Västs krig kan bli långvarigt

2011-03-30 15:55:26




”Den som tror att den FN-stöd­da flygkampanjen över Libyen kommer att göra det möjligt för landets rebeller att leverera en knockout-smäll mot Gaddafiregimen borde besöka frontlinjen”, skrev den amerikanska tidskriften Time när flyg­anfallen just inletts. I kriget på marken är Gad- dafis trupper betydligt bättre utrustade.
USA:s högsta befäl på plats, Samuel Locklear, ”medgav att flygattackerna inte klarat att stoppa de libyska regeringstruppernas attacker mot civila”, rapporterade Washington Post.
På tisdag morgon den 29 mars rapporterade TV4:
”Den tidigare rebelloffensiven mot Sirte, Khadaffis födelsestad, verkar ha stannat upp. På måndagen hävdade rebellerna att staden intagits, men det dementerades senare.
Samtidigt hårdnar Khadaffis grepp om Misrata, landets tredje största stad och rebellernas starkaste fäste i västra Libyen. Medan oppositionen fortfarande håller de centrala delarna av staden fortsätter regeringssidans belägring trots koalitionens flygattacker.”
Utgången av kriget är fortfarande mycket osäker. Gaddafi kan komma att överges av sina generaler samtidigt som soldaternas stridsmoral undermineras precis som i Irak 2003. Men utgången kan också bli ett utdraget krig och en uppdelning av landet.

USA-imperialismen fruktar nu att bli alltför djupt indraget i ytterligare ett krig. Obama sa i sitt tal den 29 mars att målet inte är att störta Gaddafi. Paralleller är USA:s krig i Irak 1991 och Natos bombkrig i Serbien 1999, som slutade med att Saddam Hussein respektive Slobodan Milo­šević satt kvar.
Det råder dock ingen tvekan om USA:s dominerade roll. ”Vita huset, Pentagon och deras europeiska allierade har tolkat den [FN-resolutionen] så expansivt som möjligt, upp till en total attack på Libyens militär”, berättar New York Times.
De första tio dagarna har 200 Tomahawkrobotar avfyrats, närmare 800 flyganfall har utförts, över 600 precisionsbomber har fällts – de allra flesta från USA:s militär.

Massornas revolutioner do-minerade världens nyhetsbevakning under början av året. Mass- demonstrationer ledda av ungdomar, demokratiska kommitté­er och arbetarorganisationernas kamp störtade Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten. I båda fallen mot Västmakternas vilja.

Det militära ingripandet i Liby­en ställer återigen USA och EU – Frankrike och Storbritannien – i fokus. Ett syfte är just att sudda ut medvetenheten om massornas styrka. Istället ska massorna skrämmas från att göra uppror (”se vad Gaddafi kan göra”) och förlita sig på Väst. Men för USA är målet stabila regimer, inte demokratiska rättigheter, jobb och att arbetarna ska få del av Mellanösterns oljeinkomster.
Hyckleriet blir tydligt när USA söker stöd för insatsen i Libyen från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, två stater som båda har sänt trupper till Bahrain för att slå ner revolten där. Massakrerna i Jemen, som har fyra gånger större befolkning än Libyen, sker med vapen och till och med giftgas från USA.
För Väst handlar kriget i Liby­en om att visa upp sin militära överlägsenhet under sken av ”försvar av demokratin”. Det är också frågan om att fortsätta kontrollera den libyska oljan, som har mycket hög kvalitet. EU vill också fortsätta stoppa flyktingar från Afrika.

De imperialistiska makterna diskuterar redan vilken regim som ska följa efter Gaddafi. De regimer som tillsatts av USA i Af­ghanistan och Irak är extremt svaga regeringar som inte på något sätt kunnat förbättra situ­ationen för vanligt folk. USA har tvingats förhandla med sunnitis­ka motståndsgrupper i Irak och även med allt starkare talibaner i Afghanistan.
Rebellernas organisering i ­Libyen skiljer sig från revolutionerna i Egypten och Tunisien, där arbetarstrejker och fackföre­ningar satte sin prägel.
I Libyen fanns dessutom       hundratusentals arbetare från andra länder som nu flytt hem. Talespersoner för upproret i Benghazi blev tidigt avhoppare från Gaddafis regim. Till exempel den tidigare inrikesministern Abdel fatah Younis och generalen Omar Hariri.
Men även denna kommitté uttalade sig till för bara några veckor sedan emot all form av imperialistisk inblandning. Det var när upproret inte kunde spridas till huvudstaden Tripoli och Gaddafi svarade som de krävde en flygförbudszon. De är dock fortsatt emot marktrupper och emot inblandning i hur en kommande regim ska se ut.

Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern är inte fullbordade. Kontrarevolutionen – både från imperialismen och den inhems­ka – vill ta tillbaka vad de har förlorat eller riskerar att förlora. Om inte revolutionen går vidare och rensar ut den gamla statsapparaten och konfiskerar kapitalisternas rikedomar kommer det att vara omöjligt att uppfylla massornas förväntningar.
Än så länge har revolutionen överhanden och fortsätter att spridas, nu till Syrien, men om massorna tröttas ut kommer kontrarevolutionen att slå till, gradvis eller snabbt.
Det som behövs är ett fortsatt bygge av arbetarorganisationer och demokratiska kommittéer i bostadsområden, som länkas samman på alla nivåer, till en revolutionär konstituerande församling som kan besluta om dagens och framtidens nödvändiga politik.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!