Kongo: Den dödligaste krisen sedan andra världskriget

2008-02-13 12:53:51




Sedan 1998 utspelas i Kongo ”den dödligaste humanitära krisen sedan andra världskriget”. Den slutsatsen drar människorättsorganisationen IRC i en ny rapport.

IRC:s (International Rescue Committee) tidigare rapporter om antalet dödade i Kongo anses vara de mest sanningsenliga och används av FN m fl. Från augusti 1998 till april 2007 beräknas nu 5,4 miljoner människor i Kongo ha dött på grund av krig och väpnade strider. En tiondel av dem har dödats i direkta strider, medan de allra flesta dött i ”enkelt förhindrade och behandlingsbara sjukdomar som malaria, diarré, lunginflammation och undernäring” samt i sjukdomar kopplade till graviditet.

Högst dödlighet

Dödligheten i Kongo är 57 procent högre än i resten av Afrika söder om Sahara, med 2,2 dödsfall per tusen invånare och månad. I landets östra delar är dödligheten ännu högre. 47 procent av dem som dött är barn.
IRC skriver att orsaken är ”sociala och ekonomiska störningar orsakade av [militär] konflikt”. Däremot försöker IRC inte utveckla vad som ligger bakom krigen i Kongo.
Orsakerna finns i Kongos historia och naturrikedomar. Det enormt rika Kongo har hemsökts av slavjägare, kolonialmakten Belgien och därefter USA:s stöd till Mobutus diktatur från 1960-talet till 1990-talet. Elfenben, gummi, diamanter, guld, koppar och numera coltan (viktig vid tillverkning av mobiltelefoner) har berikat transnationella bolag i Europa och USA, plus landets elit.

Råvarorna skyddas

Krigen från 1998 till det officiella fredsavtalet 2002 tvingade världsmakterna att ingripa för att upprätta någon form av stabilitet. Det enorma antalet flyktingar och suget efter Kongos råvaror är orsaken till att FN i Kongo har sin största truppinsats internationellt. FN satsade också stora summor på att organisera valen 2006. Precis som väntat utropades den sittande presidenten Joseph Kabila – som var favorit både för västmakterna och för de styrande i Kina – till segrare i ett val minst lika manipulerat som det i Kenya. Efter valet hyllades också de ”demokratiska framstegen” av regeringar och media världen runt. Inom kort hade dock Kabilas utmanare, Jean-Pierre Bemba, tvingats i exil medan protesterande folkmassor skjutits ner av militär.
Varken avtalet 2002 eller valen 2006 har på allvar förbättrat situationen, visar IRC:s rapport. 2004-2007 dödades 1,5 miljon människor i Kongo på grund av krigsrelaterade sjukdomar och kriser. Den kongolesiska armén står för en stor del av det fruktansvärda våld som drabbar civilbefolkningen, samtidigt som miliser som enligt avtalet skulle avmobiliseras finns fortfarande kvar.

Fredsavtal i Kivu

Kivu i östra Kongo har härjats av ett närmast permanent krig sedan 1990-talet. Enbart sedan 2006 har en miljon människor drivit på flykt, varav 300 000 till grannländer. Kivu, som av Kinshasa har delats i två provinser (norra respektive södra Kivu), har flera gånger invaderats av grannlandet Rwandas armé. Rwanda har hänvisat till att hutumiliser, ansvariga för massakrerna på tutsier i mitten av 1990-talet, flytt till Kivu.
Efter fredsavtalet 2002 drogs de rwandiska trupperna bort. Men en officer Laurent Nkunda bröt sig tillsammans med sina brigader ut ur den kongolesiska armén för att ”försvara tutsierna”. Nkunda stred mot både hutumiliser och den kongolesiska armén. Vid flera tillfällen ingrep även FN-trupperna, Monuc, mot Nkunda.
Men trots stora insatser från Kabila efter valet 2006 lyckades han inte besegra Nkunda militärt. Båda styrkorna blev däremot ökända för att använda våldtäkter som en del av kriget och att utnyttja barnsoldater som bl a tvångsrekryteras ur flyktingläger i Rwanda.
Den 23 januari i år undertecknades ett fredsavtal mellan Nkunda och den kongolesiska regeringen. Afrikanska Unionen (AU), FN och EU deltog i förhandlingarna. Avtalet proklamerade omedelbar vapenvila, att FN-trupper ska bevaka buffertzoner mellan de båda parterna, integration av Nkundas trupper i den kongolesiska armén och amnesti för Nkundas soldater. Reportrar på plats säger att avtalet möts med skepsis från lokalbefolkningen. Ett liknande avtal från november 2006 höll bara en kort tid.
Krisen i Kongo kan inte lösas av regeringen i Kinshasa eller andra krigsherrar. Inte heller de imperialistiska makterna och deras storföretag står på befolkningens sida. Kina har t ex nyligen tecknat ett stort avtal med Kabilas regering, där infrastruktur utlovas i utbyte mot koppar och kobolt. Den infrastruktur som kommer att byggas handlar dock i första hand om att säkra just gruvdriften.

Kamp underifrån

Kongos arbetare och fattiga behöver demokratiska gräsrotsorganisationer som kan ta strid mot både krigsherrarna och gruvbolagen. Kapitalism och imperialism måste ersättas med demokratisk socialism, där Kongos rikedomar kan användas för att bota de sjukdomar som idag dödar miljoner människor.

Per-Åke Westerlund

Statsbudget: 9 miljarder kronor (2007) för 60 miljoner invånare.
Jämför med till exempel Umeå kommun, som har en budget på drygt 4 miljarder kronor för 112 000 invånare.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!