Kongo – en historia

2013-04-06 14:21:36


Sex miljoner har dött som en konsekvens av krigen i Kongo, de flesta av sjukdomar och svält.

– I Kongo går utvecklingen bakåt, sa en kongolesisk socialist till mig nyligen. Krigen sedan 1997 har skördat sex miljoner människors liv. Massvåldtäkterna och massakrerna fortsätter. Den förväntade livslängden är 46 år.
Hur förklara vad som händer i Kongo? David Van Reybrouck lägger en bra grund för ökad förståelse i den makalösa boken Kongo – en historia (Natur & Kultur, 2012).

Kongo har haft många namn sedan det feodala Kongorikets tid. Kongofristaten 1885-1908 ägdes av Belgiens kung Leopold.
Belgiska Kongo existerade därefter, 1908-60 (kallades även Kongo-Leopoldville för att skilja ut det från den franska kolonin Kongo-Brazzaville). Elva år efter självständigheten döpte diktatorn Mobutu om landet till Zaire. Sedan Mobutu störtades heter landet officiellt Demokratiska Republiken Kongo men kallas också Kongo-Kinshasa eller oftast bara Kongo, som också är namnet på den 470 mil långa floden i Afrikas hjärta.

Belgaren David Van Reybrouk har lagt ner ett mycket stort arbete på boken. En stor förtjänst är att han träffat och intervjuat en rad mycket gamla kongoleser som gett sin bild av landets historia.
Kongoflodens mynning var centrum för slavhandeln till Amerika 1500-1850. Fyra miljoner slavar togs från området och alla tidigare samhällsstrukturer slogs sönder.
När koloniseringen av Afrika tog fart lyckades det nyblivna landet Belgiens kung Leopold vinna stormakternas stöd för att ta över jättelandet som privat egendom.
Officiellt var Leopold mot slavhandeln, i verkligheten infördes ett terrorsystem där landet plundrades på först elfenben och sedan gummi. Leopold ”använde sin ena stat, Kongo, för att ge sin andra stat, Belgien, en ny gnista”, skriver Van Reybrouk, en närmast klassisk beskrivning av kolonialism och imperialism.

Hälften av den minimala budgeten gick till kolonialarmén Force Publique. De som inte fyllde kvoterna fick högra handen avhuggen och de upproriska hängdes. Jakten på gummi ledde till att jordbruket kollapsade och svält bredde ut sig. Leopold tvingades lämna över till den belgiska staten.
Under belgiskt styre inleddes en uppdelning av Kongo. Invånarna kategoriseras som tillhörande specifika raser och stammar, med olika egenskaper och specialiteter. Dessförinnan  ”talades inte om skillnaderna”, sammanfattar Van Reybrouk från sina intervjuer.
Under Leopold blev Kongo vallfartsort för tusentals kristna missionärer, varav många från Sverige. Dessa blev lydiga redskap för kolonialmakten, särskilt katolikerna. ”Missionsskolorna blev fabriker för fördomar om de olika stammarna.”
Kyrkans skolor censurerade allt upproriskt, man undvek till exempel att tala om franska revolutionen.
Medan kristendomens budskap om lydnad uppmuntrades, drabbades kritiska religiösa rörelser av hård repression. Predikanten Kimbangu som greps 1921 som ett hot mot kolonialmakten släpptes aldrig utan dog i fängelset 30 år senare, 1951. Hans anhängare, kimbanguisterna, tvångsförflyttades och förföljdes men är än idag en stor rörelse i Kongo.

Byar tvångsförflyttades och exempelvis skolor fick inte ligga nära diamantfyndigheter, berättar kongoleser jag talat med. Det infördes ett inrikes passystem som blockerade resande och isolerade byarna. Systemet motiverades med risk för sjukdomar, men ingick i kontrollapparaten.
Uppdelningen i stamtillhörighet genomfördes också av Belgien när landet tog över Rwanda och Burundi efter första världskriget. Stämplingen i pass och dokument, hutu eller tutsi, ledde till den uppdelning som kulminerade i massmorden på tutsier i Rwanda 1995 och de följande krigen.

