Lissabon EU-grundlag på storföretagens sida

2008-11-12 17:21:56




Mitt i dagens härdsmälta för finansmarknader och nyliberala idéer ska Sveriges riksdag den 20 november rösta för Lissabonfördraget. Inte bara högeralliansen är nu redo att grundlagsfästa en kapitalistisk EU-imperialism med militära ambitioner, där marknadernas fria rörlighet har överordnats alla andra hänsyn – inklusive arbetsrätten och den svenska kollektivavtalsmodellen.
Även socialdemokraterna har, trots kravet från LO-kongressen att först invänta Stråthutredningens analys av Lavaldomen, lovat att skriva på.

När Irlands arbetare i juni gav nejsidan segern i folkomröstningen om Lissabonfördraget var EG-domstolens klara utslag mot byggfackets rätt att bekämpa lönedumpning i Laval/ Vaxholmsmålet och andra domar avgörande argument. Att Sverige liksom alla andra EU-länder fortsätter att an­ta Lissabonfördraget, men utan folkomröstningar, med en taktik som går ut på att nästa år försöka pressa Irland till underkastelse, är en oerhörd provokation mot både Irlands och al­la Europas arbetare.
Till skillnad från Wanja Lundby Wedin & Co i den svenska LO-ledningen förstod de irländska arbetarna att den så kallat juridiskt bindande Rättighetsstadgan inte skulle väga upp marknadens överordning. Idag inses också detta av de byggnadsarbe­tare och andra LO-medlemmar som kommer att demonstrera för ”den svenska modellen” utanför riksdagen tisdagen den 18 november.
Men skälen att säga nej är fler: den massiva centraliseringen av makt till ett nyliberalt, militärt upprustat, flyktingfientligt och imperialistiskt EU i storföretagens tjänst.
Lissabonfördraget, som först undertecknades av EU:s stats- och regeringschefer den 13 december 2007, har till 96 procent samma innehåll som det förslag till ny EU-konstitution som förkastades av folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna 2005. Den tekniska lösningen är att dels justera Maastrichtfördraget om fördjupat EU-samarbete från 1993, kallat EU-fördraget, och dels det ursprungliga Romfördraget, som döps om till Fördraget om unionens arbetssätt.

Förutom en ny artikel om ”hållbar utveckling” och en föga förpliktigan­de värderingsskatalog handlar ett av de längsta avsnitten i Lissabonfördraget om den inre marknaden. Det görs också klart i fördraget att marknadens fyra friheter för varor, tjänster, kapital och arbetskraft överordnas allt annat när reglerna kolliderar. I en förklaring till den så kallade Rättighetsstadgan om mänskliga och fackliga rättigheter förtydligas det också för säkerhets skull att ”det följer emellertid av en väl etablerad rättspraxis att dessa rättigheter kan begränsas, särskilt inom ramen för en gemensam organisation av marknaden”.
Marknadens ställning stärks ytterligare av att Lissabonfördraget överordnas all nationell lagstiftning. Som EU-parlamentarikern Jens Holm (v) noterat är Lissabonfördraget troligen världens mest marknadsliberala grundlag.
Ett lika aktuellt som upprörande exempel på fiaskot för EU:s marknadsliberalism, som backas upp av de ständigt närvarande europeiska storföretagens mäktiga lobbyorganisationer som BusinessEurope och Euro- pean Services Forum, gäller EU:s klimatpolitik. Även denna bedrivs med marknadens så kallat ”flexibla mekanismer” i högsätet, som den hittills helt misslyckade handeln med utsläppsrätter (ETS). Med en ny omgång av samma metod har EU satt som nytt mål att minska utsläppen av koldioxid med 20 procent till år 2020 – men inte i Europa utan på bortaplan genom att försöka köpa minst hälften av åtgärderna av fattiga länder som redan har lägre utsläpp. Och så snart krisen nu skärps, kastar sig ändå både kapitalisternas lobbyorganisationer och flera medlemsstater över EU:s centrala makthavare med krav på att urvattna även dessa lågt ställda mål.
EU-kommissionen har enligt sin egen statistik de senaste fem åren utfärdat 339 detaljerade yttranden mot medlemsländer som anses ha brutit mot marknadskrav. En stor del av dessa fall har gällt miljöregler, där de utpekade staterna också har gett sig. Även i samtliga 19 fall som gått till EG-domstolen, till exempel i frågor om bekämpningsmedel, har ”marknaden” segrat.

