Provokationerna duggar tätt från den nya regeringen och dess kapitalstinna uppdragsgivare i dessa dagar, till synes obekymrade om LO:s a-kassedemonstrationer den 14 december och de stormmoln som drar ihop sig över nästa års laddade avtalsrörelse. Allt ska säljas ut. Alla statliga företag utom två, kommunala hyresrätter, vård och akutsjukhus i hela landet och i Stockholm även folktandvården och de gamla kollogårdarna.
Och samtidigt som facktopparna försöker pracka på sina missnöjda medlemmar så låga avtalskrav som 3,9 procent – som visserligen kryddas med krav på höjda lägstalöner och jämställdhetspott – meddelas det att börsbolagens chefer utan att blinka höjde sina egna inkomster med 20 procent förra året.
Utan en massiv fight back-rörelse kommer denna omvända Robin Hood-politik självklart att fortsätta i uppskruvad takt, helt i linje med att utskiftningen till aktieägarna beräknats öka från årets 170 till nästa års 265 miljarder kronor. Att detta heller inte lämnar de statliga företagens chefer någon ro visas av att Maud Olofsson raskt lovat nya bonusar även till dessa.
Nu utlovas – förutom helt borttagen förmögenhetsskatt, sänkt fastighetsskatt och amnesti för skatteflyktingar under mandatperioden – även ”friskvårdsavdrag” för de rikas golf och ridning. Men att några löntagare skulle kunna smita undan nästa års höjda a-kasseavgifter genom att betala in dessa före årsskiftet lovar arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin att sätta P för.
Att oron för attacken på a-kassan är stor bekräftas av en opinionsundersökning som beställts av LO-facket Seko. Sju av tio tror att de lägsta lönerna pressas ner. Åtta av tio upplever ökad oro för att bli arbetslös, medan hälften tror att färre vågar söka nya jobb. Många undersöker också möjligheten att helt gå ur a-kassan innan denna blir obligatorisk.
Mot denna bakgrund kommer LO:s sent beslutade demonstrationer på ett 20-tal orter den 14 december att bli en första riktig chans att manifestera arbetarnas motstånd mot både attacken på a-kassan och helheten i högerregeringens reaktionära klasspolitik.
Sedan LO-toppen vägrat att gå med på en politisk strejk, som skulle ha kunnat skaka regeringen genom att tillåta miljoner arbetare och tjänstemän att delta i verkligt landsomfattande jättedemonstrationer, vilar nu ett oerhört ansvar på LO att ändå mobilisera för man och kvinna ur huse den 14 december. Utan politisk strejk är risken annars stor att alltför många redan uppfattar striden om a-kassan som ”körd” och därför stannar hemma.
Samtidigt måste fackligt aktiva och socialister utan att vänta på Wanja Lundby-Wedin & Co göra allt för att på varje arbetsplats, i varje skola och i varje bostadsområde mobilisera till ett kollektivt deltagande i de planerade demonstrationerna – med hjälp av flygblad, affischer, arbetsplatsträffar, bokbord, torgmöten och personlig agitation.
Ju större demonstrationerna blir, desto större press sätter detta på både högerregeringen, arbetsgivarna och de fackliga ledarna inför den andra rond som avtalsrörelsen innebär och som mycket väl kan leda till en fight-backrörelse som kulminerar i mycket politiska lönestrejker.
Tack vare LO- och TCO-ledarnas vägran att använda hela arsenalen av till och med lagligt tillåtna kampmetoder ökar sannolikheten för att riksdagen den 20 december klubbar attacken på a-kassan. Men detta är inte sista ordet. Efter nyår väntar kaos och växande vrede när orden omvandlas till byråkratiskt kaos och piskrapp inpå bara skinnet.
Rättvisepartiet Socialisterna föreslår därför att lönekraven omedelbart höjs till minst 1 500 kronor till alla och lägst 18 000 kronor i lägstalön – förutom allt stöd till jämställdhetspotten. Från och med nu måste också hela fackföreningsrörelsen förbereda sina medlemmar på strid.
