Kusinen från landet besökte Berns

2008-06-30 20:26:24




Konsert
Konsert: Bonnie ”Prince” Billy.
Scen: Berns, Stockholm.
Redan när Will Oldham i skepnad av Bonnie ”Prince” Billy, tillsammans med sitt fyrmannaband kliver på scenen vibrerar det av entusiasm bland den mycket mycket hängivna – och påfallande ofta helskäggsförsedda – publiken.

Ryktet från spelningen kvällen innan, i Bohus fästning, har hunnit före honom. Göteborgspostens recensent listade ”I see a darkness” (att Johnny Cash gjort en cover på den säger en del om sångens spridning) som konserthöjdpunkt och bandet sades ha spelat ända in på natten.
Jag gör inte anspråk på att vara någon expert på Will Oldham – därtill är bandnamnen, coverskivorna, filmkarriärsinhoppen för många. Som så många andra hittade jag honom i början på 2000-talet, då nattsvarta I see a darkness avlösts av den textmässigt smått bisarra men mer trallvänliga Ease down the road som följdes upp med lågmälda Master and everyone.

Men ikväll är det alltså inte ingråt­na pojk- och flickrum som ska intas, utan Berns salonger, och det är den ljusaste tappningen av Bonnie ”Prince” Billy som ställer sig på scenen. Senaste skivan heter talande nog Lie down in the light, och därifrån hämtas de flesta av låtarna ikväll.  Musikerna är extremt samspelta och spelglädjen så våldsam att ståbasen går sönder halvvägs in i konserten och får ersättas med en elektrisk.
Will Oldhams musikaliska liv ute på landet är vid det här laget välkänt. I Louisville, Kentucky, har han förskansat sig, bortom räckhåll för skivbolagens klåfingrighet, och ersatt grafiska formgivare och PR-maskineri med vänner och familj – däri­bland sin bror och ständige vapendragare Paul. Baksidan av omslaget till Ease down the road sätter tonen: där finns ett fotografi av Will Oldham med korslagda ben på en veran­da. Med slutna ögon faller han framåt och kamerans slutartid är för långsam – alternativt är fotografen för dålig – för att helt frysa bort bildens suddighet. Många har låtit sig inspi­reras: Refuseds gamle trummis David Sandström tillhör dem som ­odlat helskägg och flyttat ut på landet, och såväl Nicolai Dunger som Mercury Rev har låtit Will Oldham sköta producentrollen.
Medan Will Oldham blivit ett monument inom den alternativa rocken, har alter egot Bonnie ”Prince” Billy fått inkarnera en ­manlighet som varken är manlig eller bildskön, utan snarare medvetet strävar efter att vara precis motsatsen – gärna med en bisarr och smaklös touch. Därför borde kanske inte de ceris­färgade foppatofflor som sitter på den här mannens fötter ikväll förvå­na. Och därför är det inte konstigt att den enda låten från Ease Down the Road är sista spåret, ”A rich wife full of happiness”, en minst sagt apart älskogsbeskrivning. Eller att publiken ändå kan texten.

På skiva låter
Will Oldham som om han sitter alldeles intill och sjunger med en röst som visserligen är djupt klangfull, men som inte alltid bryr sig om att dölja hesheter eller pricka tonerna. På scenen ikväll sjun­ger han däremot som övertygelsen själv, ständigt ackompanjerad av Jennifer Hutts och Emmett Kellys stämsång. Det är bländande vackert och det slutgiltiga beviset på att Will Oldham, förutom att vara det självömkande navelskådandets mästare, också kan vara så medryckande att till och med Berns kristallkroneförsedda salonger till sist känns snudd på avslappnade.

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!