Med upptäckten av Kongos enorma mineraltillgångar industrialiserades landet. Det dominerande gruvbolaget Union Minière drev en egen totalitär statsapparat i Katanga i sydväst, där man hittat koppar, mangan, uran, guld med mera. Palmolja från Kongo var råmaterialet i de tvålar som lade grunden till dagens multinationella jätte Unilever.
Arbetarklassen växte från några hundra år 1900 till 450 000 år 1929. Antalet ökade till närmare en miljon under andra världskriget, då gruvindustrin gick på högvarv. Exempelvis fanns uran från Katanga i de första atombomberna. Kongo blev det efter Sydafrika mest industrialiserade landet söder om Sahara.
Men arbetarnas villkor och landets välfärd fick inte del i den ekonomiska utvecklingen. De läkare som fanns tog bara emot de vita. Missnöjet ledde till strejker och kravaller i början och slutet av kriget. 60 gruvarbetare dödades i en massprotest i Elisabethville (idag Lumbumbashi) i Katanga.

– När det var strejker och protester sökte bolagen och staten hela tiden efter strejkledarna. De ville peka ut vissa grupper eller stammar som ”oroselement”. Det var en del av att söndra och härska, ställa grupper mot varandra, kommenterade en kongoles till mig.
”1955 fanns det fortfarande ingen inhemsk organisation som drömde om självständighet”, skriver Van Reybrouk. Fem år senare var landet formellt självständigt.
Åren som belgisk koloni var inte en lugn transportsträcka.
De som under andra världskriget fått arbete i gruvorna och de servicejobb som skapades runt omkring, liksom de soldater som tjänstgjort för de allierade i Abessinien, Egypten och Burma, förväntade sig en förändring.

Men rasismen fanns kvar. Svarta kunde fortfarande få piskstraff, skulle stå sist i alla köer och var portade från badanläggningar. Fackföreningar var förbjudna.
I omvärlden pågick koloniala revolutioner och befrielsekrig. Stor­britannien, Nederländerna och USA fick släppa ifrån sig Indien, Indonesien och Filippinerna. I Algeriet och Indokina pågick väpnade strider mot franska kolonialtrupper. 1958 blev Ghana självständigt, som första land söder om Sahara.
Belgien införde ett system där vissa kongoleser kunde få en status som innebar att vissa omfattades av samma rättssystem som vita. Men detta omfattade färre än 2 000 personer. Lokalval infördes i några städer, men borgmästare som valdes var fortfarande underordnade en belgisk överborgmästare.
1950-talets lugn var bedrägligt. ”Kongo var vid den här tiden en av de mest urbaniserade, proletariserade och välutbildade kolonierna i Afrika”, förklarar Van Reybrouk. Efter Korea­­krigets slut bröts landets ekonomiska uppgång 1956 och en tid av social oro inleddes.
Nya rörelser uppstod. 1956 presenterades ett frihetsmanifest av Abako, ursprungligen en organisation för bakongostammen, som leddes av Kasavubu.
Två år senare bildades partiet MNC med Patrice Lumumba som ledare. MNC:s mål var att befria Kongo ”ur den imperialistiska kolonialismens grepp”.

Gensvaret var enormt, ”när Lumumba talade ville ingen gå hem”. Lumumba åkte till den nya staten Ghana, där han träffade landets ledare, Nkrumah och flera andra blivande statschefer, som t ex Julius Nyerere från Tanzania. Vid hemkomsten till Kongo samlades 7 000 för att lyssna på Lumumbas rapport.
I januari 1959 exploderade Kongo. Den belgiske försteborgmästaren förbjöd ett protestmöte i Kinshasa, vilket ledde till upplopp och kravaller i hela staden.
I första ledet stod ungdomar, många av dem arbetslösa, som nu gick till attack, bland annat med stenar mot de vita.
Armén sattes in med full kraft och resultatet blev upp till 300 döda och många fler skadade. Nu spreds oroligheterna till Kivu, Kasai och Katanga, trots att både kungen och den belgiska regeringen lovade en plan för självständighet.
Ett år senare beslutades att Kongo skulle bli självständigt den 30 juni 1960, ett år då 17 länder i Afrika blev egna stater. Van Reybrouk förklarar att ”Belgarna kunde gå med på den 30 juni eftersom de visste att de även i fortsättningen skulle vara involverade i politiken, armén och ekonomin.” Officerarna och de högsta tjänstemännen var belgare.
– Det blev politisk självständighet, men inte ekonomisk. Tiden efter 1960 var i stort sett densamma som tiden före, säger en av de kongoleser jag diskuterat boken med.

