Revolutionerna och masskampen fortsätter i Nordafrika. Men de härskande eliterna gör vad de kan för att klamra sig fast vid makten och drar sig inte för att ta till blodig repression.Västimperialismen har ingripit i Libyen för att försvara sina intressen i landet och regionen.
I Libyen fortsätter kriget – för det är vad det är. Lördagen den 23 april blev den dödligaste dagen på över två månader, bl a i staden Misrata. Och moralen uppges sjunka bland Gaddafis soldater.
– Många soldater stödjer inte det som händer här, sa Mansuri från Gaddafis födelsestad Sirt, som tvingades ta värvning för 45 dagar sedan för att därefter skickas till Misrata efter 20 dagars vapenträning.
– Officerarna sade: ”Du strider, eller så dör du”, sa en annan soldat till Svenska Dagbladet den 24 april.
Misrata har i två månader belägrats av Gaddafis trupper.
Den libyska nyhetsbyrån Jana uppger att även Nato stod för en hel del dödande i lördags då militära liksom civila mål anfölls. I söndags meddelade Nato att man intensifierar luftangreppen. Natten till söndag förstörde Nato ett luftvärnsbatteri i Tripoli med hjälp av en drönare (obemannat plan), skriver svenskspråkiga YLE den 24 april.
Avsaknaden av oberoende massorganisationer i Libyen har bidragit till att revolutionen har stannat av. Med Västimperialismens ingripande är framtiden för landet oviss, en trolig utväg är att landet splittras mellan Gaddafi och Benghazirebellerna.
FN och Nato använder talet om ”humanitärt ingripande” som en förklädnad. I slutändan handlar det om att säkra imperialismens makt, prestige och inkomster från landet för att försöka skapa en brandvägg mot revolutionerna som hotar deras intressen i hela regionen.
En nylig ledare i Financial Times avslöjade de verkliga motiven: ”ytterligare militär aktion i regionen för att skydda brittiska intressen är möjlig”.
Ytterligare argument som motbevisar att Natos och Västs ingripande handlar om att skydda civila är Jemen och Bahrain. Regimen i Jemen har skjutit hundratals civila och många fler har arresterats och torterats. Endast tyst kritik yttras mot Bahrain, där regimen och trupper från Saudiarabien med våld har slagit ner upproret med ett facit på omkring 500 arresteringar och flera döda.
Ingen av de krafter som stödjer de libyska rebellerna eller Gaddafi har en historia av att stödja demokratiska rättigheter i Nordafrika eller Mellanöstern. Rebellerna finansieras nu av den autokratiska feodala regimen i Qatar, som aldrig har tillåtit parlamentsval att äga rum.
Natos stridflyg och svenska JAS-plan kommer inte att rädda revolutionen och därför ger vi inget stöd till det. Att JAS deltar i Libyen handlar mer om svensk vapenexport än om att skydda civila.
Det libyska folket kan inte lita på USA, Storbritannien, Frankrike etc som nyss var vänner till Gaddafi och fortfarande är vänner med ruttna diktaturer – Qatar, Saudiarabien m fl. Istället måste det libyska folket lita till sin egen styrka, och bygga oberoende massorganisationer som kan ta strid mot Gaddafis brutala regim och mot imperialismens grepp om landet.
Revolutionerna i Egypten och Tunisien har inte säkrat en total seger. I Tunisien har tre regeringar avlöst varandra efter att Ben Ali störtades i januari. Regimen gör vad den kan för att behålla makten för eliten, men har tvingats gå med på val till en konstituerande församling.
Militärregimen som har ersatt Mubarak i Egypten har arbetat mot revolutionens tidvattenvåg och har redan talat om att kriminalisera strejker, protester och så vidare. Allt fler ungdomar och arbetare inser nu att militären inte är vän till revolutionen. Den 8 april ägde en massiv protest rum på Tahrirtorget. Flertalet militärer vägrade att lyda order och deltog i protesten, vilket visar på behovet av att appellera till soldater. Krav restes på torget om att militärregimen ska ersättas av ett civilt råd.
En grupp textilarbetare krävde att den gamla statsstyrda fackföreningsfederationen ska avsättas, att privatiserade storföretag ska återförstatligas samt höjd minimilön.
Militärregimens svar har varit förtryck, minst en demonstrant uppges ha dödats den 8 april. Protester kan få regimen att backa en del, men den kommer fortfarande att göra vad som krävs för att nå sitt huvudsakliga mål, vilket är säkrandet av den härskande klassens privilegier.
Arbetarklassen och ungdomen har svaret i sina händer. I samtliga länder i Nordafrika och Mellanöstern måste de organisera sig i fackföreningar och masspartier med ett tydligt program. För att besegra diktaturer så måste arbetare och unga bygga sina egna krafter som kan leda revolutionen till seger. En seger som garanterar demokratiska rättigheter och att samhällets rikedomar ägs och kontrolleras demokratiskt i massornas intressen.
Johanna Evans
