Libyen: Agerar USA, Sarkozy och Bildt på revolutionens sida?

2011-03-24 13:05:20




USA-ledda militära styrkor har de senaste dagarna avfyrat hundratals Tomahawkrobotar mot mål i Libyen. Carl Bildt och andra västpolitiker uttalar förhoppningar om att Gaddafi ska störtas och ersättas av ny regim. En debatt har uppstått hur socialister och revolutionärer ska ställa sig.
Dagens Nyheter, som är det främ­sta svenska propagandaorganet för Västs militära insatser, skriver: ”Att använda våld för att skapa fred och demokrati må vara kontroversiellt, men här handlar det om att snabbt stoppa en massaker på civila och att i handling, inte bara ord, stödja en pågående, legitim folkresning.” (huvudledare, den 21 mars).
Denna beskrivning har häpnadsväckande nog accepterats av en del av vänstern. Författaren Andreas Malm säger att ”… de som alldeles nyss höll tyrannerna om ryggen (…) sänder sina trupper till revolutionens undsättning.” Malm vill att svenska JAS-plan ska ansluta till de franska, amerikanska, brittiska, spanska, norska och danska stridsflygplanen. ”Må det så vara folkpartister och moderater som skickar i väg dem: vänstern kan bara jubla om även de – de facto – ställer sig på revolutionens si­da”, skriver han i en artikel på svtdebatt.se.
”Vi är försiktigt positiva till ett svenskt deltagande i den här operationen, säger vänsterledaren Lars Ohly”, rapporterar TT. Att Socialdemokraterna är för ett svenskt deltagande är mindre överraskande.
För socialister utgör krig och revolutioner ett avgörande test. Den som står för en seger för revolutionen i Libyen och för att Gaddafi störtas mås­te fråga sig varför Väst ingriper just nu. Har Vita Huset och de svenska Moderaterna nu ”ställt sig på revolutionens sida?” När har detta någonsin hänt tidigare?
Västmakterna har varit motståndare till revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern från första början. Hotet från kontrarevolutionen finns kvar. Rättvisepartiet Socialisterna och vår internationella organisation CWI har visat att revolutionen måste gå vidare för att säkra segern. Det handlar om att fortsätta bygga demokratiska kommittéer och arbetarorganisationer och länka samman dessa för att samla en revolutionär konstituerande församling. Den gamla statsapparaten måste monteras ner. Det handlar om att ha ett klart socialistiskt program, därför att så länge kapitalismen finns kvar kan massornas krav inte tillfredsställas och de reformer som genomförs förblir hotade. Att störta Mubarak, Ben Ali och Gaddafi är inte nog.
I Libyen tappade revolutionen kraft när den närmade sig Tripoli. En stor del av arbetarklassen i Libyen kom från andra länder och flydde hem. Den militärt välutrustade Gaddafi kunde återta en del mindre städer längs kusten och närma sig Ben-ghazi.
De Västmakter som alldeles nyss var hans vänner och som därefter har sagt sig vara neutrala i revolutionen, såg nu sin chans.
Imperialismen har flera syften för sitt ingripande: a) att framställa sig som libyernas och demokratins vänner, b) att återta förlorat inflytande i Libyen och arabvärlden, c) att fortsät­ta att behålla sin kontroll över oljan och d) att kväsa revolutionen i Libyen och helst i hela Mellanöstern. I Bah­rain, Jemen och Saudiarabien förlitar sig regimerna på att Väst ger tyst stöd åt deras försök att krossa proteströrelsen med brutalt våld.

