Men vad är alternativet?

2007-09-12 12:43:59




Redan när socialdemokraterna med dunder och brak förlorade valet för ett år sedan identifierade Offensiv två huvudskäl till detta: missnöjet med Göran Perssons s-regering och de ”nya moderaternas” förmåga att dupera vissa väljare genom att framställa sig som mer jobb- och arbetarvänliga än tidigare.
Dessvärre tyder inget ett år efter valet på att s, v och mp ändrar sin högerkurs. Bara nya rörelser underifrån kan skapa förutsättningar för en ny, socialistisk vänster.

Det råder i dag en kompakt motvilja mot det nyliberala systemskiftet. Opinionen svängde snabbt mot den nya regeringen så snart den visat att dess vackra fraser om jobb och en ny arbetarpolitik i själva verket betydde en brutal klasspolitik med udden riktad mot de arbetslösa, sjuka och svaga, samtidigt som guld östes över de redan rika.
Utan tvekan hoppas många av dem som för ett år sedan röstade för högeralliansen av besvikelse med den förra s-regeringen idag på snabbast möjliga återkomst för en regering stödd på s, v och mp.

Efter Göran Persson

Kanske hoppas en del på att det efter Göran Perssons avgång finns en chans för en återgång till den sorts s-politik som under en tid nådde längre på vägen mot en social välfärd med fördelning efter behov än i kanske något annat kapitalistiskt land.
Så vad säger egentligen Mona Sahlin och den socialdemokratiska partiledningen?
Kännetecknande för Sahlins korta tid vid s-rodret är hur lite som hittills sagts om det socialdemokratiska alternativet – och hur lite både LO-toppen och stödpartierna v och mp har vågat säga i väntan på tydligare s-besked.
Ändå talar det mesta för att den socialdemokratiska ”omprövningen” och ”förnyelsen” av både till exempel skolpolitik och ”jobbpolitik” – som till exempel a-kassan, arbetsförmedlingar, skatter och småföretagarstöd – betyder en fortsatt högervridning.
Endast på en punkt har Mona Sahlin hittills utlovat en ”återställare”, och det gäller en återgång till 80 procents ersättning ”för de allra flesta” i a-kassan, som hon lovade på 1 Maj. Det betyder troligen ett löfte om borttagen avtrappning och höjt tak i a-kassan, kanske också sänkta avgifter.
Att socialdemokratin under Bildtregeringen lovade att återställa 90 procents ersättning och sedan svek löftet är i dag glömt. I dag sägs heller ingenting om ersättningsperioden (Göran Persson var själv inne på stupstocksregler).
I själva verket förbereder s nya, egna steg åt höger i arbetsmarknadspolitiken.
Mona Sahlin flaggar själv för behovet av en ”tydligare arbetslinje” med ökade skyldigheter för den enskilde att ”bidra i arbetslivet” (DN Debatt den 13 juni). Det görs i formuleringar som kommer snubblande nära regeringen Reinfeldts sätt att skylla arbetslösheten på de arbetslösa.
S-riksdagsmannen Luciano Astudillo, som ska leda en rådslagsgrupp om ”framtidens arbetsmarknad”, betonar att den som uppbär stöd från samhället ska vara beredd att flytta för att få ett jobb. När denne utlovar en ny s-politik ”fri från de medel, metoder och myndigheter vi använt tidigare” är det dags att vara på sin vakt. Likaså när Anne-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens Tankesmedja, hoppas på att bemanningsföretag, ”jobbcentra” och ”arbetsgivarringar” ska kunna bidra till ett mer flexibelt arbetsliv.
Mera tvång mot de arbetslösa ska även i s-alternativet bädda för mer flexibilitet för framtidens arbetsgivare.
Inte heller har det hörts någon s-kritik mot de nya, hårdare reglerna för sjukskrivningar för till exempel utbrändhet och en lång rad andra diagnoser. Det är heller inte särskilt förvånande, då det var en s-regering som utformade direktiven.

Friskolorna kvar med s

Den friskoleivrande s-debattören Widar Andersson kallar i Folkbladet det nya rådslagsmaterialet om en ny socialdemokratisk skolpolitik ”behagligt och innehållsrikt”.
Redan i den socialdemokratiska valanalysen signalerades att det var dags att säga farväl till föreställningen att socialdemokraterna skulle ”se mer till driftsformen än till kvaliteten” eller stå för ”en kravlös skola utan kunskapskrav”.
Detta bäddar i Jan Björklunds kölvatten för mer av betyg, nationella prov, ”ordning och reda” även från socialdemokraterna.
I rådslagsmaterialet konstateras det visserligen att rätten att välja skola både mellan olika kommunala skolor och mellan en allt större andel friskolor tenderar att öka segregeringen – men det görs ändå helt klart att inget radikalt ska göras åt detta, då ”friskolorna (är) här för att stanna och har blivit ett attraktivt alternativ för många elever och föräldrar”.
Skillnaderna mellan en ny socialdemokratisk skolpolitik och Jan Björklunds lär mest handla om att s har en mer positiv syn på komvux, arbetsmarknads- och vuxenutbildning. Det ska, som Mona Sahlin säger, finnas ”en chans till”.

