Kris för OS i Peking efter globala protester

2008-04-23 12:31:33




Olympiska spelen (OS) i Peking har kastats in i en kris. Protesterna efter bevakningen av tändningen av den olympiska facklan har återupplivat den internationella kritiken av den kinesiska regimens politik i Tibet och av ”övergrepp på mänskliga rättigheter” (en avsiktligt vag term som betyder statlig repression).

Reaktionen i Kina har blivit en våg av nationalism ledd av statskontrollerade media för att ”försvara Kinas OS”. Som om inte spelen i första hand skulle vara ett tillfälle att tjäna pengar för stora företagssponsorer som Adidas, Samsung, Coca-Cola och McDonald’s! Företagens arbetare – i Kina och överallt i världen – kommer däremot inte att få del av några av fördelarna.
Bilderna som kablades ut över världen av ett massivt säkerhetsuppbåd för att skydda den olympiska facklan (eller ”den heliga elden” som kinesiska media kallar den) blev en propagandakatastrof för organisatörerna.
Den syndabocksjakt som bröt ut efter gatuprotesterna i London, Paris och San Fransisco har lett till skärpta nationella spänningar som kan växa över i en bredare ekonomisk och politisk konflikt. Till följd av en katastrofal felberäkning från alla organisatörers sida har 2008 års OS i Peking blivit de mest politiserade spelen sedan de i Moskva 1980.
Till skillnad från bojkotten då, som leddes av västregeringar, med Jimmy Carter och Margaret Thatcher i spetsen, ivrigt stödda av ”vännen” Deng Xiaoping (som hyllade början på Kinas långa marsch mot marknaden), har dagens protester utvecklats underifrån. De har letts av gräsrotsorganisationer och har fått väldigt lite stöd och uppmuntran (snarare motsatsen, sanningen att säga) från statsmakterna. Det faktum att protesterna har varit tämligen små bevisar att organisatörerna till stor del har agerat i ”motvind”, med föga media- eller etablissemangsuppbackning – fram till nu.
Regeringarna i andra länder har varit mer tystlåtna i fråga om Tibet än om den kinesiska regimens band till Sudan och Burma. Också de länderna har präglats av inbördeskrig och militärstyre, men där har den utländska kapitalismens oro bottnat i Kinas växande ekonomiska och diplomatiska inflytande i såväl Afrika som Sydostasien. Även denna oro har emellertid tonats ned på grund av västs växande ekonomiska beroende av Kina.
Denna verklighet påtalades på ett bryskt sätt av den franska utrikesministern Bernhard Kouchner, som tillfrågades av Le Monde (den 29 mars 2008) om hans regerings kritik ”begränsades” av Kinas ekonomiska makt. ”Det gör faktiskt saker och ting besvärligare”, svarade Kouchner. ”Om Tibet ville ha och hade möjlighet att köpa EPR [fransktillverkade] kärnreaktorer, skulle mänskliga rättigheter omedelbart hamna på samma nivå som CAC 40”, sade han, med referens till Parisbörsens huvudindex. Den franske presidenten Sarkozy påstås överväga en ”bojkott” av de olympiska spelens öppningsceremoni, men detta är ett uppenbart utspel för att återuppbygga hans sjunkande opinionssiffror. När samme Sarkozy gjorde ett statsbesök i Peking i november förra året, med en 30-personersdelegation som inkluderade hälften av hans kabinett, lämnades ministern för mänskliga rättigheter hemma i Paris! Sarkozy kom tillbaka med kinesiska regeringskontrakt värda 20 miljarder euro (ungefär 200 miljarder kronor).
Inte desto mindre kan nu den här typen av självgoda och enormt vinstgivande affärsöverenskommelser som träffats med olika kapitalistiska regeringar komma att omkullkastas av en våg av nationalistiska stämningar, orsakade av OS.

