Staden Sirte i Libyen bombades till ruiner av Nato, och är ett styrkefäste för Islamiska staten (IS).
Den 15 februari släppte en grupp som uppgav att man agerade på Islamiska statens (IS) uppdrag ett fasansfullt filmklipp, som visade halshuggningar av 21 egyptiska koptiska (kristna) arbetare. Filmklippet följdes av en omedelbar vedergällning från den egyptiska militärregimen. Jaktplan genomförde en rad bombräder över den IS-kontrollerade staden Darna i Tunisien. Efter detta dödade en militant grupp lojal med IS ytterligare 42 personer.
Flera egyptier har också tagits som gisslan sedan dess. Omkring 15 000 arbetare rapporteras ha flytt från Libyen tillbaka till Egypten av rädsla för ytterligare hämndaktioner.
De egyptiska härskarnas förevändning för att utkräva hämnd för dödandet av de koptiska arbetarna är farsartad. Den koptiska minoriteten i Egypten har under årtionden fått utstå otaliga övergrepp och repression, och de har gjorts till syndabockar av den härskande klassen.
Den egyptiska staten är dessutom förvaltare av det ekonomiska system som driver hundratusentals egyptier till att söka jobb utomlands för att försöka undkomma fattigdomen. Trots att många har lämnat landet uppskattas det att över 700 000 egyptiska arbetare fortfarande uppehåller sig i Libyen.
Egyptens president Abdel Fatah al-Sisi försöker exportera sin brutala diktaturs kampanj mot religiös extremism till libysk mark, för att avleda uppmärksamheten bort från regimens växande kris samt för att piska upp sin armés krackelerande prestige – som är ansvarig för massmord, tortyr och annan brutal repression mot politiska motståndare. el-Sisi hoppas också kunna använda flygräderna för att på sikt installera en likasinnad auktoritär regim i grannlandet Libyen.
Egyptiska generaler har, tillsammans med Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, satsat på den libyske generalen Khalifa Haftar, som tidigare var officer i Gaddafis armé. Haftars armé, sammansatt av rester från den gamla regimens militär, befinner sig i en bekymmersam allians med Libyens så kallade ”officiella” regering.
Denna regering, välsignad av Västimperialismen, är nu baserad i staden Tobruk, nära den egyptiska gränsen, efter att ha kastats ut ur huvudstaden Tripoli i augusti år 2014 av Libysk gryning, ett löst nätverk av islamistiskt influerade miliser.
Libysk gryning har sedan dess upprättat en konkurrerande regering och ett parlament med uppbackning från de qatariska och turkiska regimerna. Idag kontrollerar nätverket staden Tripoli och några områden i västra Libyen.
Dessa båda ”regeringar” är i själva verket knappt kapabla att upprätthålla lag och ordning kring de städer där de är baserade. Landet håller på att bryta samman till ett söndertrasat lapptäcke kontrollerat av lokala miliser, ofta baserade på regionala eller stamtillhörigheter, som strider om territorier och inflytande.
För tre år sedan hyllade Obamaadministrationen och dess franska och brittiska motsvarigheter störtandet av Gaddafi som en humanitär triumf och en ny modell för västlig intervention. Natoföreträdare tillkännagav att ingripandet i Libyen hade varit ”en av de mest framgångsrika i Nato:s historia”.
Natostyrkorna intervenerade dock aldrig, som CWI framhöll då, med målet att rädda det libyska folket. Syftet var att vända vågen av massrevolutionära resningar över regionen (som hade tagit dem på sängen), att åsidosätta de populäraste gräsrötterna bland upprorsmakarna mot Gaddafi och att installera en regim som var mer följsam gentemot Väst. Detta trots att Gaddafis regim hade täta band med de västliga regeringarna och genomförde nyliberala reformer under det sista årtiondet av hans styre.
Västmakterna tvekade inte att i detta syfte tillhandahålla träning, utbildning, vapen och pengar till ökända jihadister med al-Qaidakopplingar.
Även om Gaddafis fall välkomnades av betydande skikt av den libyska befolkningen avsattes han genom en intensiv bombningskampanj som dödade civila i stor skala och förstörde landets infrastruktur. Det skedde också genom främjandet av en myriad av illegitima miliser, imperialistvänliga anhängare av ”den fria marknaden” angelägna om att göra affärer med Väst och religiösa fundamentalister som var redo att bita den hand som hade fött dem. CWI kommenterade störtandet av Gaddafi i oktober 2011: ”Om detta uteslutande hade varit resultatet av de libyska arbetande massornas kamp skulle det ha blivit mycket hyllat, men imperialismens direkta inblandning kastar en mörk skugga över revolutionens framtid.”
Libyen har nu blivit en källa för regional instabilitet, ett tillhåll för jihadistiska miliser likaväl som en blomstrande marknad för vapen, droger och människohandel. Enligt FN har åtminstone 400 000 människor blivit internflyktingar på grund av stridigheterna i Libyen. Över en miljon libyska flyktingar har flytt till Tunisien.
Landet står inför en oemotsvarad nivå av våldsamheter. Åtskilliga beväpnade islamistiska fraktioner i Libyen har nyligen tillkännagivit sin lojalitet med IS.
Landets katastrofala läge, en levnadsstandard i fritt fall, den omfattande avskyn mot Västimperialismens agerande och den massiva tillgången till vapen har skapat en bördig jordmån för jihadister. Det är ingen slump att kuststaden Sirte har blivit ett styrkefäste för IS. Sirte, Gaddafis födelseort och en gång en relativt välmående stad, bombades till ruiner av Nato.
Det libyska folket, de fattiga, de förtryckta och arbetarna behöver bygga oberoende organisationer styrda underifrån som kan hjälpa dem att återupprätta den kollektiva kampen för de mest livsavgörande och pressande behoven på dagordningen. Folket kommer att tvingas konfrontera alla de krafter som lever på plundringen, korruptionen och det våldsamma förtryckandet av folket.
En sådan kamp måste vara utrustad med ett program som står för fullständiga och lika demokratiska och sociala rättigheter för alla, som förkastar all form av diskriminering av kön, etnicitet, religion, stam-, regional eller stadstillhörighet.
Det har trummats för en ny internationell militär intervention från europeiskt håll, även om det i dagsläget är osannolikt. Men det libyska folket måste besluta om sin egen framtid. Varje slags inblandning och militär intervention av regionala och Västmakter måste mötas av en kraftfull opposition. Massaktioner från gräsrötterna är nödvändiga för att stå upp mot jihadisternas grymheter, korrupta miliser och landets våldsamma sönderfall.
Det är av stor vikt att kamp för riktiga jobb, en bättre levnadsstandard samt tillräcklig och fungerande infrastruktur och service får en central plats för att svepa undan den sociala grundvalen som stödet till religiös extremism vilar på. Oberoende fackföreningar måste byggas på arbetsplatserna för att försvara alla arbetares rättigheter samt för att kämpa för bättre löner och arbetsvillkor, vilka kan spela en central roll i motståndet mot rasism och religiös sekterism.
I slutänden bör det libyska folket sträva efter en regering baserad på representanter för arbetarna och de fattiga, valda via demokratiska strukturer på arbetsplatserna och i lokalsamhällena.
Genom att vägra alla former av överenskommelser med storföretagen, motsätta sig privatiseringar av offentliga tillgångar samt återta de massiva gas- och oljereserverna och andra resurser under offentlig ägo och demokratisk kontroll kan en plan dras upp för landets återuppbyggnad vilken skulle erbjuda en ljusare framtid för alla libyer. ■
