Krisen på Afrikas horn

2007-01-31 13:44:54




Afrikas horn har mycket länge förgiftats av krig, svält, sjukdomar och ”grannosämja” mellan ledare som precis som andra ledare i Afrika är ökända för sitt maktmissbruk och vanstyre.

Så orsakade till exempel det tvååriga kriget 1998 till 2000 mellan Etiopien och Eritrea båda länderna enorma lidanden för både ekonomin och civilbefolkningen.
Lägg till att Eritrea slagits i 30 år för självständighet från Etiopien, och att Etiopens nuvarande ledare Meles Zanawi tidigare bekämpade Etiopiens förre ”kommunistiske” militärdiktator Mengistu (som efter kejsaren Haile Selassies fall styrde Etiopien 1974-1991) med stöd av vapen och pengar från både Eritreas nuvarande ledare Isias Afeawarki och Somalias förre exdiktator Siad Barre.
Tillsammans hoppades de knäcka sin ärkefiende Mengistu, medan denne i sin tur stödde den nuvarande somaliska övergångsregeringens president Yusuf och den nu döde krigsherren Aidid. Samtidigt led folken i båda länderna av krig och misär.
Tillslut lyckades Etiopiens och Somalias diktatorer att knäcka varandra, för båda föll nästan samtidigt.

Val utan demokrati

För Etiopiens del gick det ”lite bättre” än för Somalia. Förutom att Eritrea blev självständigt, så kollapsade inte Etiopien som Somalia. Man har tre gånger genomfört någon sorts val, även om inget gått rätt till.
Efter det första valet vägrade det oromiska folkets befrielsefront, OLF, att godkänna både valresultatet och den regering som leds av Meles Zenawis – ledare för både det tigreanska folkets befrielsefront, TPLF, och den bredare fronten EPRDF. Följden blev att OLF och dess anhängare sedan dess har jagats ut ur landet. OLF, som anser sig representera Oromofolket, den största etniska (och muslimska) folkgruppen i Etiopen, menar att de inte kan ha förlorat ett val till den mindre (och kristna) folkgruppen, tigreaner.
I det senaste valet förlorade regeringspartiet enligt flera bedömare till det största oppositionspartiet CUD (koalitionspartiet för enhet och demokrati), medan regeringspartiet ändå förklarade sig som segrare. Miljoner gick på gatorna i huvudstaden för att demonstrera mot valfusket, men regimen satte in militären och flera hundra sköts ihjäl. Idag sitter flera av oppositionens ledare och uppemot 80 000 anhängare, varav de flesta ungdomar från universitet och skolor, i militära fångläger. Dagligen misshandlas eller och till med dödas de som man misstänker vara anhängare till olika oppositionsgrupper. De flesta oppositionsgrupper som inte sitter i fängelse eller militärläger har flytt ur landet, till antingen grannländerna, Europa eller USA.
Landet har inte gjort något som helst framsteg vare sig när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter eller ekonomi sedan Mengistus fall. Utvecklingen har tvärtom gått åt fel håll. Man har till exempel genomfört ett krig med Eritrea, som dagligen kostade miljontals dollar och ledde till 70 000 döda. Man har våldfört sig på civilbefolkningen, maktmissbruk är utspritt och landet kokar av missnöje.
För Somalia gick det riktigt illa. Efter den förre diktatorn Siad Barres fall (hans regim varade från 1969 till 1991) har man inte kunnat åstadkomma vare sig lag och ordning eller någon riktig fred. Landet kollapsade i djup anarki och efter bara några år hade Somalias klan- och krigsherrar utökats från några få till 24.
Medan åren gick led och dog folket av hunger, sjukdomar, krig och misär. Värst var situationen för huvudstaden Mogadishus befolkning. Stadens olika delar kontrollerades av mer än 12 rivaliserande krigsherrar. Dessa hade alla sina egna vägspärrar, där de tog betalt av vanligt folk som försökte ta sig till andra stadsdelar, antingen för att handla mat eller för att besöka släkt och vänner. Banditer och tjuvar fick härja fritt, eftersom en stor del av dem var anställda just av krigsherrarna.
På Mogadishus gator var de enda ”poliserna” banditer och khattuggande (en drog) miliser som varken hade tid eller brydde sig om lag och ordning. Att folk mördades eller att kvinnor våldtogs på öppen gata var rätt normalt, utan att någon gjorde någonting åt saken. Ingen hade modet att riskera sin livhank för nånting. För miljoner mogadishubor gällde det att bara överleva för dagen.

