Venezuela
Utan tvekan är Venezuela det land där kampen mot kapitalismen har gått som längst. Händelseutvecklingen i Venezuela följs av arbetare och ungdomar i hela världen.President Chavez reformer och radikala språkbruk väckte enorma förhoppningar om förändringar sedan han kom till makten.
I Venezuela fortsätter den snabba tillväxten, baserad på det höga oljepriset och statliga investeringar. Med hjälp av oljepengarna har Chavez genomfört en rad viktiga reformer. Exempelvis har hälsovården byggts ut kraftigt. Då Chavezs tillträdde som president 1998 fanns det 1 628 läkare inom primärvården i landet. Nu finns det 19 571 läkare! Fattigdomen har enligt regeringssiffror minskat från 55,1 procent år 2003 till 30,4 procent i slutet av 2006.
Å andra sidan har den gamla eliten gjort allt för att försöka bli av med honom: från kuppförsöket i april 2002 och arbetsgivarlockouten vid årsskiftet 2002-2003 till folkomröstningen om att återkalla Chavez mandat år 2004. Vid varje försök kom massorna ut på gatorna till försvar för Chavez och hans reformer, och den s k bolivariska revolutionen. Chavez stärktes och oppositionen försvagades. Vid parlamentsvalet 2005 ställde inte oppositionspartierna upp, i ett försök att diskreditera valet, vilket ledde till att parlamentet nu är helt dominerat av chavisterna.
Chavez kom till makten år 1998 utan en klar strategi för hur han skulle förändra samhället. Han talade då om att den ”bolivariska revolutionen” var en ”tredje väg” mellan kapitalism och kommunism. Hans stora merit var att hålla fast vid sitt reformprogram även då det ledde till stora motsättningar med den inhemska kapitalistklassen och imperialismen, i stället för att slå till reträtt, vilket var normen bland dem med radikalt språkbruk som valdes under den perioden. De senaste åren har han allt mer talat om revolutionen som ”socialistisk”.
Han fördjupade det radikala språkbruket efter presidentvalet i december i fjol och har nu lanserat en rad förslag som han menar ska genomföra ”Socialismen för det 21:a århundradet”.
I planerna ingick bland annat att återigen skriva om grundlagen, genomföra en del förstatliganden, bygga ett nytt, enat, socialistiskt parti och att skapa ”kommunala råd”.
I Venezuela ställs frågan på sin spets: Hur kan vi störta det kapitalistiska systemet och ersätta det med ett socialistiskt system?
Trots allt tal om ”revolution” saknar Chavez en strategi för en revolutionär brytning med kapitalismen. Det han lägger fram är snarare ett reformprogram, som den radikala varianten av gamla tiders socialdemokrati.
Chavez är inne på sitt nionde år vid makten och trots att har han genomfört viktiga reformer, som förtjänar stöd från socialister i hela världen, så är samhällsstrukturen i stort sett densamma. Faktum är att den privata sektorn har ökat sin andel av BNP från 59 procent år 1998 till 63 procent idag!
Trots alla reformer kvarstår stora sociala problem. Fattigdomen är fortfarande enorm, det finns stora brister inom infrastrukturen, en enorm bostadsbrist råder (det fattas 1,5 miljoner bostäder), arbetslösheten är ännu hög (8,3 procent). Inflationen stiger i Venezuela och är uppe på över 15 procent för de senaste tolv månaderna, vilket underminerar löntagarnas köpkraft.
Varning
Chavez plan förutsätter att han får flera årtionden på sig för att genomföra reformerna. Därför vill han ändra grundlagenså att han kan ställa upp i ett obegränsat antal omval till presidentposten – men om det inte sker ett avgörande brott med det kapitalistiska systemet, kommer de sociala klyftorna att kvarstå och på sikt underminera stödet för Chavez.Han kan inte heller räkna med att oljepriset förblir skyhögt. Vid en vändning i världskonjunkturen kan priset falla snabbt, vilket skulle ha en förödande effekt i Venezuela.
Därför är hotet från högern och den gamla eliten inte bara ett nytt kuppförsök, i likhet med kuppen som fällde Allende i Chile 1973. Oppositionen är alltför försvagad för att försöka sig på ett liknande äventyr på kort sikt. Risken finns emellertid också för en nicaraguansk utveckling. Sandinisterna störtade diktatorn Somoza 1979 i Nicaragua, men stannade halvvägs på vägen till att avskaffa kapitalismen, på Castros inrådan. Efter ett årtionde hade deras stöd försvagats och de förlorade valet till den nyliberala högern, som på kort tid avskaffade alla progressiva reformer.
