Krigsherrar och opium styr i våldets Afghanistan

2006-12-06 14:13:14




2001 invaderade USA Afghanistan med Norra alliansens krigsförbrytare i bakhasorna. Kriget sades vara ett sätt att bekämpa terrorismen och att genom att driva bort de ökända talibanerna införa demokrati och befria kvinnorna.

De verkliga orsakerna var USA-imperialismens strategiska intressen i Centralasien, dess vilja att sätta exempel för Bushs nya världsordning och förstås att komma åt al-Qaida.
Krigslyckan för amerikanerna de första månaderna har nu emellertid vänts till en situation som allt mer liknar det träsk USA kört ned i i Irak.
Efter fördrivningen av talibanerna var Bushs segerrusiga administrations mål en ny USA-vänlig regim i Afghanistan med ett visst demokratiskt mandat.
Efter en parodi på demokrati, där kandidater till ”en nationell församling ”(loya jirga) mördats eller hotats till att dra tillbaka sin kandidatur, valdes Hamid Karzai till USA:s marionett i Aghanistan.
USA har dock inte lyckats bygga upp någon stabilitet eller lag och ordning i landet.
President Karzais makt har aldrig sträckt sig utanför huvudstaden Kabuls gränser och under det senaste året har strider med talibanstyrkor i söder utvecklats till öppet krig.
För att avlasta USA, upptaget med sina enorma problem i Irak, har FN:s ISAF-styrkor under Natos ledning tagit över operationerna i Afghanistan. ISAF-styrkan består av 32 000 man, medan USA behållit 8 000 man i Afghanistan för ”speciella operationer” i jakt på Usama bin Laden, al-Qaida och talibanledare som Mulla Omar.
250 ISAF-soldater kommer från Sverige och är stationerade i den än så länge mindre våldsamma Kunduzprovinsen i norra Afghanistan.

Korruption och svält

Allt efter att tiden gått har befolkningen sett Karzai-regeringens korruption och oförmåga att bygga upp landet. Bushadministrationens löften om en ny framtid har blivit en ny mardröm.
I södra Afghanistan, där folkgruppen pashtuner är dominerande, ersattes talibanstyret med makthavare som domineras av krigsherrar från andra icke-pashtunska folkgrupper.
De nya makthavarnas korruption och diskriminering av pashtuner har skapat en enorm ilska, som inte har förbättrats av att odling av opiumvallmo förbjudits, utan att bönderna har kompenserats.
Trots förbudet har ledare i Karzais administration nära förbindelser med den alltjämt blommande narkotikaindustrin.
Dessutom har det kommit allt fler rapporter om övergrepp från de utländska trupperna, senast från tyska soldater. Allt detta har gjort att motståndet mot regeringen och de utländska soldaterna har växt. Tack vare sitt motstånd mot USA har talibanerna, trots sin extremt reaktionära religiösa ideologi, kunnat få ökat stöd.
Från sina baser i de afghanska bergen och i gränsområdet till Pakistan har talibangrupper, som oftast är av pashtunskt ursprung, under 2006 startat en offensiv, som med stort lokalt stöd och inblandning vunnit framgångar.
Inför kriget i Irak hoppades Bush-administrationen på en ”afghansk” utveckling i Irak. Under 2006 har det dock blivit tydligt att det är Irak som kommit till Afghanistan, och inte tvärtom. Ett tydligt tecken är den massiva ökningen av antalet självmordsattacker, som nu även sker regelbundet inne i Kabul. Antalet bilbomber och självmordsattacker har fyrdubblats och är nu uppe i 600 i månaden. Strider har förekommit i 32 av landets 34 provinser och dödssiffran uppskattas till cirka 4 000 hittills i år.
”Intensiteten och grymheten i striderna är betydligt värre än i Irak”, sade nyligen den brittiske befälhavaren i Afghanistan, Ed Butler.
Våldet har också ökat på den pakistanska sidan om gränsen, där talibanerna har en stark bas via madraser, religiösa skolor.

Talibanernas återkomst

I början av november bombades en av talibanernas religiösa skolor i Bajour-regionen och 80 studenter dödades. Skulden har lagts på USA och den pakistanske presidenten Pervez Musharraf, som anpassat sig till USA:s ”krig mot terrorismen” och till exempel tillåtit ”logistiskt stöd” till NATO:s trupper i Afghanistan. Musharraf ”kläms” allt mer mellan USA:s krav på hårda tag mot talibanerna och ”gatans” hat mot USA och stöd för talibanernas motstånd mot USA (ett stöd som även finns inom den pakistanska staten, till exempel säkerhetstjänsten ISI).
Talibanledare påstår att de nu har 10 000 soldater som deltar i vad som mest är gerillakrigföring men som även utvecklats till rena slag i starka talibanregioner som Kandahar och Helmand.
Tack vare samarbete med narkotikaindustrin och opiumproducenter kan talibangrupper betala sina ”frihetskämpar” mer än vad den afganska polisen och militären gör.
Precis som i Irak, har USA-imperialismens strateger dragit slutsatsen av krisen att det behövs mer trupper. Enligt en rapport skulle det krävas 150 000 man bara för att pacificera södra Afghanistan. USA och NATO har därför uppmanat NATO-länderna att skicka mer trupper och begärt att alla länders trupper ska vara öppna för olika uppdrag i hela landet.

