foto: Per Pettersson / Wikimedia Commons
Efter att ha släppt in SD-politiken är steget inte långt till regelrätt samarbete
Moderatledaren Anna Kinberg Batra utspel om att Alliansen borde lägga fram ett gemensamt budgetförslag och I förening med SD avsätta regeringen kom bara några dagar efter att M-ledaren sagt att det blir ingen alliansbudget innan valet.
Moderaternas vändning var dock inte oväntad. Runt om i landet har M-partiet börjat gå samman med SD, eller förbereda sig för att styra med hjälp av Sverigedemokraterna.
Anna Kinberg Batras utspel markerar en ny vändning i den politiska kris som stadigt fördjupas, trots högkonjunktur och avsaknad av stora kamprörelser. Det borgerliga etablissemangets svar på denna politiska kris har varit att ta nya kliv högerut.
Det gäller inte minst Moderaterna, som under sin nya ledning positionerat sig som det Alliansparti som står SD närmast i hopp om att detta skulle stoppa väljarflykten. Och efter att ha släppt in SD-politiken är steget inte långt till regelrätt samarbete, vilket kanske omedelbart och tydligast kommer att märkas lokalt.
”M-ledningens helomvändning i synen på Sverigedemokraterna ser ut att få stora konsekvenser runt om i landet. En rad moderata kommunpolitiker, som tidigare hållits tillbaka av partiledningen, gör sig nu redo att ta makten med stöd av SD”, skrev Dagens Industri den 20 januari, dagen efter att Anna Kinberg Batra bjudit in SD för ”samtal” och flaggat för en ny aggressiv högerpolitik med ännu större inslag av rasism och högerpopulism.
M-ledarens utspel ska ses mot bakgrund av vikande opinionsiffror och att det inom Moderaterna finns en all starkare mörkblå falang som anser att den nya ledningen och Alliansen i sin helhet inte gått tillräckligt långt till höger utan är ”för mjuka”.
Eggade av Trump och vad som skett i andra nordiska länder ropar dessa högerröster på ett omedelbart regeringsskifte och en Allians som är beredd att se SD som en del i regeringsunderlaget. Om inte ska Moderaterna vara beredd att regera ensamma.
Efter att Anna Kinberg Batra i riksdagen för någon vecka sedan sagt att det inte blir någon Alliansbudget innan valet 2018 skrev det moderata husorganet Nya Wermlands-Tidningen i en ledare den 14 januari:
”Detta är en hållning som kommer att fortsätta straffa sig. Denna egendomligt markerade ovilja att regera kommer att leda den borgerliga alliansen i fördärvet, och Sverigedemokraterna kommer ba- ra att fortsätta växa. Detta trots att kraven ökar också internt i Moderaterna för att utnyttja möjligheten till ett regeringsskifte redan nu.”
”Det är inte längre bara kretsen kring den frispråkige Finn Bengtsson. Efter Åkessons besked i december om att SD inte ställer några budgetkrav så länge M står fast vid sin nuvarande politik (mot flyktingar/min kommentar-PO) så skrev till och med riksdagsmannen Fredrik Schulte (M), som annars mest gjort sig känd som en lojal vindflöjel, på Facebook att det inte längre finns något skäl att inte avsätta Stefan Löfvens regering”.
Att M-ledaren därefter snabbt svängde, var mycket en följd av att man ville stryka den interna kritiken medhårs. Men det fanns också andra skäl. M-toppen ville också göra klart att oavsett vad övriga Alliansen tycker så tänker Moderaterna “börja förhandla med Sverigedemokraterna i riksdagen, för att få igenom så mycket moderatpolitik som möjligt” (Svenska Dagbladet den 22 januari).
Inom det traditionella borgerliga lägret är det fler än Moderaterna som hyser uppfattningen att en ny högerregering bara kan bli möjlig om Sverigedemokraterna blir en del av regeringsunderlaget, vilket inte är detsamma som att SD kommer med i regeringen.
”Den ‘starka regering’ som Annie Lööf hoppas på efter valet, är meningslöst dagdrömmeri. Det är bra att Anna Kinberg Batra äntligen visar att hon har förstått det”, skrev Göteborgs-Posten i en ledare under rubriken “Moderaterna har slutligen accepterat verkligheten”, den 19 januari.
Den enda kritik Göteborgs- Posten riktar mot moderatledaren är att “tajmingen” är fel: Centern och Liberalerna är ännu inte beredda att göra gemensam sak med Moderaterna, det är mindre än två år till nästa val och opinionsundersökningarna visar att Alliansen har all anledning att frukta ett nyval.
Men vad Centern och Liberalerna idag säger ska inte tas som ett bestående besked.
C och L vill i första hand slå vakt om Alliansen och övertrumfar till och med Moderaterna och SD när gäller att föreslå mer pengar till militären och vurmande för Nato samt vad gäller attacker mot arbetsrätten. Den nyliberalism dessa partier företräder spelar rasisterna i händerna.
Även den förra Alliansregeringen 2010-2014 styrde med stöd av SD och så sent som i slutet av 2014 hotade hela Alliansen att fälla regeringen med hjälp av SD-röster.
Den kris som detta i sin tur skapade resulterade i Decemberöverenskommelsen (DÖ), som skulle ge möjlighet för minoritetsregeringar att få igenom sin budget. DÖ överlevde ett år.
Rädslan för nyval och vad som ska komma efter att regeringen fällts har dock medfört att Allianspartierna i praktiken, till många borgares ilska och frustrering, inte gått ifrån Decemberöverenskommelsens praktik.
Med sitt utspel vill M-ledaren markera att denna praktik måste brytas, vilket också rymmer att Moderaterna uppenbarligen kan tänka sig att bilda en ren M-regering med stöd av SD. Ungefär som i Danmark där den sittande högerkoalitionens tre partier under Venstres (Danmarks moderater) ledning bara representerar en tredjedel av Folketingets (riksdagens) ledamöter, men kan styra med stöd av rösterna från det rasistiska och högerpopulistiska Dansk Folkeparti.
Den splittrade högeralliansen kan överleva även M-ledarens utspel, men Alliansen i sin nuvarande form kommer knappast att leva längre än till valdagen 2018.
Sannolikt åker Kristdemokraterna, som likt M vill fälla regeringen, ur riksdagen efter nästa val och detta tillsammans med valresultatet i övrigt kan öppna för nya allianser, block och regeringskonstellationer.
Vem och vilka som formar en ny regering har sällan varit en så öppen fråga. Klart är dock att det kommer att handla nya svaga framtida regeringar och att en omgruppering håller på att ske inom högern, vilket Anna Kinberg Batras besked signalerar.
För att möta det hot som en ny högerregering innebär behövs kamp och organisering mot rasism och all form av högerpolitik, inkluderat den som den nuvarande regeringen driver. Denna uppgift kan inte vänta. I det motstånd som nu måste formeras gror fröet till till verkliga vänsterutmaningar i kommande val och ett nytt arbetarparti. ■