De multinationella bolagen kunde fortsätta som förut genom att de erbjöds att agera enligt belgiska lagar. Tre dagar innan självständigheten tog Belgiens parlament ifrån Kongo makten över det helt dominerande Union Minière. Kongo utlovades sin andel i till exempel flygbolaget Sabena men fick ingenting.
Självständigheten firades ordentligt och förhoppningarna om en verklig förändring var stora. MNC under Lumumba vann det första valet, men regionala partier hade också stort stöd: utbrytningen MNC-K lett av Kaloni i Kasai, Conakat under Tshombe i södra Katanga och Abaka i Bas-Congo.
På självständighetsdagen, med Belgiens kung Badouin som hedersgäst, höll den nye presidenten, Kasavubu, ett försonligt tal, men Lumumba, som blivit premiärminister, struntade i det diplomatiska protokollet. I ett oannonserat tal påminde han om rasismen och de låga lönerna, samt påpekade att självständigheten var ett resultat av kamp.
Lumumba var därmed stämplad som opålitlig även om han senare höll ett ”vänligt” tal, som skrivits av kabinettsekreteraren åt Belgiens sista generalguvernör i Kongo.

Kongo liksom andra tidigare kolonier var ekonomiskt dominerad av den gamla kolonialmakten och multinationella bolag. Enda möjligheten att bryta detta var med en demokratisk socialistisk politik som innebar att nationalisera rikedomarna.
Men Kongo saknade en landsomfattande demokratisk socialistisk rörelse bland arbetare och fattiga på landsbygden.
Med en verkligt socialistisk ledning hade den internationella arbetarrörelsen kunnat ge massivt stöd. De stalinistiska staterna, som Sovjetunionen och Kina, hade visat att en planerad ekonomi skapade framsteg trots de groteska diktaturerna i dessa stater.
Men varken Moskva eller Peking ville stödja en revolutionär rörelse som stod utanför deras kontroll. Då föredrog de snarare borgerliga regimer som de kunde handla med. Både kommunistpartierna och socialdemokraterna i Västeuropa uppmanade de nya staterna att sätta sitt hopp till FN.
Kongokrisen direkt efter självständigheten berodde inte på att Belgien lämnade landet alltför snabbt, vilket verkar vara Van Reybrouks uppfattning. Krisen var politisk och berodde på avsaknaden av en arbetarrörelse med ett klart program. En ny regering bildades, men dess anhängare var lättflyktiga och dess program var otydligt.
Detta utnyttjades omedelbart av Belgien, som redan efter några dagar invaderade Katanga med 10 000 soldater. Officiellt för att skydda belgiska medborgare, men i verkligheten för att fortsätta styra över gruvindustrin. De uppmuntrade Tshombe att utropa Katangas självständighet. Van Reybrouk jämför den regim som upprättades i Katanga med den vita rasistregimen i Rhodesia. Gruvbolaget Union Minière finansierade den nya regimen.

Skrämselpropaganda om våld mot vita gjorde att 30 000 belgare lämnade det nya självständiga Kongo, vilket direkt drabbade ekonomin. De hade stått för en stor del av köpkraften, men också lett många företag.
Det i sin tur krockade med förväntningarna hos kongoleserna om en snabb förbättring, med ökad frihet och högre standard. Soldater gjorde myteri mot sina vita befäl men slogs ner.
Lumumba satt bara vid makten i två månader, i ett land i snabbt sönderfall.
I början av september avsattes han av president Kasavubu. Då hade hans regering formellt stöd av FN mot Katangas självständighet och Belgiens invasion, samt mot de nya utbrytningar som följde i diamantregionen Kasai och i Kivu. Tusentals dog i de strider som följde på utbrytningarna och regeringens motangrepp.