En av de grundläggande frågorna för brytningen med kapitalismen är att ta itu med statsapparaten, som ju är till för att skydda det rådande systemet. Chavez har lämnat statsapparaten i stort sett orörd och den används fortfarande mot arbetare i kamp. I september besköts en oljearbetardemonstration i Anzoátegui av polisen.
Den statliga byråkratin gör också allt för att sabotera reformarbetet.
Chavez taktik hittills har varit att försöka bygga parallella strukturer för att komma runt problemet. Hans ”missioner”, utbildnings- och sjukvårdsprogram i fattiga områden, är ett exempel på det. Men även dessa drabbas av byråkratiska tendenser.
Maktstrukturen inom ekonomin är också i stort sett orörd. Vissa företag som tidigare var privata har förstatligats och oljekontrakten i Orinoco har omförhandlats så att den venezolanska staten får en ökad andel av oljeintäkterna där. Chavez har infört en parallell snabbköpskedja, Mercal, med subventionerad mat, men de stora livsmedelsjättarna finns kvar.
Inflationen är delvis ett resultat av medvetet sabotage från den privata sektorns sida för att underminera Chavez, men den visar också att det är omöjligt att försöka reglera den kapitalistiska marknadsekonomin.
Att bryta med kapitalismen innebär oundvikligen en avgörande konfrontation med kapitalistklassen, som bara kan besvaras genom att mobilisera det folkliga stödet för att ta över stora företag och bankerna under arbetarnas demokratiska kontroll och styre.
Ett socialistiskt genombrott i Venezuela skulle snabbt kunna spridas till andra latinamerikanska länder, främst Bolivia, men också till Ecuador och andra stater.
Det skulle öppna för upprättandet av ett demokratiskt och socialistiskt Latinamerika, vilket skulle ge en helt annan grund för det ekonomiska samarbetet och utvecklingen.
Svaga arbetartraditioner
Venezuela är ett land i Latinamerika där arbetarrörelsen har svagare traditioner än i andra latinamerikansk länder.Landet har exempelvis aldrig haft ett starkt kommunist- eller socialistparti som t ex Chile eller Brasilien. Därför är traditionen av populistiska ledare starkare. Chavez kommer själv från armén och har byggt en rörelse som i mångt och mycket bygger på initiativ ovanifrån. Väl vid makten stärktes dessa tendenser av alla lycksökare som sökte sig till maktens parti.
Chavez känner själv av byråkratins döda hand och hans initiativ att lansera ett nytt enat parti, PSUV, är ett försök att slå mot byråkraterna, speciellt inom de många partier som ingår i hans koalition. Socialister skulle välkomna ett enande av stora delar av arbetarklassen bakom ett stort parti, men denna enhet kan inte påtvingas ovanifrån. Partiet har skapat ett stort intresse, med 5,7 miljoner medlemsansökningar, men på många ställen rapporteras det om hur offentliganställda ”förväntas” gå med i det nya partiet, och Chavez har i hårda ordalag angripit de som inte velat överge sina gamla partier och de fackföreningsaktivister som anser att facken borde fortsätta att vara oberoende i förhållande till stat och partier. Stora delar av det byråkratiska skiktet har anslutit sig till partiet och även ett antal viktiga företagare, som bildat vad de kallar ”Socialistiska företagare”!
Det innebär att de problem och motsättningar som fanns redan innan i Chavezs koalition kommer att finnas även inom det nya partiet. Inte desto mindre har det varit viktigt för socialister att delta i de debatter och diskussioner som föregick partiets grundningskongress i helgen.
Självständiga arbetarorganisationer, både fackliga och partier, är fröet till socialistisk demokrati.
Bara när arbetarklassen kan spela en ledande, medveten och oberoende roll i den politiska kampen, kommer man att kunna övervinna problemen med byråkratiska tendenser. Detta kommer att gälla även de ”kommunala råd” som ska sättas upp. Utan arbetarklassens medvetna ledning riskerar dessa ”råd” att förvandlas till organ för en politik som kommer uppifrån, i likhet med ”Kommittéerna till revolutionens försvar” i Kuba efter revolutionen 1959 eller de ”Bolivariska cirklarna” i Venezuela tidigare.
