Kurdistan: Socialistisk kamp och organisering är avgörande

2015-01-15 15:04:05


Att organisera sig i kampen för en socialistisk samhällsomvandling är direkt nödvändigt för kurdernas frihetskamp.

Kurdernas kamp i Rojava, som har slagit tillbaka IS i Kobanê, har fått ett stort stöd bland förtryckta och rättvisekämpar världen över. Medan militärregimer och höger­extrema islamister har etablerat sig i flera länder i Mellanöstern har västra Kurdistan (i norra Syrien) uttryckt ambitionen att utveckla ett verkligt demokratiskt styre.

I intervjun här intill förklarar PYD:s ledare Salih Muslim sin och partiets syn på utvecklingen. Rättvisepartiet Socialisterna har deltagit och haft talare på många demonstrationer för Rojava och Kobanê, och hundratals Offensiv har köpts på dessa. RS och vår international CWI betonar framför allt behovet av en socialistisk organisering och politik i kampen för befrielse från nationellt förtryck, imperialism och kapitalism med dess krig och utsugning.
Rojava och Kobanê har uppvisat exempel på motstånd och framsteg, men ännu kvarstår allvarliga hot om bakslag och kontrarevolution. Historiska och internationella erfarenheter visar att kamp och revolutionär utveckling inte kan stanna halvvägs eller begränsas till ett land eller en region.
Att statsapparaten, främst militären, och kapitalisterna lämnades orörda efter att Mubarak störtades i Egypten 2011 gav kontrarevolutionen möjligheten att slå tillbaka. Avsaknaden av ett arbetarparti med massförankring och ett socialistiskt program banade väg först för Muslimska Brödraskapets valseger och sedan för militärens maktövertagande.

Detta allvarliga exempel från senare tid visar att historiska socialistiska lärdomar inte är mindre viktiga efter stalinismens fall. De är tvärtom ännu viktigare att betona på grund av att arbetarrörelsen allvarligt har försvagats i många länder och att kapitalismens propaganda säger att socialismen är historiskt död.
Salih Muslim förklarar att PYD utgår från PKK-ledaren Abdullah Öcalans ideologi. Det är idéer som har förändrats avsevärt sedan PKK bildades 1978 och inledde sin väpnade kamp i Turkiet 1984. Ursprungligen var PKK:s ideologi i grunden maoistisk och betonade att en väpnad gerillarörelse skulle befria kurderna och upprätta ett demokratiskt Kurdistan.
PKK:s oförsonliga kamp fick starkt stöd. Militären i Turkiet svarade med enorm repression, vilket ökade stödet för PKK bland kurderna. De styrande har också successivt tvingats till eftergifter, vilket gör att det kurdiska språket och kulturen inte längre är totalförbjudna. PKK:s perspektiv utgick från ett schema där kampen för demokrati och kampen för socialism delades upp i två olika stadier. Men denna stadieteori blir ett hinder för kampen eftersom diktatur och inskränkta demokratiska rättigheter hänger samman intimt med det ekonomiska förtrycket från kapitalister och multinationella företag.

Kampen för nationell frigörelse kräver också ett socialistiskt klassperspektiv, det vill säga att finna allierade bland arbetare och förtryckta över nationella och religiösa skiljelinjer. Det är viktigt att, som Salih Muslim säger i intervjun, PYD inte ser sig som enbart ett kurdiskt parti och söker stöd hos araber och alla berörda folkgrupper.
I kurdernas historiska kamp finns det viktiga lärdomar att dra i frågan om allianser och samarbete med regeringar och imperialismen, som speglas i intervjun. Det viktigaste är, som Salih Muslim också är inne på, att kurder och andra förtryckta aldrig kan lita på stater, regeringar och imperialismen.
Gång på gång har regeringar som sagt sig stödja kampen i ett senare skede förrått de kämpande. Detta gällde också PKK, som under de första 15 åren hade sin bas i Bekaadalen i Libanon, som kontrollerades av Assadregimen i Syrien. Men när Assad inledde ett ekonomiskt samarbete med Turkiet attackerades PKK och kurderna direkt. Detta ledde senare fram till att Turkiet kunde gripa och fängsla Öcalan.
PYD bildades 2003 och har utan tvekan ett masstöd i Rojava. Redan innan maktövertagandet den 19 juli 2012 hade PYD gjort sig känt för att under tilltagande krig distribuera mat, bränsle och vård till befolkningen. Dess idéer om lokalt styre och lika rättigheter för kvinnor och män har bidragit till en radikalisering och politisering, i skarp kontrast till den nattsvarta reaktion som kännetecknar IS och andra högerextrema jihadister bland de syriska rebellerna.

Assadregimens trupper drogs tillbaka av taktiska skäl, för att koncentrera dess militära kraft runt Damaskus och Aleppo. Den avgörande förändringen i Rojava inträffade utan massrörelser som i revolutionerna Egypten och Tunisien. PYD/YPG kunde träda in i ett maktvakuum och bli den dominerade kraften, även om Salih Muslim tonar ner PYD:s roll. Råd och kommittéer har upprättats, men under speciella omständigheter. Den nya makten organiserar framför allt tidigare statlig verksamhet – lag och ordning, jordbruk, viss oljeproduktion – men har inte tagit över kapitalistiska verksamheter. Kooperativ av olika slag uppmuntras.
PYD står under ett starkt tryck att anpassa sig, särskilt när de bestialiska IS-trupperna hotade att krossa Kobanê. USA utlovade att bomba IS ställningar och har även levererat vapen till PYD:s väpnade grenar YPG och YPJ (kvinnobataljonerna). Det var också det kombinerade trycket från opinionen i Turkiet och USA-imperialismen som gjorde att regeringen i Ankara gjorde upp med Barzanis regering i södra Kurdistan (norra Irak) om att denna skulle sända peshmergatrupper till Kobanê.

Socialister och marxister är inte motståndare till kompromisser, taktik eller eftergifter. Men dessa måste då förklaras offentligt för alla anhängare. Att ta emot vapen som erbjuds kan vara nödvändigt. Det är en helt annan sak att tona ner motsättningen mellan kurdernas befrielsekamp i Rojava och Barzanis reaktionära regim i södra Kurdistan.
Att underordna PYD politiskt under Barzanis parti KDP och Kurdiska nationalrådet i Syrien (kompromissvänlig organisation grundad av Barzani) skulle leda till nederlag. Detsamma gäller om USA och de av Väst, Turkiet och Gulfstaterna stödda rebellgrupperna inom Fria Syriska Armén får ta taktpinnen i de militära striderna.
Salih Muslim vill använda beteckningen radikal demokrati istället för demokratisk socialism, samtidigt som han säger att det viktiga inte är själva orden. Självklart är kampens metoder, program och mål viktigast. Att vi som socialister säger att målet är ett socialistiskt Kurdistan i ett socialistiskt Mellanöstern är inte en fråga om begrepp, utan om lärdomar om hur avancerad kamp och progressiva reformer enbart kan försvaras som en del av en socialistisk, internationalistisk kamp. ■