Lumumba vädjade om FN-stöd, men skrev även tillsammans med Kasavubu ett brev till Chrusjtjovs regim i Sovjetunionen, som skickade mat, vapen och fordon. Därmed var Kongokrisen i centrum för det kalla kriget mellan USA och Sovjet.
USA:s militär behövde mineraler från Kongo, till exempel kobolt till missiler.
Tio dagar efter att Lumumba avsatts genomförde arméns stabschef, Mobutu, en första statskupp, med stöd av CIA. Lumumba sattes i husarrest. Både den belgiska regeringen och USA:s president Eisenhower gav grönt ljus till att han skulle mördas. Så skedde också, efter grov tortyr och transport till Katanga där han arkebuserades inför bland andra Tshombe.

Lumumba var ingen uttalad socialist och saknade en stark rörelse och inte minst vapen. Men hans oberäknelighet och de förväntningar han skapade var tillräckliga för att oroa imperialismen. De hade sett hur händelsernas gång lett till revolutioner, som på Kuba, utan att det funnits ett klart program från början.
Kapitalismens återvändsgränd i de före detta kolonierna tvingade fram en konfrontation med imperialismen. Sovjet och Kina hade inga planer på kommande revolutioner, särskilt inte om de syftade till arbetardemokrati, men inte heller nya stalinistiska stater.
Endast när nya regimer eller gerillarörelser redan avskaffat kapitalismen gav Moskva och Peking stöd för att fånga in dem i sina intressesfärer.
Lumumba sågs som en radikal frihetshjälte, inte bara i Afrika, och hans anhängare talade om revolution. Trots hans oklara program och vädjanden till FN ingrep därför USA med full styrka för att störta honom, via CIA och just FN.

Kriget för att återta Katanga pågick till slutet av 1962, bland annat med hjälp av svenska FN-trupper. Det var också under dessa strider som ett plan med FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld sköts ner, i september 1961.
Oroligheter och uppror fortsatte i mitten av 1960-talet.
Ett maoistiskt inspirerat landsbygdsuppror i centrala Kongo slogs ner. I Burundi bildade Laurent Kabila vad som kallades ”simbatrupper”, med stark antiamerikansk och antikatolsk retorik.
Under en kort tid deltog även Che Guevara i försöken, man han återvände snart till Latinamerika.
USA och Tshombe stödde nu regeringen i Leopoldville (Kinshasa) mot upproren. Tshombe vann sedan valet 1965, men ansågs för opålitlig. Den 25 november genomförde Mobutu sin andra statskupp, denna gång satt han kvar som envåldshärskare till 1997.
Van Reybrouk beskriver hur Mobutus regim utvecklades till en extremt bisarr och brutal diktatur.
– Mobutu blev en av världens rikaste män. Han försökte köpa upp kritiker med pengar och poster, andra utvisades eller sattes i fängelse, kommenterar en kongoles i Stockholm när vi diskuterar boken.

Mobutu var nära allierad med USA och Israel, men tog flera av sina attribut från Maos regim i Kina. Endast inhemska namn och inhemsk musik var tillåtna. Personkulten var enorm, med 6-7 timmars musikaliska hyllningar till Mobutu i tv varje dag. Hans maktapparat MPR var en blandning av militärjunta och de stalinistiska ”partierna” i Östeuropa. 1971 döpte han om landet till Zaire.
Studentrörelsen i Kongo 1968-69, parallellt med studentprotesterna i Europa och USA, hade Lumumba som sin hjälte.
Rörelsen krossades i en massaker 1969, där 300 dödades (officiellt 6) och 800 dömdes till långa fängelsestraff, skriver Van Reybrouk.
Makabert nog började Mobutu framställa sig själv som arvtagaren efter Lumumba, som nu blev staty på torgen och fick gator döpta efter sig.
Regimkritiker som parlamentsledamoten Etienne Tshiekedi och landets ärkebiskop utvisades. Tshiekedi bildade 1982 oppositionspartiet UDPS, än idag i stort sett landets enda politiska parti.