Hårdnande klimat

I skrivande stund håller positionerna på att hårdna. Den kinesiska diktaturen vägrar att ställa in den längsta väg som den olympiska elden någonsin färdats (130 dagar) från Grekland till Kina över sex kontinenter, därför att det skulle uppfattas som ett svaghetstecken inför det internationella trycket, en reträtt som allvarligt skulle undergräva enpartistatens ställning. De olika protestgrupperna känner av ett växande opinionsstöd internationellt, men de kapitalistiska politikerna hoppar naturligtvis på tåget på grund av valtaktiska skäl, genom att använda hycklande och nationalistiska argument. Denna förändrade hållning beror på att de härskande klasserna, särskilt i de dominerande imperialistiska staterna, oroas av den kinesiska regimens beslutsamhet i OS-relaterade frågor och ser detta som ett tecken på en tuffare framtida hållning ifråga om andra – viktigare – ekonomiska och geopolitiska dispyter.
Internationella olympiska kommittén (IOK) finner sig nu plötsligt i samma sällskap som G8, WTO och andra symboler för storföretagsgirighet och maktpolitik som är måltavlor för protester. I avsaknad av en arbetarklassbaserad och internationalistisk ståndpunkt har emellertid debatten som omger protesterna fått en helt igenom nationalistisk ton.
Demonstrationerna utmålas av samtliga västmedia som ”antikinesiska” eller ”Kinavänliga”, genom att man klumpar ihop diktaturregimen med de massor som den förtrycker (ofta på uppdrag av amerikanska eller utländska företag). För många kineser framstår detta som en kampanj mot dem som folk, som traditionellt har setts på med förakt av rasistiska härskare i väst. Av detta skäl ställer sig många kineser för närvarande bakom de styrande i Kina.
Många av talespersonerna för Befria Tibet-rörelsen är västerlänningar, inte tibetaner, vilket bidrar till att underbygga regimens propaganda om att protesterna organiseras av västregeringar och CIA, vilka utnyttjar Tibetfrågan för att attackera Kina. Men sanningen är den motsatta.
Inte ens Dalai Lama och hans borgerliga tibetanska exilregering – som desperat vill ha förhandlingar med den kinesiska regimen – stödjer protesterna eller uppmanar till OS-bojkott. Dalai Lama bekräftade nyligen att sändebud från hans regering har genomfört ”privata” överläggningar med Kinas regim, trots att övertrampen i Tibet fortsätter.

OS för rika och storbolag

Den kinesiska regimens strategiska allians med utländskt kapital förkroppsligas i Pekingolympiaden, vars huvudsakliga roll är att generera stora vinster för dess sponsorer samt media och byggnadsindustrin. Det har föga att erbjuda arbetande människor, annat än som tillfällig distraktion från den ekonomiska överlevnadens hårda villkor.
Den olympiska eldens väg från Grekland till arrangörslandet och invigningen, som av den kinesiska regimen har omvandlats till en symbol för kinesisk ”ära”, började faktiskt sitt liv på 1936 års Berlinolympiad som en symbol för nazistisk triumfalism.
Hälften av världsbefolkningen kommer att ”bojkotta” årets olympiad eftersom de helt enkelt är för fattiga för att kunna skaffa sig TV-apparater eller ta ledigt från jobbet. Den specialbyggda Nationalstadion i Peking – eller ”Fågelboet” – kan ta emot maximalt 91 000 åskådare, eller 0,007 procent av Kinas befolkning. Trots att staden är en av Kinas rikaste, har de flesta Pekingbor inte råd med en inträdesbiljett till den specialbyggda stadion, där de bästa platserna kommer att tas upp av rika utlänningar och den kinesiska eliten. Stadion har kostat 3,5 miljarder yuan (ungefär 3 miljarder svenska kronor) att bygga. Samtidigt har 260 miljoner människor i Kina, inklusive många tibetaner och andra minoriteter, inte tillgång till rent dricksvatten.

OS för rika och storbolag

OS i Peking 2008 är avsett att fira detta ”Nya Kina” som är en nyckelaktör i den kapitalistiska globaliseringsprocessen, men där rikedomsklyftorna är mer extrema än i Ryssland och Indien. Kina har 106 dollarmiljardärer, endast USA har fler. Inte desto mindre lever 300 miljoner människor i Kina på mindre än en dollar (7 yuan, 6 kronor) om dagen, vilket är Världsbankens definition av absolut fattigdom. För den överväldigande majoriteten av Kinas fortfarande fattiga befolkning är kamp och organisationer vad som behövs – inte extravaganta nationalistiska och företagsbaserade utspel!
Som socialister har varnat för, använder sig den kinesiska regimen av händelserna i Tibet, och nu också av protesterna mot OS, för att samla opinionen bakom sig för en betydligt mer omfattande repression och för att tysta all kritik mot den fientliga politik man för mot fattiga. Sett ur propagandasynvinkel har regimen i hög grad hjälpts av attackerna på hankinesiska och huimuslimska civila under 14 mars-kravallerna i Tibet.
Dessvärre ökar risken för etniskt våld under en regim som förbjuder massornas, i synnerhet arbetarklassens, självorganisering.
Det finns ett kinesiskt ordspråk som säger: ”Döda kycklingen för att skrämma apan”! Idag görs tibetanerna till ett exempel på det, men budskapet – ”Lyd eller krossas!” – riktas särskilt mot Kinas jättelika arbetarklass.
Repressionen i Tibet följer ett mönster från andra massprotester som utmanar den kinesiska regeringens makt och myndighet.
De protester som krävde religiösa och politiska rättigheter i Tibet, som under de senaste veckorna har fått eko i form av protester i andra västregioner och i Xinjiangprovinsen, där majoriteten talar turkspråket uiguriska, har mötts av stor sympati från arbetande människor och ungdomar internationellt.
Detta har ingenting att göra med ställningstagandena hos dessa länders kapitalistklasser, som ger fullständigt fan i de kinesiska och tibetanska folkens bekymmersamma belägenhet så länge deras egna vinster är säkrade.
Den tibetanska konflikten har hamnat i förgrunden i folks medvetanden världen över, med hjälp av en serie felkalkyler från den kinesiska regimens sida. Denna konflikt kan emellertid inte lösas på kapitalistiska grundvalar. Hur omfattande repressionen från regimens sida än blir, så kan den inte få majoriteten av tibetanerna att förlika sig med de levnadsvillkor som de lider under idag. Men inte heller den borgerliga exilledningen för den tibetanska kampen och ansamlingen av de mestadels religiöst motiverade ”Tibetvännerna” erbjuder någon väg framåt. På grundval av hårdhänta åtgärder från Pekings sida, finns det nu varningstecken om att i synnerhet tibetanska ungdomar kan komma att drivas i riktning mot individuell terrorism.
Denna i grunden felaktiga kampmetod kommer att ge den kinesiska staten en ursäkt för hårdare förtryck, samtidigt som det försvårar utsikterna till en gemensam kamp tillsammans med hankinesiska arbetare och bönder. Befrielse från diktatur och nationellt förtryck kan bara uppnås genom demokratiskt kontrollerad och organiserad masskamp, framförallt baserad på arbetarklassens styrkor.