Tyvärr går tendensen i förslaget till bildandet av PSUV och grundlagsändringarna snarare i riktning mot att ännu mer öka maktens koncentration till Chavez och hans anhängare.
Costa Rica
Den 7 oktober genomfördes den första folkomröstningen i Costa Ricas historia. Med en liten majoritet på 50 000 röster godkändes frihandelsavtalet CAFTA-DR mellan USA, Nicaragua, Honduras, El Salvador samt Costa Rica och Dominikanska Republiken. 51,6 procent röstade ja och 48,4 procent nej.Avtalet undertecknades redan år 2004 och sedan dess har en bred rörelse av fackföreningar, miljöaktivister, offentligt anställda, studenter, bönder och ursprungsbefolkning kämpat mot dess införande.
På grund av detta motstånd kunde inte regeringen, ledd av presidenten Oscar Arias, rösta igenom avtalet i parlamentet, i stället genomfördes en folkomröstning.
Ända fram till folkomröstningen pekade opinionsundersökningar på en nejseger. En vecka innan folkomröstningen den 30 september genomfördes en av de största demonstrationerna i landets historia. 150 000 personer, av en befolkning på 4 miljoner, marscherade i huvudstaden San José.
Victor León, CWI-medlem i Costa Rica, rapporterar om hur arbetsgivare avskedade ett stort antal arbetare på fredagen innan folkomröstningen och sa att de skulle anställas på nytt på måndagen om jasidan vann.
Han berättar också att jasidan köpte röster i fattiga områden. Vallagen ändrades också, så att det bara skulle behövas en valförrättare i varje vallokal, mot tidigare tre eller fyra, vilket underlättade valfusk.
Argentina
Det argentinska valet har liknats vid tronskiftet i en monarki, en familjeaffär.Senatorn Christina Kirchner vann ledigt valet redan i presidentvalets första omgång, efter en påkostad valkampanj där hennes make, den nuvarande presidenten Nestor Kirchner, utnyttjade hela sitt inflytande och offentliga medel för att garantera tronföljden.
Nestor Kirchner har av många framställts som en vänsterman, trots att han tillhör Peronistpartiet. Det stämmer att han i mångt och mycket har brutit mot den nyliberala agendan sedan han kom till makten år 2003. Han tvingades att ställa in avbetalningarna på statsskulden och lyckades omförhandla en stor del av denna. Han har också till viss del genomfört en statlig stimulanspolitik, speciellt när han hade stärkt sin position och kunde sparka finansminister Lavagna.
Ekonomin har återhämtat sig sedan den djupa krisen med fyra år i rad med sjunkande BNP, åren 1999-2002. Enligt FN-organet Cepal har andelen fattiga minskat från 45,4 procent under åren 2000-2002 till 26 procent idag. Det har dock varit en del av en populistisk politik som inte på något sätt bryter med kapitalismen, vilket sätter sina begränsningar för vad som är möjligt.
De senaste åren av kraftig tillväxt har lett till en överhettning i ekonomin, med energibrist och ökad inflation, och de sociala problemen kvarstår. Många av de som tvingades ut i slummen under krisen bor kvar där idag. Regeringen har skakats av korruptionsskandaler och har försökt dölja den verkliga inflationen. Officiellt var inflationen uppe i 8,6 procent i september, men oberoende bedömningar pekar på en inflation på 15-20 procent.
Sannolikt kommer regeringen att dra åt bromsen nu när valet är vunnet.
I det budgetförslag som Nestor Kirchner la fram innan valet fanns flera förslag på åtstramningar, som ökat budgetöverskott för att betala statsskulden samt frysta pensioner och löner för offentligt anställda under åtminstone ett år.
Bolivia: risk för inbördeskrig
För två år sedan var högern kraftigt försvagad i Bolivia. De sociala rörelserna hade tvingat bort två nyliberala presidenter och tvingat fram nya val, som Evo Morales och hans parti MAS (Rörelsen för socialism) gick segrande ut ur.Regeringen har genomfört en del reformer, där omförhandlingen av olje- och gaskontrakten (som kallades för ”nationalisering”) var det viktigaste. Skatten på olje- och gasutvinningen höjdes kraftigt och ökade statens inkomster. Medan staten fick in 300 miljoner dollar i oljeinkomster under år 2005, kommer dessa inkomster i år enligt Morales att stiga till 2 000 miljoner dollar! Även om reformerna har varit tillräckliga för att behålla regeringens popularitet är de långt från tillräckliga för att råda bot på fattigdomen och misären.
