Miljarder ska rädda EU:s banker – inte Grekland

2010-05-05 10:47:36




Det var i förra veckan som ledande globala kapitalistiska institutioner förutsåg Greklands läge nära kollaps. Kreditvärderingsinstitutet Standard and Poor’s nedvärderade grekiska statsobligationer till skräpstatus och uppskattade att utlånare skulle få tillbaka 30-50 procent av sina lån om Grekland gick i statsbankrutt. OECD varnade för att krisen kunde spridas som ebolavirus. Internationella Valutafondens (IMF) toppmöte i Wash­ington dominerades helt av den gre- kiska krisen.
Rädslan för en utveckling som ef­ter Lehman Brothers konkurs 2008 – en kollaps som paralyserade hela den globala finansmarknaden, på gränsen till att leda till depression – gjorde att EU inte hade något val. Resultatet blev det oemotsvarade paketet på 110 miljarder euro (1 100 miljarder kronor) – 80 miljarder från EU och resten från IMF. Orsaken var, skrev eu- observer.com, ”…oro för inställda be­talningar på statsskulden och att det enade valutaområdet [euron] skulle falla isär”.
Här nedan följer 10 sammanfattande punkter som visar på krisens djup och karaktär:

1. Paketet fördubblades på ett par veckor

För två-tre veckor sen kom EU och IMF överens om ett paket på 45 miljarder euro till Grekland. Det var re­dan då det största räddningspaketet för ett enskilt land. Nu, på krismötet för eurozonens finansministrar i söndags, mer än fördubblades summan.
Ändå blev det direkt ifrågasatt: ”Räddningsplanen … möttes igår med djup skepsis på marknaderna”, skrev SvD den 4 maj. Spekulanterna ville ha ännu mer.
Nyhetsbyrån Reuters skrev: ”Ekonomer säger att om nödstödet misslyckas med att övertyga skeptiska in- vesterare… kan europeiska länder i slutänden få en räkning på 500 miljar­der euro för att rädda länder med sva­ga statsfinanser”.
Paketet är extremt. Enbart IMF:s andel – 30 av 110 miljarder euro – är det största IMF någonsin betalat ut i ett paket. Hela paketet på 110 miljarder euro är 13 gånger större än Lettlands stödlån 2009.

2. Nedskärningarna är nästan tre gånger större än i Sverige på 1990-talet

Papandreos socialdemokratiska regering har accepterat EU:s och IMF:s brutala villkor – 30 miljarder euro i nedskärningar på 3 år. Det innebär åtstramningar på 16 procent av BNP, en ökning från de 5 procent av BNP som redan har beslutats.
30 miljarder euro är nästan 3 gång­er mer än Göran Perssons ”världsrekord i nedskärningar” i Sverige i mit- ten av 1990-talet.
Det är ett ”…ett deflationsprogram utan global motsvarighet i längd och intensitet”, kommenterade en ekonomiprofessor i Aten, George Paoulatos, till nyhetsreportrar.
Tidigare lönesänkningar på 5-10 procent har nu fördubblats till 16 procent, facken säger 20-25 procent. De ska sedan följas av tre års frysning av löner och pensioner.
Dessutom innehåller avtalet tydligt nyliberala delar, som ”liberalisering” av Greklands energimarknad och transporter.
Arbetsrätten ska också förändras så att det blir ännu lättare för företag att avskeda.

3. Det handlar inte om att ”rädda Grekland”

Avtalet har inget att göra med att räd­da Grekland och än mindre grekerna. Den ansvarige EU-kommissionären, Olli Rehn, underströk att syftet var att säkra ”den finansiella stabiliteten och det ekonomiskt styret i Europa” – det var ett paket för ”euroområdet som helhet”.
Tidningen Economist uppskattar att banker i eurozonen har grekiska statsobligationer värda 76 miljarder euro. Obligationer för 231 miljarder euro av 300 är sålda utanför Grekland. Och tidningens slutsats för EU är att ”…hejda Greklands skuldkris är mindre en fråga om välgörenhet än om egenintresse”.
Men också EU-ledarna och de ­kapitalister som står bakom dem vill omvandla Grekland. Paketets framgång hänger på ”att det blir en grundläggande systemförändring i landet”, underströk Poul Thomsen från IMF under förhandlingarna.
EU och särskilt de tyska politiker­na pekar på de höga räntor man tar ut av Grekland, 5 procent, för att visa att de faktiskt kommer att tjäna på avtalet. Fem procent är mycket lägre än kapitalkostnaden för Tyskland och andra stater.