Banden till USA var ingen ekonomisk räddning, tvärtom innebar de fortsatt plundring av landet. 
Kongos fantastiska möjligheter att bedriva jordbruk fick förfalla, istället importerades livsmedel. Inflationen steg snabbt och staten lånade till en tredjedel av budgeten.
Liksom många andra stater i Afrika hamnade landet i klorna på Internationella Valutafonden, IMF, och Världsbanken. Deras strukturanpassningsprogram (SAP) hade bara en medicin – privatiseringar och nedskärningar.
Till exempel minskades antalet lärare på kort tid från från 285 000 till      126 000, visar Van Reybrouk – mer än en halvering. Kongo gick från hög läskunnighet till dagens situation där 30 procent är analfabeter.
I slutet av 1980-talet uppstod proteströrelser mot IMF-politiken och diktaturer runt om i Afrika. De hämtade också inspiration från den rörelse som 1990 fällde Mobutus vän, Rumäniens diktator Ceausecu. Nya partier, organisationer och fackföreningar bildades.

Den 16 februari 1992 organiserade präster och kyrkor ”Hoppets marsch” i flera städer i Kongo, i protest mot att en konferens om demokratisering hade upplösts av Mobutu. Över en miljon deltog i demonstrationerna, som bemöttes med repression. 35 demonstranter dödades.
Konferensen återupptogs men det blev ingen förändring. Nu exploderade inflationen, för att 1994 nå 9 769 procent. Mobutu tvingades införa femmiljonerssedeln.
Året innan, 1993, hade han stängt allt tal om demokratisering och återtagit full kontroll.
Det var efter åren av diktatur och allt värre ekonomisk kris, när allt hopp om förändring släcktes, som det etniska våldet uppstod. Strömningar i Katanga krävde att inflyttade från Kasai skulle ”åka hem”.
Samma hets riktades i Kivu mot tutsier, som kallades banyarwanda, det vill säga att de kom från Rwanda.
Precis som i Jugoslavien ungefär samtidigt var detta nytt, inte sprunget från någon urgammal tradition. ”På 80-talet kände ingen till sina klasskamraters etniska bakgrund, allt det där började på 90-talet. Min flickvän var tutsi och jag visste inte ens om det”, berättar Pierre Bushala i Goma för Van Reybrouk.
Han beskriver senare i boken att ”Det etniska våldet i Ituri var ingen atavism, ingen primitiv reflex, utan en logisk följd av markbrist i en krigsekonomi som tjänade globaliseringen.”
I Kivu bildades nationalistiska maimai-miliser. De stred för jordbruksmark, kontroll över byar och gruvor, och har sedan dess både varit allierade med regeringen i Kinshasa och i krig mot den.

Krigen i Kongo startade i Rwanda. År 1994 inträffade massakrerna på 800 000 tutsier i Rwanda. Men nästan direkt efteråt intogs Rwanda av en tutsiearmé ledd av dagens president, Paul Kagame. Över två miljoner hutuer flydde, varav 1,5 miljon till Zaire/Kongo.
Rwanda kallade nu in den gamle gerillaledaren Laurent Kabila. Dennes rörelse AFDL fick formellt leda Rwandas jakt på hutuer, som blev till ett krig mot hela Mobutus Zaire.
Upp mot 300 000 hutuflyktingar dödades samtidigt som trupperna inte mötte något motstånd av den kongolesiska armén.
Efter ett kort krig kunde Kabila störta Mobutu och inrätta sig som ny statschef i ett land som på nytt hette Kongo.
UDPS-ledaren Tshiekedi, som under en kort period tjänstgjort som premiärminister under Mobutu, välkomnade först Kabila.

