foto: Wikimedia Commons/ Kremlin.ru
Den lånade tid som Erdoğan dyrt och brutalt har köpt sig håller på att rinna ut.
Valutaraset i Turkiet och i andra så kallade tillväxtländer under måndagen illustrerar den globala kapitalismens kroniska instabilitet. Även om den ”svarta måndagen” dagen efter följdes av en liten, svag återhämtning väntar nya politiska och ekonomiska stormar, inte minst i Turkiet.
Den lånefinansierade ekonomiska uppgång som den diktatoriska presidenten Erdoğan har lutat sig emot och som 2017 resulterade i en tillväxt på över 7 procent (officiellt) har under året nått vägs ände. De allt tydligare krissignalerna var en avgörande anledning till att Erdoğan tidigarelade president- och parlamentsvalet. Valen, som planerades till november nästa år, ägde istället rum i juni i år. Med hjälp av brutalitet – som särskilt drabbade vänsteralliansen HDP – valfusk och krigisk nationalism lyckas Erdoğan och hans parti AKP till sist få majoritet, men det var en Pyrrhusseger.
Efter valen i juni har Turkiet kommit allt närmare en ekonomisk avgrund, samtidigt som Erdoğans krig, stormaktsambitioner samt försök att dra egen vinning av de interimperialistiska motsättningarna har gjort att regimen hamnat på kollisionskurs med tidigare allierade som USA och Saudiarabien.
Hittills i år har den turkiska liran rasat 40 procent gentemot dollarn och euron. De lån som har tagits i utländsk valuta har blivit allt dyrare och många skuldtyngda företag är konkursmässiga, samtidigt som knappast något land har en så liten valutareserv i utländsk valuta.
Inflationen (takten i prisökningarna) har stigit till 16 procent – regeringens mål var att inflationen skulle begränsas till 5 procent i år. Bytesbalansunderskottet har blivit gigantiskt.
De sanktioner som Trumpadministrationen har börjat att införa mot Turkiet innebär en ny vändning i krisen. Sanktionerna ursäktas med att Turkiet inte frisläpper den amerikanske pastorn Andrew Brunson, men är i själva verket Washingtons vedergällande svar på Erdoğans närmande till Ryssland, inkluderat viljan att köpa det ryska luftförsvarssystemet S-400. Det är den turkiska regimens agenda i närområdet som har gjort att man har hamnat på kant med USA-imperialismen och dess bundsförvanter i Mellanöstern.
Erdoğans replik på USA:s sanktioner och beslut att fördubbla tullavgifter på turkiskt stål och aluminium innehåller såväl hot om bojkott av amerikanska elektronikvaror som ytterligare närmanden till Ryssland och Kina.
Att ekonomisk krigsföring adderas till konflikten gör det än svårare för de båda krisande regimerna – Trumpadministrationen och Erdoğans envälde – att slå till reträtt.
Dessutom bidrar den nya vändningen som krisen har tagit under de senaste dagarna till att dess effekter blir än mer kännbara globalt – politiskt och ekonomiskt. Särskilt mot bakgrund av att raset i Turkiet sker samtidigt som relationerna mellan de imperialistiska makterna blir allt mer spänd, handelskriget mellan USA-Kina trappas upp och att tillgången på billiga pengar i världen snabbt sinar efter dollarns uppgång och höjda amerikanska räntor. Det sistnämnda slår hårt mot alla länder som i likhet med Turkiet har blivit helt beroende av utländska lån och investeringar.
Den lånade tid som Erdoğan dyrt och brutalt har köpt sig håller på att rinna ut. Det i sin tur kan ge impulser till en ny våg av masskamp i Turkiet.
