101 år efter att Internationella kvinnodagen den 8 mars lanserades är den minst lika aktuell. Tidigare framsteg för kvinnors rättigheter undermineras av högerpolitik, ideologisk antifeminism och den ekonomiska krisen. Det behövs kvinnokamp från fackföreningar, kvinnoorganisationer och nätverk.
Ytterst behövs ett nytt kämpande arbetarparti och en kämpande kvinnorörelse mot högerpolitiken.
Regeringen Reinfeldt har sedan 2006 fört en politik som slår hårdast mot kvinnor, särskilt lågavlönade, ensamstående, pensionärer, sjuka och arbetslösa. Högerregeringens mål är att ersätta offentlig service och fackligt avtalade servicejobb med en låglönemarknad och osäkra jobb.
Ännu tydligare måltavlor är kvinnorna när det gäller vårdnadsbidrag och pigjobb. Vårdnadsbidragen används för att kvinnor som redan står utanför arbetsmarknaden ska stanna hemma. Pigjobben ger skattesänkningar för rika och osäkra jobb för fattiga.
Privatiseringar och nedskärningar innebär både en otryggare arbetsmarknad och ett hårdare tryck på kvinnor att ställa upp för anhöriga som inte längre får offentlig omsorg. Samtidigt tävlar privata och offentliga arbetsgivare om att försämra villkoren, med vikariat och visstidsjobb.
Löneklyftorna ökar i Sverige idag. En ny undersökning visar att kvinnor mellan 25 och 29 år tjänar i genomsnitt 5 000 kronor mindre i månaden än män i samma ålder. En orsak är att kvinnor oftare arbetar deltid. En halv miljon löntagare i Sverige arbetar deltid fast de vill ha heltid för att få en lön att leva på. Fasta jobb med kortare arbetstid med bibehållen lön är det viktigaste kravet för jämställdhet och förbättrade villkor på arbetsmarknaden.
Kommunalsektioner i Stockholm har inför nästa avtalsrörelse krävt en första minskning av arbetstiden med 5 timmar per vecka.
Mäns våld mot kvinnor ökar i Sverige idag. 2010 anmäldes 26 000 fall av misshandel av kvinnor – d v s 500 i veckan!
Mellan 15 och 20 kvinnor per år misshandlas till döds. Kommunernas nedskärningar och krympande budgetar innebär att kvinnojourer, skyddslägenheter m m inte får de resurser som behövs.
Nyligen uppmärksammades det våld som drabbar utländska kvinnor som kommit hit för att gifta sig.
År 2009 sökte sig 550 kvinnor av dem till kvinnojourerna, som helt riktigt kräver att de inte ska hotas av utvisning. Det krävs fortsatta gräsrotskampanjer som Elevkampanjens Vägra kallas Hora på både skolor och arbetsplatser – för mer resurser till kvinnojourer, utbildning av personal inom omsorg, vård och domstolar, samt för verklig vård av dömda våldsamma män.
Det är inte bara i Mellanöstern som ilskan laddas upp bland kvinnorna. Italiens premiärminister Silvio Berlusconi har drivit högerpolitikernas förakt mot kvinnors rättigheter längre än kanske någon annan. En miljon kvinnor demonstrerade för att han ska avgå och ställas inför rätta, men också för kvinnors rättigheter.
Det finns en stark tradition av kvinnokamp även i Sverige. Med socialistiska arbetarkvinnor i första ledet har orättvisor utmanats och reformer tvingats fram. Det gäller både den första vågens kamp i början av 1900-talet och den radikala kvinnokampen på 1960- och 70-talen.
Radikala rörelser och omvälvningar, som nu i Mellanöstern, skakar om könsmaktsordningen och ger kvinnokraven medvind.
Det kapitalistiska samhället bygger på mannens överordning över kvinnan, parallellt med kapitalistklassens utsugning av arbetarklassen.
Det behövs nya socialistiska arbetarpartier runt om i världen, som tar strid för att avskaffa klass- och könsförtrycket.