– Men Kabila imiterade snart Mobutu, använde samma metoder. Missnöjet kom tillbaka, konstaterar en av kongoleserna jag talat med. Tshiekedi var bland dem som fängslades.
Kabila insåg att regimerna i Rwanda och Uganda ingripit för att gynna sina egna intressen, och bröt nu med dem. Rwanda invaderade då på nytt och det stora Kongokriget inleddes.
Sex miljoner har dött som en konsekvens av krigen sedan dess, de flesta av sjukdomar och svält. Som mest deltog nio länder i kriget, med Angola, Zimbabwe, Libyen med flera på Kongos sida mot Uganda och Rwanda.
Van Reybrouk visar hur de båda sistnämnda exporterade stora mängder guld som kom från Kongo.
År 2003 slöts ett fredsavtal, men striderna har fortsatt, särskilt i Kivu. Krisen och fattigdomen har fördjupats, vilket lett till ett allt brutalare krig, med våldtäkter och massakrer.
Naturtillgångarna har lett till vad Van Reybrouk helt riktigt kallar en ”militarisering av ekonomin”.
De olika militära styrkorna splittras ständigt eller byter namn. Men striderna gäller samma byten: guld, andra mineraler och elfenben.
Som Van Reybrouk konstaterar, ”…att föra krig var relativt billigt, särskilt då i ljuset av de fantastiska vinster som råvaruexploateringen förde med sig.”
Den mest omtalade råvaran är coltan, en mineral som innehåller tantal, ett ämne som finns i all modern elektronik.
I januari 2001 sköts Laurent Kabila till döds av en av sina livvakter. Han efterträddes av sin son Joseph, som sedan dess haft fullt stöd från både EU, USA och Kina, trots valfusk, massakrer och repression.
Kongos nationella armé, FARDC, skiljer sig inte från andra miliser när det gäller plundring, våldtäkter och rovdrift.
Den rwandastödda militären CNDP i Kivu har upprepade gånger ”integrerats” i statsarmén för att senare splittras igen. För ett år sedan uppstod M23, en fortsättning på CNDP.

Nu, i mitten av mars 2013, har även M23 splittrats. En av dess mest ökända ledare, Bosco Ntaganda, har anmält sig på USA:s ambassad på Rwanda, och säger sig vilja bli transporterad till krigsbrottsdomstolen i Haag.
Ntaganda blev 2009 general i Kongos armé och byggde upp ett eget affärsimperium med bland annat kaffe- och boskapshandel, men återvände sedan till de rwandastödda trupperna.
Han är en av de krigsherrar som Van Reybrouk träffade under arbetet med boken. Att han nu överlämnat sig kan bero på att Rwanda dragit undan stödet i ett försök att behålla det bistånd landet får.

Kongo – en historia och de diskussioner jag haft med kongoleser beskriver dagens Kongo som ett land på gränsen till explosioner.
Enbart under de senaste tio åren har det redan tidigare starkt kristna landet sett en våg med tusentals nya evangelistiska kyrkor.
– Kabila stöder kyrkor och präster för deras budskap att folk inte ska blanda sig i politiken. Alla vet också att den som för fram kritik riskerar att gripas eller dödas, säger en av kongoleserna. Därför är det mest troliga inte en lång uppbyggnad av en opposition, utan explosioner underifrån.
Kongo är extremt bräckligt. Landets statsbudget, för 60 miljoner invånare, är mindre än Stockholms stads med under en miljon invånare. BNP per capita har mer än halverats sedan 1960, från 450 dollar till 200. Human Development Report, som mäter exempelvis utbildning och vård, placerar Kongo som femte sämsta land att bo i.
Idag härjas Kongo av samma råa plundringskapitalism som på 1800-talet.
Gruvkontrakt kan vinnas genom att muta de styrande eller militärt. Nya upptäckter av olja och gas har på nytt ökat spänningarna på gränsen till Uganda och Rwanda.
Kinesiska bolag bygger infrastruktur som passar gruvorna, som drivs på samma sätt som slavfabrikerna i hemlandet. Billiga kinesiska produkter har dessutom slagit ut stora delar av den industri som fanns kvar.

Finns det något hopp?
–  Så gott som alla kongoleser som lever i exil är motståndare till Kabila och andra krigsherrar, liksom till de multinationella bolagen. Vi måste hitta vägar in i landet, med information och kontaktnät, sammanfattar en av kongoleserna i Sverige.
Kongo kommer att få se en revolutionär utveckling, men vart explosionerna leder beror på vilka slutsatser som dras från historien och från till exempel Egypten idag. Socialistiska och demokratiska organisationer måste byggas i rekordfart.
Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!