stöd ”mot al Qaida” med pengar och vapen till samarbetsvilliga stamledare, som sunnishejken Abdul Sattar Rishawi från Ramadi, ligor av smugglare och grupper som till och med deltagit i det väpnade motståndet – tvärtemot föresatserna att avväpna miliserna.Detta förgiftar också relationen mellan sunnimuslimska grupper. Sattars allians, ”Anbarprovinsens räddningsråd”, har snabbt splittrats av rivaliserande shejker. Fem av Sattar Rishawis allierade shejker dödades och flera skadades också i förra veckan av ett attentat under ett möte på ett hotell i Bagdad – oklart av vem.
Varken Bushs surge eller ett eventuellt beslut om truppneddragningar innebär någon lösning.
I USA har allt fler kongressledamöter nu börjat tala för ett decentraliserat, federalt system, där Irak splittras mellan kurder, sunni- och shiamuslimer. Detta uppfattas av Joseph Biden, demokratisk ordförande i utrikesutskottet”, som den ”bästa chansen till en mjuklandning”. Även USA:s FN-ambassadör Khalizad kan tänka sig detta, men varnar för en backlash om idén uppfattas som ”made in Washington”.
En uppsplittring av Irak kan bli upptakten till en ännu värre katastrof, med sekteristisk rensning och ett blodigt inbördeskrig, som också kan dra in omgivande grannstater. Debatten om truppneddragning är ett tecken på Bushs fiasko i Irak – utan att för den skull innebära en lösning.
Arne Johansson
Dödliga fakta om katastrofen i Irak
Antalet dödade irakier sedan 2003 (direkt och indirekt)655 000 (år 2006, enligt den brittiska medicintidskriften Lancelot)
Antalet rapporterade irakiska dödsoffer per dag 2007
100 i genomsnitt
Antalet dödade USA-soldater
Sedan 2003: 3576
Februari-maj 2006: 292
Februari-maj 2007: 490
Antalet irakiska flyktingar sedan 2003
Till utlandet: 2-2,2 miljoner (nästan var tionde irakier)
Inom landet: 1,9 miljoner
Antal attacker på USA-soldater och irakiska styrkor per månad
4 900 (i april 2007)
Andel av alla USA-konvojer som attackeras (procent)
Jan-maj 2005: 5,4
Jan-maj 2006: 9,1
Jan-maj 2007: 14,7
Andel irakier med dagsinkomst under 1 dollar
54 procent
Arbetslöshet
60 procent
Utan rent vatten
70 procent
Utan sanitära resurser
80 procent
Kroniskt undernärda barn
21 procent
Allvarligt skadade som dör (p g a brist på läkare, mediciner och utrustning)
70 procent
Andel barn i Bagdad 3-10 år med traumatiska upplevelser de senaste 2 åren
47 procent
Antal läkare som flytt landet
12 000 av 34 000
Källor: Tom Engelhardt, FN, WHO och Röda halvmånen
