Den kubanska revolutionens sociala erövringar, exempelvis i form av ett sjukvårdssystem och utbildningssystem i världsklass, står fortfarande som en fackla på en kontinent där nyliberalismens härjningar lämnat majoriteten av befolkningen i misär.
Men framtiden är ännu osäker. Många spekulerar i möjligheten att Kuba ska följa den kinesiska vägen och öppna upp för ett återupprättande av kapitalismen, nu när Fidel Castro trappat ned sin roll i det direkta styret.
Den 1 januari 1959 flydde den hatade diktatorn Batista från Kuba, lite drygt två år efter att en liten grupp med Fidel Castro och Ernesto Che Guevara i spetsen landstigit på ön och startat ett gerillakrig på landsbygden.
Gerillan omfattande aldrig mer än 3 000 personer, men så rutten var diktaturen att det räckte för att fälla regeringen.
Den kubanska revolutionen var ett exempel på hur kapitalismen kunde störtas även i ett fattigt land, men också på vilka begränsningar som isoleringen och det stalinistiska inflytandet innebar.
Fidel Castro och andra i ledningen för den så kallade 26 juli-rörelsen hade sin bakgrund i det Ortodoxa Partiet, en radikal nationalistisk rörelse, men det fanns också kommunister i rörelsen, som Fidels bror Raúl och Che Guevara. 26 juli-rörelsens program gick inte längre än att förespråka ett störtande av diktaturen och upprättande av demokrati och sociala reformer, utan att angripa det kapitalistiska systemet.
Fidel Castros planer på sociala reformer stötte genast på patrull då de amerikanska företagen, som helt dominerade Kubas ekonomi, inte var villiga att betala några skatter eller på annat sätt dela med sig av rikedomarna.
Den nya kubanska regeringens svar var att förstatliga de amerikanska tillgångarna, vilket gav staten en kontroll över i stort sett hela ekonomin. USA:s regering svarade å sin sida med försök att störta den nya regeringen och införde senare en hård blockad mot ön. För att undvika att bli isolerat sökte Kuba det stalinistiska Sovjetunionens stöd.
På kort tid hade kapitalismen avskaffats och ekonomin började styras utefter en plan. Men i motsats till den ryska revolutionen i oktober 1917 spelade arbetarklassen ingen självständig och medveten roll i revolutionen. I stället stöptes den nya regimen i stalinismens form, med Moskva som sponsor.
Ändå har regimen alltid varit populär, tack vare de förbättringar som trots USA:s blockad blev möjliga genom den planerade ekonomin, som gav en glimt av vad som vore möjligt under socialismen. Regimen kom aldrig heller att nå samma grad av brott och förtryck som Stalins eller Maos regimer.
Icke desto mindre var det ett styre uppifrån och ned, där ännu bara ett parti är tillåtet.
För att den planerade ekonomin ska kunna fungera krävs det arbetarnas demokratiska kontroll och styre, men också att revolutionen sprids till andra länder, så att en internationell arbetsdelning kan upprättas. Byråkratins döda hand leder den planerade ekonomin och revolutionen till vanstyre, slöseri och korruption.
Stalinismens kollaps i Sovjetunionen och Östeuropa 1989-91 hade en förödande effekt på Kubas ekonomi. Östblocket stod för 80 procent av Kubas utrikeshandel och stödet från Sovjetunionen var väldigt viktigt för ekonomin. När allt detta försvann föll ekonomin fritt. Under 1990-1993 rasade BNP:n med 34 procent.
Detta framtvingade enorma uppoffringar för folket, med brist på i stort sett allt. Kuba tvingades också växla om sin ekonomi, med en satsning på turismen, men också en viss öppning för utländska investeringar.
Införandet av dollarn i den interna marknaden medförde nya klyftor mellan de som hade tillgång till valutan, speciellt de som jobbade inom turistindustrin, och som därmed kunde handla i de speciella dollarbutikerna där det fanns gott om varor, och de som fick klara sig på den låga statligt reglerade lönen betald i peso.
Den privata sektorn växte. År 2006 var 78 procent anställda av den offentliga sektorn, mot 22 procent i den privata sektorn. År 1981 var andelen i offentliga sektorn 91,8 procent mot 8,2 procent i den privata.
Privata företag släpptes in inom turistindustrin, där 13 internationella företag har kontrakt för att driva 62 turisthotell på ön. Utländska företag tilläts också investera inom telekommunikation.