Rådslagsmaskerad

Precis som inför den ”skattereform” som avskaffade ATP förbereds de nya stegen åt höger på flera områden, med rådslag bland s-medlemmarna som maskerad. Och precis som då lär opinionen i denna raskt köras över om den skulle visa sig vara motspänstig.
Alliansens schabbel med fastighetsskatten lär förbli en socialdemokratisk poäng, liksom Mona Sahlins kritik mot högerregeringen för att ”vräka ut skattesänkningar över de redan rika”. Partiets ekonomiske talesman Per Nuder var under sin tid som finansminister dock själv inne på att ta bort förmögenhetsskatten, och lär knappast återinföra den. Idag gäller Nuders vassaste kritik av Anders Borgs ”skattereformer” att dessa till stor del är ofinansierade och därmed inflations- och räntedrivande.

Fortsatt högervridning

På punkt efter punkt fortsätter socialdemokraterna, trots lite kritik här och där, att släpas vidare i den nyliberala marschen åt höger. Och det var faktiskt inte Maud Olofsson, utan Mona Sahlin, som först kallade småföretagarna ”vår tids hjältar”.
Den nya högerregeringen har inlett en ny, fördjupad fas av de nyliberala systemskiften som inleddes redan på 1990-talet och som präglade hela Göran Perssons regeringsperiod – denna gång med en ny låglönemarknad som mål.
Vad som hänt redan innan Reinfeldts valseger har i en fransk tidning sammanfattats så här av Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen: ”Politiken lades om, prisstabilitet blev ett överordnat mål för den ekonomiska politiken. Den ekonomiska krisen ledde till att arbetslösheten ökade och tvingade fram omfattande nedskärningar i den offentliga sektorn. Ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen sänktes. Ett större inslag av privata entreprenörer och exempelvis friskolor är i dag en realitet i den offentliga sektorn, ett partiellt systemskifte har onekligen genomförts. Sverige genomgick ett nyliberalt stålbad”.
Bengtssons förhoppning före valet om att grundstrukturerna ändå skulle överleva, med återställda ersättningsnivåer och ytterligare skattehöjningar för att klara vården och omsorgen, har dessvärre kommit på skam.
Att, som LO- och TCO-ledningarna, passivt invänta en ny seger för s, v och mp om tre år, innebär mot denna bakgrund ett nytt historiskt svek mot medlemmarna. Med en politisk strejk mot attacken på a-kassan hösten 2006 och beredskap för en hård avtalskamp med krav på kompensation för höjda a-kasseavgifter om detta inte skulle räcka, skulle högerregeringen aldrig ha vågat gå så långt som den redan har gjort.
Idag får facken betala ett högt pris med försvagad ställning i spåren av 321 000 förlorade medlemmar i a-kassorna och 80 000 förlorade medlemmar i LO-facken redan efter bara åtta månader med de nya a-kassereglerna. Med en obligatorisk a-kassa nästa år kan det redan svåra tappet övergå i ett rent katastrofalt ras i den fackliga organisationsgraden.

Självmål av LO

Att LO-ledningen i detta läge åter kastar sig på rygg genom att, som Wanja Lundby-Wedin gjorde i Almedalen, bjuda in Svenskt Näringsliv till en diskussion om strejkrätten, är ett nytt makalöst självmål. ”Har arbetsgivarna problem med konflikträtten så måste vi kunna diskutera det. Vi och Svenskt Näringsliv har olika ståndpunkter men vi måste ändå kunna mötas i mitten. Det är det som är styrkan i den svenska modellen”, sa Lundby-Wedin.
I själva verket låter detta mest som en tragisk inbjudan till denna modells begravning.
Om LO vore berett att för en gångs skull använda den fackliga styrkan skulle dagens alltmer hatade högerregering aldrig våga tafsa på strejkrätten, även om Europadomstolen skulle ha fräckheten att gå Svenskt Näringsliv och Maud Olofsson till mötes med nya krav på proportionalitetsregler i den svenska arbetsrätten.

Arne Johansson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!