USA-trupper 1993

Det var inte så att det som kallas ”omvärlden” inte gjorde något. 1993 gick USA, den självutnämnda världspolisen, in i Somalia med en massiv militär styrka för att, som det sades, säkra matleveranserna för den svältande befolkningen. Detta lyckades bara ett tag, mer än så gjorde inte de USA-ledda FN-trupperna. De saknade vilja och förmåga att hjälpa. Amerikanerna var helt enkelt ute för att ta tillvara sina egna imperialistiska intressen i regionen.
Det var krigsherrarna som fortfarande hade makten över huvudstaden och stora delen av landet, trots över 30 000 USA-ledda FN-trupper, inklusive marinkårssoldater. De gjorde ingenting åt dödandet, våldtäkterna på kvinnor, banditerna eller laglösheten. De tog över kontrollen av vissa nyckelpunkter (flygplatser, hamnar och vägar) och inriktade sig i övrigt på att skydda sig själva. Det gjorde att folk blev både missnöjda och misstänksamma, vilket snabbt utnyttjades av en del krigsherrar, som redan motsatte sig deras närvaro. Resultatet blev det nederlag för USA:s marinkår som visas i den berömda filmen Black Hawk Down.
Amerikanerna lämnade Somalia åt krigsherrarna, och anarkin fortsatte. Det har sedan dess hållits över 14 så kallade fredskonferenser mellan krigsherrarna, som träffats i alla möjliga huvudstäder i Afrika och i Mellanöstern för att försöka komma överens om att bygga någon sorts regering. Om de lyckades komma överens om någonting, slutade det ändå varje gång med att de var mer oeniga än någonsin innan de ens hunnit tillbaka hem. Somalias folk hade fått nog av dessa krigsherrar, och folket ropade på revolution – vilken revolution som helst, bara någon som kunde befria oss från de blodsugande vampyrerna.
Så kom de islamiska domstolarna och deras milis som i juni förra året besegrade och drev bort de USA-stödda krigsherrarna – först från Mogadishu, sen från nästan hela södra delen av landet. Dessa lyckades på bara några få månader skapa lag och ordning, öppna Mogadishus flygplats och hamnen som varit stängda i mer än 12 år och all annan infrastruktur. De tog bort vägspärrar och folket kunde för första gången på 16 år röra sig fritt i alla delar av huvudstaden och stora delar av landet, utan rädsla för att bli rånade eller mördade.
Detta resulterade i att islamisterna, som innehöll både extrema element och ”vanligt folk”, blev populära. Både kvinnor, män, unga, gamla, religiösa och icke religiösa slöt i alla fall tillfälligt upp bakom islamisterna – trots impopulära åtgärder som förbud mot filmer, fester och fotbollsmatcher.

Somalier kom samman

Somalier från hela världen organiserade sig och samlade in pengar för att hjälpa till att återuppbygga landet. När hjälporganisationerna plötsligt bestämde sig för att lämna Somalia utan någon riktigt bra förklaring, mitt under förra årets översvämningskatastrof, samlade somalier utomlands in miljontals dollar till de drabbade. Det var någonting man inte har gjort sedan inbördeskriget började.
De CIA-stödda krigsherrarnas nederlag var ett bakslag som Bush inte kunde tåla. USA och Etiopien hjälpte nu till att ”påminna” krigsherrarna om att de var ministrar och parlamentariker i (övergångs-)regeringen, även om denna bara existerade på papper.
Så inleddes Etiopiens USA-stödda invasion i december 2006. Man har nu kört bort den islamistiska milis som kontrollerade större delen av landet sen i somras och återinsatt klan- och krigsherrarna på sina tidigare kontrollerade platser. Laglösheten är återigen tillbaka på Mogadishus gator, och i hela landet kidnappas och mördas folk dagligen, medan landet är på gränsen till en liknande situation som i Irak.

Etiopiens invasion

Vad ligger bakom Etiopiens invasion?
Trots att Somalia är ett mycket farligt land så har flyktingar från Etiopien, varav de flesta från Oromo strömmat in i landet på flykt från den allt mer auktoritära regimen i Addes Abba. Detta är en viktig anledning till att den etiopiska regimen bestämde sig för att invadera Somalia, för att se till att dessa oppositionella inte organiserade sig inne i Somalia. Sedan den etiopiska ockupationen inleddes har hundratals etiopiska flyktingar gripits och förts till redan överfulla militärläger söder om Etiopiens huvudstad Addis Abeba.
Den etiopiska regimens invasion är ett tecken på dess svaghet. Genom att stödja Bush, som var i desperat behov av en seger i sitt ”krig mot terrorismen” i ett strategiskt viktigt område, hoppas regimen i Addis Abeba på ännu större ekonomisk, politisk och militär uppbackning från USA. Detta har varit särskilt viktigt med tanke på de vinster som hägrar genom en framtida utvinning av de stora oljereserver som t ex finns i den av somalier bebodda ökenprovinsen Ogaden.
Somalia har liksom andra länder på Afrikas horn både rika naturresurser och ett strategiskt viktigt läge. Bara en socialistisk massrörelse baserad på vanliga, fattiga arbetare och bönder ur alla klaner kan på sikt erbjuda en framtid utan utländska ockupanter, krig, krigsherrar, kapitalistisk utsugning och ekonomiskt, politiskt och religiöst förtryck.
Med en frivillig socialistisk federation kan Afrikas horn i framtiden resa sig ur dagens förtryck och misär.
• USA och Etiopien ut ur Somalia.
• Med garantier för alla folks rätt till självbestämmande kan somalier, eritreaner och etiopier kämpa tillsammans för fred, frihet, rättvisa och välstånd på Afrikas horn.

Warsame Elmi

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!