Men till skillnad från staterna i Öst (Sovjet och Östeuropa) innebar det inte att kapitalismen återinfördes, med stora privatiseringar. Fortfarande dominerar den statligt planerade ekonomin. På så sätt kunde de viktiga erövringarna inom utbildningen och sjukvården räddas.
Man kan lätt se skillnaden i vad det innebar för befolkningen. I Ryssland, efter Sovjetunionens sönderfall och kapitalismens återinförande, sjönk medellivslängden till 56 år, medan Kuba kunnat fortsätta att höja densamma. Medellivslängden är hela 20 år högre på Kuba.
Under 2000-talet har ekonomin åter vuxit. Den billiga oljan från Venezuela i utbyte mot tusentals läkare som verkar i Venezuela, turistindustrin och ökad handel med omvärlden har spelat en viktig roll. De kubanska läkarnas tjänster utomlands, inte bara i Venezuela, är den största inkomstkällan och landet har också en växande biomedicinsk sektor. Takten i marknadsreformerna drogs också ned och i vissa fall upphävdes. År 2004 förbjöds dollarn, men ersattes med den ”konvertibla peson”.
Fidel Castro själv har spelat en roll i att hålla tillbaka marknadsreformerna, medan Raúl setts som mer marknadsvänlig. Fidel Castros insjuknande år 2006, då hans bror Raúl Castro fick ta över rodret, satte fart på spekulationerna om vad som skulle hända då Fidel Castro dog.
Tydligt är att ett skikt i den styrande byråkratin dras till den ”kinesiska vägen”, där marknadsreformer kombineras med ett bibehållet grepp om den politiska makten från kommunistpartiet.
När Raúl Castro formellt tog över presidentposten i februari i fjol, talade han om behovet av att ta bort onödiga regleringar, öppna upp mer för privata initiativ inom jordbruket, och även för att öka löneskillnaderna. I mars släpptes försäljning av PC-datorer och DVD-spelare fritt, även mobiltelefoner och TV-apparater.
Inom jordbruket har produktiviteten varit låg. Hälften av jorden, som ägs av staten, står i träda. Trots att ön skulle kunna vara självförsörjande på mat, importeras 60-80 procent av maten. Raúl har sagt att nyttjanderätt till jordlotter ska delas ut till privatpersoner, för att stimulera matproduktionen.
Raúl har även annonserat om att skära i den stora byråkratin, och i förmånerna till byråkraterna. De officiel-la resorna till utlandet ska skäras ned med 50 procent och även semesterförmåner till partifunktionärer ska skäras ned.
Nedskärningarna kommer också att drabba de sociala förmånerna. Den 27 december beslöts det att pensionsåldern ska höjas med 5 år, till 60 för kvinnor och 65 för män. Beräkningsgrunden ändrades också.
På samma session av parlamentet utannonserade Raúl att den arbetsrättsliga reformen kommer nu i januari. Tanken är att öka löneskillnader- na, genom att införa bonusar kopplade till produktiviteten.
Dessutom väntas kommunistpartiets 6:e partikongress att genomföras under nästa år. Då vill Raúl diskutera ”struktur- och konceptförändringar”.
Summan av dessa förändringar kommer utan tvekan att vara ökade klyftor i det kubanska samhället, som riskerar att slita sönder den nuvarande sammanhållningen.
Det finns ett tryck för öppningar och borttagande av byråkratiska regler, men även en viss kritik mot de ökade skillnaderna, speciellt i den yngre generationen. 73 procent av Kubas befolkning är född efter revolutionen 1959 och har därför inte samma känslomässiga band till regeringen.
Raúl Castro har också uppmanat till mer debatt, även om det inte innebär att släppa enpartisystemet. I början av förra året genomfördes en debatt där det kubanska parlamentets talman, Ricardo Alarcón, fick möta hård kritik av studenter. Videofilmer från debatten som spritts via internet visar bland annat studenten Eliécer Ávila som frågar:
”Varför har handeln gått över till den konvertibla peson, då våra arbetare och bönder får betalt i den vanliga peson som är värd 25 gånger mindre? Det krävs tre dagslöner att köpa en tandborste.” Han frågade också varför man inte får resa, han skulle vilja besöka stället där Che Guevara dog.
Frågan är om denna kritik kommer att kanaliseras av en prokapitalistisk flygel av byråkratin eller om en konsekvent socialistisk vänster kan byggas upp på Kuba.
