Tunisien sex år efter Ben Alis fall

2017-01-25 13:29:07


Sex år efter revolutionen 2010-11 och ännu har inte de regeringar som styrt levererat.

”Hur förväntar ni er att jag ska förtjäna mitt uppehälle?”, rapporterades den 27-åriga Mohamed Bouazizi ha utropat när han hällde bensin över sig själv och innan han satte eld på sig själv den 17 december 2010. Detta utlöste en lavinartat växande massrevolt mot president Zine al Abidine Ben Alis korrupta diktatur, vilken störtade mindre än en månad senare den 14 januari 2011.

Sex år senare har många unga tunisier fortfarande inte några anständiga grundvalar att bygga en framtid på. En ny studie visar att 45,2 procent av de unga tunisierna mellan 18 och 34 års ålder vill emigrera till Europa och att 1 000 tunisier har dött medan de gjort den resan sedan 2011.
Desa siffror säger väldigt mycket om de styrande politikernas fullständiga bankrutt i fråga om att garantera arbete och värdighet – krav som utgjorde själva hjärtat av 2010-11 års folkliga resning.
Den mycket omtalade ständigt närvarande jihadistiska faran är framförallt ett uttryck för ett ekonomiskt system som marginaliserar stora grupper av ungdomar, vars raseri och frustration därefter utnyttjas av reaktionära fundamentalistiska grupper som IS/Daesh.

Trots löften om social jämlikhet och ”gemensamma uppoffringar” så fortsätter den nuvarande regeringen under premiärminister Youssef Chaheds ledning att göra detsamma som alla regeringar har gjort sedan 2011 – ta pengar från de som har minst för att berika de har mest.
Samtidigt får arbetarnas “överdrivna” anspråk regelbundet skulden för de offentliga finansernas underskott, och kraven från arbetarna, de fattiga och de arbetslösa ignoreras i stort sett.
Det är inte konstigt att den sittande regeringens och president­ämbetets popularitet störtdyker. Enbart under 2016 gick tillfredsställelsen med Essebsis presidentskap ner markant från 51,3 procent i april till 32,7 procent i december. Premiärministerns politiska auktoritet utvecklas i en liknande dalande riktning.

Under den senaste tiden har antalet strejker och sociala rörelser exploderat, med den högsta registrerade siffran sedan 2011. Under de senaste veckorna har tiotusentals byggnadsarbetare, barnmorskor, dagispersonal, gymnasielärare och många andra strejkat. En växande grupp av arbetare inser att detta är den enda vägen att gå om de ska kunna säkra en framtid för sig själva och för sina familjer.
Den väststödda regeringens svek är en följd av att den formats med syftet för att försöka hindra revolutionens utveckling.
Den statliga repressionen mot politiska och sociala aktivister och kriminaliseringen av klasskonflikter svarar direkt mot denna målsättning, vilket också återspeglas i det ökade antalet politiska rättegångar mot strejkande och andra som protesterar.
Försöken att stoppa kampen underlättas om protesterna inte samordnas och sprids. Vad som behövs är en generaliserad och nationellt samordnad kamp mot denna regering.

Den solida generalstrejk som nyligen ägde rum i Meknassi, i guvernörskapet Sidi Bouzid visar vägen. Det är genom användandet av denna typ av metoder som vi drev ut Ben Ali, även om den styrande eliten helst vill få oss att glömma det. Arbetarklassens roll i revolutionen blir systematiskt och medvetet nedtonad av den härskande klassens talespersoner och kommentatorer, då de senare är rädda för utbrottet av en återupprepad massarbetarklasskamp i framtiden.
Detsamma gäller i Egypten. Journalisten Peter Speetjens kom med ett korrekt påpekande när han skrev att ”Idag känner vi alla till de heroiska bilderna av unga och gamla egyptier som ockuperade Tahrirtorget, stod upp mot polisen och till med kamelräder medan de krävde president Hosni Mubaraks avgång och det 30-åriga undantagstillståndets upphörande. Mycket mindre känt är läkarnas, bussförarna, textilarbetarna ochtusentals och åter tusentals andra arbetare som gick ut i strejk och lamslog landet”.
På ett liknande sätt är mobiliseringen av den tunisiska arbetarklassen genom massaktioner det enda vapen som kan trycka tillbaka kontrarevolutionen, som nu uppträder i form av Chaheds så kallade “nationella enighets”-koalition. Signifikant nog var enbart de fackliga ledarnas hot om en generalstrejk den 8 december 2016 tillräckligt för att tvinga regeringen att backa från sina planer på att frysa offentliga sektorns löner under ett års tid.
Men det är också nödvändigt att gå från ord till handling, i syfte att bygga upp seriösa styrkeförhållanden till fördel för vår rörelse. Innehållet i den nya budgeten och de nya attacker som utan tvekan kommer att komma under det kommande året rättfärdigar mer än bara verbala hot. Idag behöver vi 10, 20, 30 Meknassi runt om i landet!

Vänstern, UGTT (Tunisiens starka fackliga centralorganisation) och de olika sociala rörelserna bör samarbeta för utveckla en gemensam handlingsplan som kulminerar i en landsomfattande generalstrejk för jobb, löner och regional utveckling. Lokala folkliga aktionskommittéer, som redan existerar på vissa orter, behöver spridas över hela landet och samordna sina aktioner på en lokal, regional och landsomfattande grundval.
Bortom behovet av en offensiv och samordnad strategi för gräsrotskampen är en större debatt nödvändig om vilket politiskt alternativ vi behöver.
Det faktum att Folkfronten, trots dess lednings alla begränsningar, tvekan och förflutna misstag har lyckats behålla sitt stöd, är en indikation på den potential som finns för att bygga en revolutionär masskraft. Folkfrontens gräsrötter, fackliga aktivister från UGTT och aktivister från sociala rörelser kan spela en avgörande roll i att få ett sådant massparti att ta form.
Oförmågan hos alla på varandra följande regeringar efter Ben Alis att tillgodose folkets krav är inte bara en enkel fråga om omständigheter; det är en fråga om ett medvetet politiskt val. Detta val handlar om att tjäna intressena hos kapitalistklassen, en handfull av multinationella storföretag och de rika tunisiska familjer som kontrollerar landets ekonomin och som därmed har ett enormt inflytande över de styrande partierna.
Denna elit vill ha en ekonomi och politik eom enbart tjänar dem.

Vad vi behöver för att kunna bryta elitens makt är en kamp för en regering som, till skillnad från alla de föregående, är beredd att ta itu med de stora rikedomarna hos de som bestämmer och som vägrar att betala den olagliga skuld som berikar internationella långivare med miljarder dinarer, samt förstatligar storeföretag och banker under folkets demokratiska kontroll.
Detta skulle lägga grunden för en planering av ekonomin, i enlighet med majoritetens behov, och ge möjlighet att genomföra massiva offentliga investeringar, utveckla infrastrukturen och den offentliga servicen, skapa jobb åt de arbetslösa och få ett slut på marginaliseringen av stora delar av landet.
Låt oss utan vidare dröjsmål bygga upp kampen för en sådan regering: en demokratisk och socialistisk sådan. ■


Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!