| BOK |
| Titel: Madame Terror Författare: Jan Guillou Förlag: Piratförlaget, 2006 |
Ända sedan jag sträckläste alla de tidigare romanerna om Carl Hamilton har jag nog lite grann hoppats att han skulle komma tillbaka i en ny bok. Det kan så klart vara lite vanskligt att så här tio år senare försöka pumpa liv i en nästintill död romanhjälte, det brukar ju heta att man ska sluta när man står på topp, men enligt mig har Guillou faktiskt lyckats. Självklart måste det som författare vara svårt att släppa taget om en mjölkko som Hamilton, och Bond lyckas ju återkomma decennium efter decennium så varför inte vår egen agent också?
Man vet inte riktigt vad man ska vänta sig när man börjar med denna bok, och när man läst en bit hittar man både en del karaktäristiska ingredienser (på ont och gott) och en del nya grepp. Det ska dock göras klart på en gång att de hundra inledande sidorna är lite sega och får en att undra om det ändå inte hade varit bäst att låta Hamilton sitta i sin exil i Kalifornien och smutta på sitt vin i fred. Men ge inte upp, en bit in i boken brakar handlingen lös och då vill man inte släppa taget.
Intrigen i Madame terror skiljer sig en del från de tidigare böckerna. Här är det inte skurkarna som har initiativet och blir jagade av Hamilton utan tvärtemot Hamilton som blir jagad av skurkarna.
Nytt uppdrag och tjänst
Anledningen är att han tagit tjänst som viceamiral i den palestinska militära underrättelsetjänsten, anförd av Mouna al Husseini, en karaktär som även den finns med i de tidigare böckerna.Tillsammans med ett antal palestinier och ryssar ska de ombord på den specialutrustade ubåten U-1 Jerusalem utföra en stor militär attack och i hasorna har de naturligtvis USA med dess allierade. Det är oerhört spännande och det övertydliga underdog-perspektivet gör läsningen ännu mer rafflande. Det är otvetydigt de goda mot de onda och man måste bara läsa vidare för att se hur det ska sluta.
En del som läst boken har påpekat att det finns en del politiska tvivelaktigheter och felaktigt beskriven teknik, men detta kan man ha överseende med. Boken är ju en spänningsroman och ska läsas just som detta och inte som ett politiskt debattinlägg. Att det sedan förekommer en hel del raljerande beskrivningar av Bush, Blair och Rumsfeld är i och för sig en komisk krydda.
När det gäller personbeskrivningarna så känns de tydligt igen inte bara från de tidigare Hamilton-böckerna utan från de flesta av Guillous romaner.
Går över gränsen ibland
De goda är goda och de onda är onda vore ett enkelt sätt att beskriva det och ibland går Guillou nästan över gränsen för vad man tål när det kommer till sötsliskighet och endimensionella karaktärer.Hamilton är inte bara ett språkgeni, vältränad som få (trots att han nu är runt femtio), en mästare på mat och vin, diplomatisk, strategisk och rik som ett troll utan dessutom empatisk och beredd att offra sitt liv för den goda saken. På motsvarande sätt beskrivs naturligtvis också skurkarna som allmänt ondskefulla, giriga och oerhört mycket mindre begåvade än vår hjälte.
Den extremt svart-vita personskildringen blir på gränsen till störande, men å andra sidan läser man ju knappast Guillou för att man är ute efter djuplodande psykologiska personporträtt.
Det är alltid lite knepigt med spänningsböcker av den här typen som innehåller kopplingar till reella personer och dagsaktuella politiska frågor. Risken finns att man blir irriterad över detaljer och inte riktigt kan hänge sig åt den fiction det faktiskt är.
Sammanfattningsvis kan man säga att om man tycker om riktigt spännande romaner där den lille får ta revansch mot den store och man kan leva sig in i personporträtten trots att de nästan påminner om de i en klassisk saga så är det ingenting att fundera över – läs och njut av några kvällars förstklassig actionfilm i bokform! Om du däremot tror att de ensidiga personbeskrivningarna kommer att irritera dig så pass mycket att du inte kan slukas av handlingen – välj något annat (som inte Guillou har skrivit). Själv hoppas jag i smyg på en uppföljare…eller kanske en filmatisering.
Anna Hedlund