Nu genomförs en pensionsreform för att höja den garanterade minimipensionen. 80 procent av befolkningen står nämligen helt utanför systemet med pensionssparande, 10 procent betalar och kan se fram emot en pension och ytterligare 10 procent har slutat betala eller släpar kraftigt efter med inbetalningarna.
Morales pensionsreform instiftar en grundpension på 300 dollar om året (25 dollar i månaden) åt den som är över 60 år och inte har någon annan pension. Den tidigare lagen garanterade 200 dollar årligen för den som är över 65 år. Den nya nivån ligger fortfarande långt under vad som skulle behövas för att hålla hungern borta.
Den ekonomiska tillväxten på knappt 4 procent är inte heller nog för att få ned fattigdomen och arbetslösheten.
Den jordreform som genomförts har bara omfördelat en liten del av storgodsens obrukade jord. Fortfarande ligger 90 procent av den odlingsbara jorden i händerna på 7 procent av befolkningen. Höjningen av matpriserna är en del av elitens maktmedel för att försöka underminera regeringen. Den slår ju två flugor i en smäll, då den samtidigt kan utnyttja höga världsmarknadspriser på t ex vete för att öka sina vinster.
80 procent av ekonomin ligger ännu i privata händer, vilket lämnar gott om utrymme för högern att omgruppera sig. Högern har främst siktat in sig på den konstituerande församlingen, där MAS inte lyckades få den två tredjedels majoritet som krävs för att skriva om grundlagen på egen hand. Under ett halvår lyckades högern blockera arbetet med den nya grundlagen.
Detta visar på ett grundläggande problem med Evo Morales politik, där presidenten envisas med att hålla sig inom vad som är ”lagligt”, men där lagarna är skrivna av den gamla eliten. Han vill förändra inom ramen för den borgerliga statens institutioner, i stället för att använda massrörelsens styrka för att spränga dessa ramar. Att det finns en enorm styrka inom massrörelsen visades av den jättelika demonstration som genomfördes med uppemot 2 miljoner deltagare (av en befolkning på under 10 miljoner!) den 20 juli mot högerns förslag om att flytta huvudstaden till Sucre, som ligger närmare dess inflytelseområde.
Högern är baserad i ”halvmånen”, de rika östliga delstaterna, och den har ökat tonläget vad gäller hoten om att bryta sig ur landet. Jorge Quiroga, som leder det största oppositionspartiet Podemos gick nyligen ut och sa att det inte är nog att den nya grundlagen antas med två tredjedels majoritet. Han kräver att den också antas med enkel majoritet inom varje delstat ”annars bryter vi oss ut”. Det skulle innebära ett inbördeskrig och risken för en ny diktatur. Tyvärr begår Evo Morales samma misstag som Allende i Chile på 1970-talet och lämnar armén orörd. Allende räknade med att armén skulle följa den lagliga regeringen, men i stället kom en blodig militärkupp.
Ecuador
Rafael Correas koalition Acuerdo País (Avtal med landet) lyckades få över två tredjedelar av rösterna till den konstituerande församlingen. Denna kommer att ha en obegränsad makt och Correa vill att det sittande parlamentet, som är impopulärt, ska upplösas. Församlingen har sex månader på sig att skriva en ny författning som ska ersätta grundlagen från 1997, som instiftade nyliberala reformer.Som i fallet med Venezuela och Bolivia är språkbruket långt radikalare än det konkreta innehållet. Alberto Acosta, som är den tilltänkte talmannen i den konstituerande församlingen, talar om att man planerar en ”ekonomisk revolution” men innehållet pekar på mer av statlig reglering och blandekonomi i gammal socialdemokratisk stil: ”Vi vill ha egendomsägare men inte monopol… vi ska kontrollera marknaden. Vi vill ha ett samhälle av producenter, inte spekulanter…”
En av Correas åtgärder är att i likhet med Venezuela och Bolivia omförhandla kontrakten med de utländska oljebolagen, men utan att kalla det för ”nationalisering” som i de två andra länderna. Frågan är hur pass stor skillnad det kommer att göra för statens del. Visserligen kommer en fjärdedel av statens inkomster från oljan, men å andra sidan ligger redan över hälften av oljeproduktionen i de statliga företagens händer. Correas förslag nu är att de utländska bolagen ska betala 99 procent av värdet för oljan de producerar, utöver en fastslagen nivå, till staten, mot 50 procent idag. Av de fem utländska oljebolagen är det hittills bara det spansk-argentinska bolaget Repsol-YPF som har uttalat sig och sagt att det kommer att ha en ”liten” effekt på deras ekonomi, framför allt för att produktionen där är rätt liten.
