– Jag har sagt att vi ska ha en landsomfattande manifestation under hösten. Vi ska protestera mot de orättvisor vi ser och kämpa för mer rättvisa och jämlikhet, förklarade Wanja Lundby-Wedin i TV4 Nyheterna.Att reportern trots denna ”halva seger” för uppropet fick för sig att i raljant ton basunera ut att ”protesten mot LO kom av sig”, är en anmärkningsvärt felaktig vinkling.
Ingen kunde väl efter LO-styrelsens uppslutning kring LO-basen förvänta sig att det fackliga uppropet skulle kunna avsätta henne. Uppropet har heller inte haft udden mot någon viss person, och initiativtagarna fortsätter kampen för fackliga ledare på alla nivåer som är beredda att kämpa och leva på medlemmarnas villkor.
Efter den massiva publiciteten på 1 maj, då Dennis Bäckman, avdelningsordförande för Pappers vid ABB Figeholm, och några andra initiativtagare kombinerade kritiken mot LO:s passivitet och AMF-affären med krav på Wanjas Lundby-Wedins och Mona Sahlins avgång, förklarade LO-basen att hon ville träffa några företrädare för uppropet.
Att LO:s ordförande valde att träffa representanter för det 40-tal fackligt förtroendevalda i flera förbund som i uppropet formulerat en svidande kritik mot LO:s ledning för dess ”kroniska ovilja att ta strid för arbetarintressen” och för att leva som ”de direktörer och politiska karriärister som de dagligen umgås med” visar trots allt på ett mått av respekt för arga medlemmar och oro för LO:s framtid.
I gräsrötternas delegation ingick förutom Dennis Bäckman även Bo Larsson, ordförande för IF Metalls verkstadsklubb vid ABB i Västerås och fyra fackligt aktiva LO-medlemmar från Stockholm: barnskötaren Bilbo Göransson, tågföraren Rosi Johansson, bussföraren Petri Myllykoski och reparatören Göran Kärrman.
De sex redogjorde under mötet för uppropets starka kritik mot LO:s passivitet alltifrån det svaga motståndet mot attacken på a-kassan och Lavaldomen till förhandlingarna om ett nytt huvudavtal, IF Metalls förödande krisavtal och den obefintliga kampen till försvar för jobben. AMF-affären var bara droppen som fick bägaren att rinna över.
Intiativtagarna hade innan mötet i LO-borgen enats om att betona uppropets huvudkrav på ”en landsomfattande protestdag med massdemon- strationer när riksdagen öppnar den 15 september i höst – helst i kombination med en politisk strejk”. ”Vi uppmanar LO att säga nej till Reinfeldts krav på borgfred. Vi har fått nog av arbetsgivarnas och högerregeringens ensidiga borgkrig. Blås till strid nu eller ställ era platser till förfo-gande till dem som är beredda att göra det, är vårt budskap!” lyder slut- klämmen i det uttalande som de enats om.
Wanja Lundby-Wedins taktik har varit att ”ta till sig kritik”, be om ursäkt och lova bot och bättring på vissa punkter i ett försök att återvinna förlorat förtroende. I sak kvarstår skillnaderna, som när hon till exempel försvarar IF Metalls krisavtal som ”bättre än a-kassa för många”.
När det gäller den känsliga kritiken mot sin egen och LO-ledningens löner skyhögt över medlemmarnas nivå försökte Lundby-Wedin ta betäckning bakom principen om ”lika lön för likvärdigt arbete”. Hon försvarade sig också med att hon ”inte umgås med några direktörer och identifierar sig med sina medlemmar”.
Hon duckade också efter mötet för Offensivs fråga om hon inte liksom uppropets Harry Rantakyrö och Tomas Nilsson i gruvfacken kan ge sina arvoden från bolagsstyrelserna till facket. Inte heller såg hon det som sin uppgift att till exempel möta sina varslade medlemmar vid Volvos fabriksgrindar, för att tillsammans med dem ta kampen mot alla massuppsägningar och aktieutdelningar.
Hur som helst valde LO-basen att i allmänna ordalag tillmötesgå kraven på den viktiga punkten om en facklig protestdag, som i sig skulle bidra till att öka LO-medlemmarnas självförtroende och kampvilja. Hon höll med om att det fanns ett medlemstryck och sa sig hålla med om att LO måste bli ”mer mobiliserande”.