Fler utländska soldater

Det var dessa två frågor som var huvudtema vid NATO:s toppmöte i Riga förra veckan, men George Bush misslyckades med att nå några större framgångar. Endast Polen, som vill alliera sig med USA gentemot grannarna Tyskland och Frankrike, lovade att skicka 1 000 fler soldater. Länder som Tyskland, Frankrike och Italien gick bara med på att deras soldater fick användas i strid i andra områden än deras basområden ”i extrema nödfall”. Därmed försvåras möjligheterna för en motoffensiv från NATO i södra och östra Afghanistan.
Svenska försvarsmakten, som kommer att skicka fler soldater till Afghanistan, och NATO försöker ge en bild av att norra Afghanistan är lugnt, men det är långt ifrån sant. Två svenska soldater har dödats av en bilbomb, basen har attackerats av en beväpnad demonstration och soldaterna har utsatts för raketbeskjutning. Dessutom finns det tecken på att norra alliansens krigsherrar, som varit Karzais lokala ”regering”, börjat slåss inbördes.
I oktober drabbade den ökande krigsförbrytaren Rashid Dostums trupper samman med en annan krigsherre, Abdul Malik. Dessutom väntar andra krigsherrar som Karzai lämnat utanför maktens köttgrytor, såsom Ismail Khan, på sin chans att ta tillbaka förlorad mark när centralmakten blir allt svagare. Att försvarsmakten förra veckan begärde en utökning av den svenska afghanistanstyrkan med minst uppemot 100 soldater är alltså ingen slump.
Den krigslika situationen i södra Afghanistan kan mycket snabbt sprida sig även till de norra delarna av landet. Då kan kostnaden för svenska regeringens imperialistiska äventyr i Afghanistan snabbt bli många fler svenska förluster.
President Karzai blir mer och mer desperat att stärka sin allt mer vacklande ställning. Ett försök att få större stöd i den pashtunska södern är att försöka träffa en överenskommelse med delar av talibanrörelsen eller någon pashtunsk krigsherre, som till exempel den tidigare pakistanstödde Gulbuddin Hekmatyar.
Problemet för USA och NATO ligger inte framförallt i det militära motståndet, utan i den totala bristen på förankring för ockupationstrupperna och för deras marionett Karzai. Folket är vansinnigt över att enorma resurser läggs på militära utgifter, men att väldigt lite används till återuppbyggnad av landet. Hittills har de militära operationerna kostat 82,5 miljarder dollar medan endast 7,3 miljarder dollar gått till utveckling! Södra Afghanistan har knappt sett någon återuppbyggnad överhuvudtaget.

Helt beroende av opium

Enligt Oxfam går fortfarande över hälften av barnen inte i skola i Afghanistan och värst är det för flickorna. ”Man kan inte säga att situationen för afghanska kvinnor förbättrats nämnvärt under de senaste fem åren” rapporterade Womankind Worldwide i år.
Landet är helt beroende av hjälp utifrån samt odlig av opiumvallmo. Idag beräknas halva BNP komma från narkotikaindustrin och 90 procent av världens heroin antas komma från Afghanistan. Enligt en FN-rapport slår Karzai och ISAF-styrkornas förbud mot odling av opiumvallmo bara mot de fattigaste bönderna som inte har råd att muta afghanska poliser och tjänstemän att inte bränna upp deras skörd. Det sägs också att olika knarkkarteller betalar lokala makthavare för att driva bort konkurrerande karteller.
USA:s enda strategi hittills har varit att ”besegra” talibanerna för att sedan dra sig tillbaka (med en USA-marionett vid makten).
”Det går att vinna kriget”, upprepade Natos generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer vid toppmötet i Riga.
Men denna strategi är allt mer uppenbart en utopi. Så länge den ekonomiska krisen fortsätter och landet ligger i spillror, kommer motståndet mot ISAF-styrkorna bara att växa, och det gäller inte bara bland pashtunerna i söder.
Varken USA/Nato eller talibanerna har någon lösning på den djupa sociala och ekonomiska krisen som de afghanska massorna lider av. Tvärtom är båda parterna garanter för fortsatt våld, fattigdom och kaos.

”Ett nytt Irak”

Bara Afghanistans arbetare och bönder kan genom en enad kamp kring sociala och ekonomiska frågor, och med stöd av arbetarklassen i regionen och internationellt, börja bekämpa imperialism och reaktionär islam och på så sätt lägga grunden för en socialistisk framtid. Kapitalismen har ingen lösning på det enorma lidande som det afghanska folket genomgår utan är istället i högsta grad ansvarig.
De NATO-ledda styrkorna börjar allt mer uppleva den centralasiatiska kvicksand som andra stormakter upplevt tidigare. På 1800-talet tvingades England att lämna Afghanistan med svansen mellan benen. På 1980-talet var det Sovjetbyråkratins generaler som fick ge upp. Även om NATO och USA inte militärt kommer att besegras så tyder allt mer på att motståndet och en växande antikrigsstämning på hemmaplan kan göra att västimperialismen går samma öde till mötes.
Den 29 september rapporterades för första gången att en majoritet av britterna var emot landets inblandning i kriget i Afghanistan. Natos största militära insats någonsin håller på att bli ett nytt Irak, utan kapitalistisk lösning i sikte.
Jonas Brännberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!