Det återstår att se hur Correas regering står sig i praktiken. Den förre presidenten Gutierrez väckte stora förhoppningar om en ny kurs när han valdes, men gick snabbt åt höger och blev till slut fälld av en folklig rörelse. Correa vet att han har den pressen på sig, men utan en brytning med kapitalismen är manöverutrymmet litet, och landet har heller inte samma oljerikedomar som Venezuela.
Brasilien
I Brasilien har motsättningar ökat under det första året under Lulas andra mandat. Högern har stärkts inom Lulas koalition, samtidigt som de PT-ledda och regeringsvänliga organisationerna, som t ex CUT (den viktigaste fackliga landsorganisationerna) och UNE (nationella stundentfacket), inte har samma förmåga att hålla tillbaka kampen. Flera viktiga protestdagar har genomförts, med 1,5-2 miljoner deltagare, i olika aktioner den 23 maj; en ”folkomröstning underifrån”, där 3,7 miljoner röstade under första veckan i september för ett återförstatligande av gruvjätten Vale do Rio Doce och mot den nya pensionsreformen, och riksmarschen i Brasilia den 24 oktober med 16 000 deltagare från hela landet.Trots den snabbare tillväxten fortsätter de nyliberala attackerna och Lula har bråttom med att få igenom de viktigaste ”reformerna” innan kommunalvalet nästa år, då det annars skulle bli lite tid kvar innan det viktiga presidentvalet år 2010. Lula kommer ju inte att kunna ställa upp i det valet och det politiska spelet kretsar redan runt vem som ska ta över då.
På riksmarschen den 24 oktober var Lulas planer på att genomföra en ny pensions(kontra)reform den viktigaste frågan. Bland förslagen diskuteras det om en höjning av pensionsåldern med 5-7 år och ett borttagande av den lägre pensionsåldern för kvinnor. En annan viktig fråga just nu är ett förslag om en omorganisering av de federala universiteten, vilket har lett till ockupationer av 12 universitet runt om i landet.
PSOL:s (det nya breda vänsterpartiet som Socialismo Revolucionário, CWI i Brasilien, är med och bygger) kongress i början av juni förstärkte en högersväng som präglat partiet sedan valrörelsen år 2006. Denna kurs har utmärkts av att partiledningens majoritet ensidigt betonat kampen mot korruptionen och under senaste månaderna haft som central fråga en kampanj för att kräva senatens talmans avgång, p g a korruption. Detta är en del av en linje som är helt inriktad på vad som är bäst för valrörelsen nästa år, vilket leder till att man tenderar att tona ned ingripandet i kampen och i stället satsa på det som kan ge uppmärksamhet i media.
SR har efter kongressen fortsatt att satsa på bygget av ett vänsterblock inom PSOL, vilket lett till ett närmare samarbete med flera grupperingar till väster inom partiet. Blocket kämpar mot den nedtoning av den socialistiska profilen som ägt rum och för att partiet måste vara ett verktyg för arbetarnas kamp. De olika linjerna inom partiet blir tydliga vad gäller inriktningen inför kommunalvalet. Medan vänsterblocket vill upprepa satsningen på en ”vänsterfront” i valet, vill partimajoriteten vara mer ”flexibla” och på flera ställen planeras valallianser med s k ”center-vänsterpartier”, d v s borgerliga partier med viss vänsterprofil, t ex det gröna partiet.
I bygget av PSOL är ju lärdomarna av urartningen för Lulas PT (det socialdemokratiska Arbetarpartiet) avgörande. PT har i likhet med andra socialdemokratiska partier förborgerligats och är en avgörande kraft för genomförandet av de nyliberala reformerna. Tyvärr är partimajoriteten inom PSOL inne på samma linje som PT var innan, och vi vet redan slutet på denna film. Striden inom PSOL är därför viktig att följa, då behovet av nya masspartier för arbetarklassen finns över hela världen.
Marcus Kollbrunner
Socialismo Revolucionário (CWI Brasilien)