Kampen för de rivningshotade husen i Svartöstaden tar nya steg framåt. Nu har det sista fikonlöv som politikern och tjänstemän haft som argument för rivning fallit till marken.I förra veckans Offensiv redovisades hur politiker och tjänstemäns argument ett efter ett synats och avslöjats som felaktiga. Vid förra veckans interpellationsdebatt på kommunfullmäktigemötet, som RS tagit initiativ till, tvingades s och v att säga att ”en lösning” skulle sökas. Det enda argument de kunnat hålla fast vid är att kommunen inte vill äga husen och att man, på grund av ”inlösenrisk”, inte kan sälja dem.
Rättvisepartiet Socialisterna har hela tiden argumenterat för att Luleå kommun ska fortsätta äga husen. De behövs som billiga bostäder. Dessutom kan de vara verktyg för en social bostadspolitik, så att det finns möjlighet att få en bostad även i områden där s och v sålt det kommunala bostadsbolagets alla lägenheter.
Nu har det visat sig att snacket om risk för ”inlösen” vid försäljning inte heller är sant.
Inget krav på återlösen
Plan- och bygglagen säger att om kommunen ändrar detaljplanen på ett område så har en fastighetsägare rätt att kräva att kommunen köper dennes fastighet (löser in) om den ändrade detaljplanen innebär problem för fastighetsägaren (ex om ett bostadshus hamnar inom detaljplan för ett industriområde). Tjänstemännen har hävdat att så blir fallet även här, eftersom bostadshusen enligt detaljplanen står på ”industrimark för kontor”.När RS kollade upp dessa påståenden med kommunförbundets jurister visade det sig att det inte stämde. Enligt dessa jurister är det ”helt klart” att något krav på återköp (inlösen) inte kan ställas på kommunen. Därmed faller det sista argumentet för en rivning.
– När vi träffade gruppledarna för partierna förra veckan blev de övertygade om att kommunen inte var inlösenskyldig och menade att rivningen skulle skjutas upp. Det är en delseger men kan också vara ett sätt att lugna oss och förhala det hela, säger Lasse Drugge, ordförande i Svartöstadens intresseförening.
Det är nu innan valet som en långsiktig lösning för husens bevarande lättast kan nås, eftersom kommunledningen vill undvika protester mot dem. RS argumenterar för att kommunen ska behålla husen och genomföra nödvändig upprustning.
Jonas Brännberg