EU:s nyliberala Lissabonagenda för tillväxt och jobb från 2000 förstärktes 2006 med en ny och i utmanande grad storföretagarstyrd handelspolitisk dimension, kallad Global Europe, som bygger på EU:s ursprungliga syf­te att stärka Europas storföretag mot både utländska rivaler och kraven från sina egna arbetare.
Sedan världshandelsorganisationen WTO:s Doharunda gått i stå har EU fortsatt en aggressiv politik via regionala och bilaterala handelsavtal för att ”stärka konkurrenskraften” gentemot gamla och nya rivaler, som USA, Kina, Brasilien och Indien. Detta sker genom att röja undan sociala och miljömässiga ”handelshinder” för de europeiska storföretagen till nya marknader och obegränsad tillgång till de råvaror de behöver.
”Det här är inte en plan för konkurrenskraft utan för att exportera o­jämlikhet och fattigdom” säger Celine Charveriat på Oxfam om EU:s Global Europe. Innehållet handlar om allt från investeringar till service, offentliga upphandlingar och patent.
Handelspolitikens motsvarande agenda för hemmamarknaden går ut på en kontinuerlig översyn med ständiga krav på ytterligare liberaliseringar av den inre marknaden för att matcha andra länders krav på att öppna EU:s marknader. Med ”bättre regleringar” som ett nytt slagord i tiden ska alla miljö- och sociala krav också granskas utifrån vilken effekt de har på de europeiska storföretagens konkurrenskraft. Global Europe förespråkar också en ”konvergens av regleringar” med USA.

I den irländska folkomröstningen varnade Joe Higgins från Socialist Party (RS systerparti på Irland), som var en av de ledande på nejsidan, för att EU:s Global Europe-politik, med dess nya betoning av kravet på att öppna den offentliga servicesektorn, innebär ett nytt hot om påtvingade privatiseringar även inom sjukvård och utbildning.
EU:s huvudlösa avregleringar och privatiseringar av den tidigare nationella och till stor del statliga infrastrukturen som tele, post, energi och kollektivtrafik har till största delen resulterat i att dessa sektorer tagits över av privata eller halvprivata oligopol – med de nya ägarna som vinnare men med konsumenterna och miljön som stora förlorare. Att som nu Sverige förbereda en avreglering av persontrafiken på järnväg går stick i stäv med den satsning som av klimatskäl borde ske på höghastighetståg till låga eller helst gratis biljettpriser.
EU:s avgående handelskommissionär Peter Mandelson (som blivit ny brittisk industriminister), varnar nu för att finanskrisen kan innebära ”en ny våg av ekonomisk nationalism”. Säkert är att krisen i kombination med den ideologiska bankrutten för nyliberalismen även kommer att sätta avtryck inom EU, med krav på att de statliga ingripandena i bankkrisen ska följas upp för att skydda till exempel bilindustrin – om inte annat så för att matcha motsvarande räddningspaket i USA.
Men Lissabonfördraget innebär en spärr mot statliga ingripanden som  snedvrider den heliga konkurrensen. För att understryka detta har EU-kommissionen just förklarat den pols- ka statens stöd till de stora varven i Gdynia och Szczecin för olagliga, med krav på att de ska återbetalas. ”Det vore en katastrof att starta ett stödrace där medlemsstaterna spenderar pengar för att skydda sig mot andra staters stöd”, säger EU:s konkurrenskommissionär Neelie Kroes och fäller ett par krokodiltårar för de tusentals som ställs utan jobb.
EU försäkrar också att kommissionen ska samarbeta med staterna när det gäller krisen för bankerna så att konkurrensen bevaras för framtiden. Även när det gäller krissatsningar på utbyggd infrastruktur förordas offentligt-privata partnerskap (PPP).
EU:s regleringar är framförallt till för att skydda den privata äganderätten.

EU innebär en stor begränsning av den borgerliga demokratin. Redan idag handlar 70 procent av riksdagens beslut om att översätta EU:s regler och direktiv till svensk lag. Lissabon innebär en ytterligare gigantisk överföring av makt på 100 områden från riksdagen till Bryssel. Enligt riksdagens utredningstjänst ska beslut kun- na tas med kvalificerad majoritet på 16 viktiga områden, som fri rörlighet för arbetstagare, samordning av socialförsäkringssystem, transportpolitik, straffrätt, polisfrågor samt en alltmer reaktionär asyl- och invandringspolitik. EU-parlamentets makt till så kallat medbeslutandeförfarande ökar på 27 områden, till exempel ekonomisk politik, jordbruk och liberalisering av tjänster. Antalet nya områden där EU får fatta beslut är 56, som finansieringen på det militära området och förvaltningen av EU:s yttre gränser. Även det svenska Lagrådet menar att ”riksdagens ställning reellt sett urhol­kas i väsentlig grad”.

Enligt fördraget ska också den alltmer samordnade EU-imperialismens behov av en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik uttryckas med en gemensam utrikesminister (”EU:s höge representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik”) och en president för EU-rådet. EU:s beslut att sända en militär flot­ta, däribland en svensk båt, till skydd för handelsfartyg mot somaliska pira-ter är en ny markering av EU:s planer på att bygga upp en gemensam krigsmakt (särskild artikel).
Inget av allt detta skulle klara en svensk folkomröstning. Enligt en op­inionsundersökning av tankesmedjan Open Europe 2007 ansåg 59 procent att EU ska ha mindre makt och bara 4 procent att EU ska ha mer makt.
För Rättvisepartiet Socialisterna är Lissabonfördraget ett viktigt skäl att kräva både fackliga massprotester för strejk- och arbetsrätten och att ställa upp kandidater mot Kapitalets EU i nästa års EU-val. Vi kommer samtidigt att stödja våra irländska CWI-kamraters kampanj mot nya försök att pracka på Irland Lissabonfördraget nästa år.
Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!