Förödelsen efter tre orkaner under 2008 drabbade Kuba hårt. Orkanerna vållade skador för närmare tio miljarder dollar (80 miljarder kronor), motsvarande 20 procent av BNP. Drygt en halv miljon bostäder förstördes eller skadades och många skördar förstördes. Enligt Raúl Castro kommer det att ta landet tre till sex år att komma över den kostnaden.
Hela ekonomin växte betydligt långsammare under 2008, med en BNP-tillväxt på 4,3 procent, jämfört med målet på 8 procent och med tillväxten på 7,5 procent under 2007.
Förutom verkningarna av orkanerna drabbades landet av de höga matpriserna, samtidigt som landets viktigaste exportvara, nickel, har rasat i pris. Det har lett till att handelsunderskottet ökat med 70 procent.
Den ekonomiska krisen har fått utländska företag att dra ned på investeringarna. Den kanadensiska gruv- och energijätten Sherritt International har skjutit upp sina planer på att investera i en joint venture för att utöka utvinningen av nickel. Telecom Italia har sagt att de ska sälja sin andel i Kubas telebolag, Etecsa.
Ett ljus i mörkret var turistnäringen, som slog nytt rekord under 2008, med cirka 2,35 miljoner turister under året.
Kuba har genom Venezuela tillgång till billig olja, i utbyte mot de tusentals kubanska läkare som verkar i Venezuela. Raset på oljepriset kommer dock att göra det svårare för Venezuela att vara lika generöst.
Pressen ökar för att den tillträdande amerikanske presidenten Obama ska lätta på sanktionerna mot Kuba, som gällt sedan 1962.
I juni 2008 beslöt EU att häva de diplomatiska sanktionerna mot Kuba, trots USA:s protester, som infördes 2003.
Kuba har också inlemmats allt mer i de olika latinamerikanska samarbetena. Under toppmötet med Latinamerikas presidenter i mitten av december krävdes på nytt att USA skulle häva sanktionerna mot Kuba. Längst gick Bolivias president Evo Morales, som föreslog att alla länder i Latinamerika borde hota att bryta de diplomatiska förbindelserna med USA om inte Obama häver blockaden av Kuba innan OAS (Organisation of American States) toppmöte i april. Kuba röstades också in i Riogruppen.
FN:s generalförsamling röstade under oktober för 17:e året i rad igenom ett beslut om att uppmana USA att häva sanktionerna. Bara Israel och Palau röstade med USA, medan 185 länder röstade emot.
I USA minskar stödet för sanktionerna, speciellt bland exilkubanernas barn.
Enligt en undersökning nyligen genomförd av Florida International University är 55 procent av kuban-amerikanerna mot embargot. 66 procent är för upphävandet av reserest- riktionerna och 65 procent är mot begränsningen på hur mycket pengar som exilkubanerna kan skicka till sina familjer på ön. En majoritet tror inte på embargot: 23 procent tycker att det fungerar dåligt, medan 56 procent tycker att det inte fungerar alls.
Brittiska BBC talade med Carlos Saladrigas, en 60-årig kuba-amerikan från Miami. Han hade röstat på republikanerna i hela sitt liv, men röstade nu på Obama. ”Man behöver inte vara så smart för att räkna ut att om man försökt med något som inte fungerat under 50 år, kan det vara dags att testa något nytt.”
Obama har under valkampanjen sagt att han ska lätta på de restriktioner som Bush genomförde 2004, då antalet resor man får göra till Kuba minskades från en per år till en vart tredje år. Bush sänkte också gränsen för hur mycket pengar som får skickas från 3 000 dollar (24 000 kronor) per år till 300 dollar (2 400 kronor). Obama har dock inte talat om att häva embargot.
Helt klart är att det finns många företag som skulle vilja etablera sig på Kuba och följa Kanadas exempel, som har blivit Kubas viktigaste handelspartner.
Det finns också borgerliga strateger som också förstått att ett effektivare sätt att få in Kuba på den kapita- listiska vägen är att översvämma landet med billiga varor, medan blockaden snarast har lett till en uppslutning kring regimen.
RS/Offensiv menar att embargot måste hävas omedelbart, utan motkrav.
Den kubanska revolutionens framtid är tätt sammanknuten med kampen för socialismen i hela Latinamerika.
Ett återinförande av kapitalismen skulle innebära en stor knäck för vänstern i hela Latinamerika.
Samtidigt kan ett socialistiskt genombrott i andra länder i Latinamerika öppna för en socialistisk federation som skulle ge en helt annan möjlighet att rädda revolutionens landvinningar på Kuba.
Marcus Kollbrunner