– Vi har haft ett bra möte, och jag ska ta med mig förslaget om en landsomfattande manifestation i höst till LO-styrelsen, sa Wanja Lundby-Wedin.
Enligt LO:s pressekreterare Johan Hall ställde sig också LO-styrelsen ”positiv till en manifestation i höst” efter Wanja Lundby-Wedins rapport från träffen med det fackliga uppropet. Inga beslut har dock ännu fattats om vare sig datum eller formerna för en sådan manifestation. Beslut kan tidigast tas på nästa LO-styrelse om en och en halv vecka.
Risken är förstås stor att LO liksom vid flera tidigare tillfällen genomför halvhjärtade ”manifestatio- ner” utan kraft i mobiliseringen. Ett annat problem är Lundby-Wedins invändning mot den 15 september, med argumentet att det skulle störa ”demokratin” under riksdagens högtidliga öppnande.
– Vi tog under mötet upp om LO:s landsomfattande demonstrationer mot Bildtregeringens högerpolitik när riksdagen öppnade den 6 oktober 1992, då 200 000 deltog landet runt, som ett positivt exempel. Ännu fler skulle kunna delta om det kombineras med en politisk strejk, berättar Bilbo Göransson.
Delegationen för det fackliga uppropet är stick i stäv med TV4:s oförskämda kommentar överens om att fortsätta kampanjen för massdemonstrationer den 15 september, då möjligheten att sätta tonen inför starten av det nya riksdagsåret ett år innan valet kan ge manifestationerna en större dramatisk laddning än vid andra datum.
Liksom det exempel som gavs i mindre skala när 6 000 deltog i Septemberalliansens gräsrotsdemonstration den 18 september 2007, då riks- dagen öppnades ett år efter det senaste valet, gäller det nu att argumentera för en så bred och inbjudande mobilisering som möjligt. Facken ska stå i spetsen, samtidigt som manifestationen inte får uppfattas som vare sig ”snävt facklig” eller som en partipolitisk S-manifestation.
Udden måste riktas mot kapitalismens kris och all högerpolitik, för jobben, välfärden och klimatet. Och det måste ske på ett sätt som mobiliserar alla fack (även TCO och syndikalisterna), arbetslösa, ungdomar, papperslösa, klimataktivister, EU-kritiker och alla sorters invandrar-, kvinno- och vänstergrupper. Gräsrötterna måste komma till tals.
Om LO skulle lägga manifestationen senare under hösten talar allt för att Septemberalliansen ändå genomför en demonstration underifrån den 15 september. Denna kommer i så fall att tjäna som en ytterligare sporre för de bästa krafterna inom LO att visa vad organisationen duger till.
Positivt är att Wanja Lundby-Wedin i måndags visade upp en helt annan attityd än Pappers förbundsord- förande Jan-Henrik Sandberg, som från talarstolen i Oskarshamn på 1 maj liknade Dennis Bäckman vid ”en kannibal som äter sina ledare”.
På väg in till LO-styrelsen uttalade Sandberg att ”upprop på det här sättet bidrar till att splittra och försvaga oss” och att de LO-medlemmar som deltar riskerar att ”hamna i dåligt sällskap”.
Wanja Lundby-Wedin valde att i stället tala om det nätverk av fackligt aktiva som samlats bakom uppropet som ”ett friskhetstecken”, och sa att hon skulle vara betydligt mer oroad om det rådde tystnad på arbetsplatserna.
Det är ett positivt uttalande som förhoppningsvis kan tjäna som en spärr för byråkrater med en instinkt för att kväsa varje opposition.
Dennis Bäckman, som den senaste veckan har stått under stark press, hade skäl att känna sig lättad efteråt.
– Nu har vi framfört vår kritik. Vi har en facklig organisation som är för passiv och där ledningen står alldeles för långt ifrån medlemmarna. Det finns ett stort missnöje ute bland folk. Vi hoppas att det här är första steget till en förändring, citeras han i Dagens Arbete.
– Vi kräver att man ska organisera en massprotest, det är halva frågan, det andra är att våra fackliga företrädare måste leva på våra villkor. Annars uppfattas det som att facket är en del av makteliten, menade Bilbo Göransson, som är fackligt aktiv i Kommunal i västra Stockholm.
Arne Johansson