Västledarna säger att Gaddafi lätt hade kunnat ta Benghazi och att Västs robotar är det enda som kan skydda civila. Men inget av dessa påståenden kan tas för givna. Till exempel menade TV4:s reporter Lottie Cronstrand att de städer Gaddafi intagit på väg österut var mindre oljehamnar medan Benghazi var en an- nan sak. Vad gäller skyddet har civila redan dödats av Västs robotar samtidigt som Gaddafi kan svara med än mer desperata motåtgärder.
Bloggaren Anders Svensson, partikamrat med Andreas Malm i Socia­listiska Partiet, ger också sitt stöd till FN/USA med argumentet att ”Västvärldens ingripande har tagits emot väl av den libyska befolkningen”.
Så kan det vara just nu, men det finns många liknande exempel ge­nom historien. Brittiska trupper välkomnades på Nordirland 1969, när de påstods komma för att skydda katolikerna. År 1988 välkomnades indiska trupper av tamiler på norra Sri Lanka. Det tog inte lång tid innan opinionen vändes, och strider inleddes mellan IRA och de brittiska trupperna likväl som mellan tamilsk gerilla och den indiska armén. De socialistiska grupper som först uttalat sig för trupperna tvingades då byta uppfattning.

En annan jämförelse är från Gulfkriget 1991, då USA först gav stöd till kurderna i norr och sedan shiitiska rebeller i söder att göra uppror för att sedan låta Saddam Hussein krossa dem. De kurdiska ledarna i norra Irak har en lång historia av krossade förhoppningar om stöd från USA.
Anders Svensson hänvisar till spanska revolutionen och att revolutionärer då (Leo Trotskij m fl) inte var motståndare till att vapen skickades till den republikanska sidan i kriget mot Franco. Han får dock leta förgäves för att hitta några krav – från nå­gon verklig marxist i någon revolution – på att imperialistiska makter ska ingripa på revolutionens sida.
I Libyen handlar imperialismens agerande inte om att beväpna rebellerna, utan om att gå vid sidan om rebellerna och göra dessa till support- rar av USA och FN.
Socialister är inte vindflöjlar. Vi måste säga sanningen – även det mått av frihet som har uppnåtts un­der den senaste månaden är hotat om massrörelsen underordnas Västmakterna. De framsteg som gjorts i Nordafrika och Mellanöstern kan bara försvaras med revolutionära, demokratiskt massförankrade medel.
Malms och Svenssons parti, SP, försöker rädda partiets ansikte med kravet att ”de militära medlen måste ställas under revolutionens ledning”. Detta är naturligtvis långt mer orealistiskt än att ställa fullt ut nödvändiga socialistiska krav. Den regering som eventuellt installeras av Västmakterna i Libyen kommer inte att stå på revolutionens sida.

”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” är en klassisk formulering i det Kommunistiska Manifestet av Marx och Engels. Att ställa hoppet till utomstående imperialistis­ka makter och ökända högerpolitiker är en kapitulation. Principen om ”min fiendes fiende är min vän” har lett vis­sa socialister att tro att valet står mellan Gaddafi och Sarkozy. När USA:s krig i Afghanistan inleddes 2001 fanns det på motsvarande sätt de som ansåg att man måste stödja antingen USA eller talibanerna. Men som Egypten och Tunisien nyss har visat finns det en kraft som utmanar både diktatorer och Västledarna – den revolutionära masskraften hos arbetare, ungdomar och fattiga i bå­de städerna och på landsbygden.
Alternativet till att ge stöd till Västmakternas militära aktioner är en o­beroende arbetarpolitik. Fackföre- ningar och socialister i Väst måste stå emot sina regeringar inom utrikespolitiken likväl som i kampen mot åtstramningspolitik m m inom landet. Facken kan börja med omedelbara aktioner mot libysk olja och annan handel.
Arbetarklassens svar på Hitlers och Mussolinis militära stöd till Fran­co i det spanska inbördeskriget från 1936, var de internationella brigader­na där 32 000 arbetare från 53 länder deltog. Socialister betonade också hur kampen i t ex Frankrike skulle kunna ge stöd till revolutionen i Spanien. Revolutionen i Libyen behöver stöd, i första hand från revolutionärer i Egypten och Tunisien, för att svara med den masskraft som är nödvändig för att besegra Gaddafi och imperialismen.

Offensivs redaktion

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!