”Kapitalismen är fienden”

Den pågående konflikten är emellertid inte bara en återupprepning av sammanstötningarna 1959 eller 1989 (läs mer i Offensiv nr 793, den 27 mars 2008).
Kapitalismens utveckling i Tibet har förstärkt de sociala spänningarna i extremt hög grad, då majoriteten av tibetanerna (av vilka 75 procent lever på landsbygden) inte har fått ut något av det senaste årtiondets ekonomiska uppsving. Snarare än att i första hand handla om religiösa, språkliga och nationella frihetsfrågor, även om dessa också är viktiga, så var den senaste tidens oroligheter en reaktion mot den växande dominansen över den tibetanska ekonomin av han- och huikineser, samtidigt som tibetanerna marginaliseras ekonomiskt.
”Kapitalismen identifieras som fienden”, påtalade Pankaj Mishra i tidningen Guardian Weekly den 28 mars 2008.
Socialister försvarar det tibetanska folkets rätt att avgöra sin egen framtid, fram till och inklusive rätten till självständighet.
Det råder dock en stor polarisering i Tibet mellan olika etniska grupper och inom det tibetanska folket självt.
Regimen i Peking har understött en betydande grupp av tibetanska tjänstemän och akademiker som oroar sig för att mista sina privilegier i händelse av att Dalai Lamas regering skulle tillåtas återvända som en del av en framförhandlad uppgörelse, och de fruktar i ännu högre grad massorna.
Samtidigt är för exilregeringens del ”medelvägen” till större autonomi inom Kina inte längre en ”taktik”, utan ett uttryck för dessa forna feodala härskares önskan om att bli kapitalistiska aktieägare i ett blomstrande ”turist-Shangrila” finansierat av stora kapitaltillskott från Peking. Okänt för de flesta utanförstående kapitalistiska kommentatorer är att det faktiskt finns två rivaliserande tibetanska borgerliga eliter, en inhemsk och en i exil, där den Lhasabaserade är ännu mer fientligt inställd till en uppgörelse med Dalai Lama än vad topparna i Peking är.

Vägen framåt

Arbetarklassen i Kina, Tibet och internationellt måste inta en oberoende hållning gentemot alla de nationellt borgerliga lägren i denna konflikt – genom att klart och tydligt gå emot rasism och nationell chauvinism och stå för arbetarklassenhet och internationalism.
De kämpande i Tibet måste knyta sin strid för grundläggande demokratiska rättigheter, slut på det statliga förtrycket och demokratisk kontroll över ekonomin till arbetarklassens och böndernas spirande kamp i Kina.
chinaworker.info
  • Ett slut på enpartistyret och det statliga förtrycket.
  • För förenings-, yttrande- och religionsfrihet.
  • För rätten att organisera sig i och bygga oberoende fackföreningar, bondeorganisationer och politiska partier, inklusive det allt överskuggande behovet av ett kämpande arbetarparti.
  • Ett slut på privatiseringar och nyliberala attacker. Förstatliga alla stora företag – utländska och kinesiskägda – under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. För en verklig socialistisk produktionsplan baserad på valda fabrikskommittéer, landsbygdsföreningar och andra folkliga organ. Slut på de statliga företrädarnas privilegier.
  • Rätt till självbestämmande för det tibetanska folket och andra minoriteter, samtidigt med ett erkännande av att kapitalism och nationellt förtryck (imperialism) bara kan övervinnas genom internationell socialistisk kamp, med målet att upprätta en demokratisk och frivillig socialistisk federation av Kina och andra asiatiska stater i en socialistisk värld.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!