4. Marknadshajarna tjänar miljarder

Under förra veckan steg räntan på tvååriga lån till den grekiska staten till över 18 procent. ”Marknaden” – d v s samma spekulanter som har orsakat bubblorna och krisen – sades vara i ”panikform”. Upp till 19 procent för lån till Grekland gjorde att skillnaden med Tyskland var närmare 15 procentenheter. Det kan jämföras med den genomsnittliga skillnaden under de senaste 10 åren – 0,35 procent.
Banker och finansinstitutioner i Europa har också tagit stryptag på Europeiska Centralbanken, ECB, som har tvingats överge sin tidigare konservativa linje. Dess ränta är nu bara en procent, vilket betyder extremt billiga pengar för banker. ECB tvingas också fortsätta acceptera grekiska obligationer som säkerhet trots att dessa numera har skräpstatus.
Marknadshajarna har inte gett upp efter avtalet i söndags. Euron fortsat­te att falla under måndagen och spekulationen fortsatte. ”Förverkligandet kommer nu att vara det investerarnas bryr sig mest om”, sa Marco Annunziata, chefsekonom på UniCredit till bloomberg.com, och uttryckte oro över det politiska motståndet mot avtalet: ”Det blir uppförsbacke. Som förväntat har det offentliga stödet för anpassningen upplösts när storleken på uppoffringarna står klart”.

5. Det är inte en ”grekisk” kris

Kapitalistiska kommentatorer pratar som om Grekland vore det enda landet i kris, som om EU och dess företag inte haft någonting med Grekland att göra och som om de vet vad som behöver göras. Men Island, Irland, Lettland, Ungern, Ukraina o s v är de­lar i ett globalt kapitalistiskt system. CWI-kamrater i Grekland har pekat på att landets största korruptionsskandal var en affär gjord av de tyska storföretaget Siemens. Och att Goldman Sachs från New York var den bank som manipulerade den grekiska statens statistik.

6. Det är inte ”offentliga sektorns kris”

Greklands offentliga underskott och statsskuld är numera vardagsmat i TV-nyheterna världen över. De används som propaganda mot den offentliga sektorn.
Grekland är dock långt ifrån det enda land där underskott och skulder har exploderat. Spanien och Irland var inte i närheten av Greklands underskott för några år sedan, men är i samma klass nu. Storbritannien och USA är andra exempel.
I de flesta länder har staten ingripit och förstatligat den privata sektorns enorma skulder. Branscher som banker och bostäder ledde uppsving­et under bubblornas tid från år 2003. När de kollapsade tvingades staten att kompensera det skarpa fallet i efterfrågan. Detta var en historiskt unik räddningsaktion för att undvika en ny depression som på 1930-talet. Offentliga underskott är därför symptom på den mycket större krisen i den privata kapitalistiska ekonomin.
Om Grekland kan man säga att staten bara vara tvungen att ta denna roll några år tidigare på grund av den grekiska kapitalismens svaghet.

7. Hela EU är skakat

Europeiska Unionen har avslöjats – den är ingen verklig union. Bara som sista utväg, när Tysklands och Frankrikes banker var hotade, agerade EU. Men de var fortfarande beroende av IMF:s uppbackning. Och det är fortfarande inte avgjort. Paketen kan än­nu göras om flera gånger. I Tyskland, som ska stå för 22 miljarder euro, kommer paketet att ifrågasättas av högerpolitiker och sedan utmanas av arbetare när de ska tvingas betala.
Eftersom euron stänger dörren för devalveringar och nationella räntor, måste politiker och kapitalister tvinga igenom ”interna devalvering­ar” d v s gigantiska attacker på löner och offentlig sektor. Detta för att tillfredsställa ”marknaden”. När räntor­na för Portugals lån steg kraftigt i för- ra veckan lovade regeringen i Lissabon omedelbart nya åtstramningar, med stöd från ”oppositionen” i parla­mentet.
Det finns dock en politisk gräns för hur långt nationella politiker är beredda att gå. Hittills har Pasokregeringen i Aten hållit samman med EU och IMF, men nationalistiska intressen har spelat en större roll i denna kris än på mycket länge inom EU.
Osäkerheten om euron har ökat spänningarna. EU och euron har hela tiden varit ett kapitalistiskt samarbete mellan utsugare mot befolkningen och mot globala konkurrenter, men olika nationella intressen gör att de inte kan upprätta en verklig union. Hur långt denna kris kommer att leda beror på både ekonomiska och politiska faktorer.
En ny skarp ekonomisk nedgång orsakad av den grekiska krisen och/ eller sociala explosioner i Grekland kan bli inledningen på eurons upplös­ning, åtminstone delar av den, även om EU:s politiker kommer att göra allt för att undvika detta.
Paketet innebär inte slutet på krisen. Liksom i fallet med Argentina för 10 år sedan, när dess valutakoppling till dollarn blev ohållbar, kommer vi att få se nya svängar och kriser, vå­gor av kapitalistisk spekulation och utbrott av stor kamp.

8. Åtstramningen kommer att fördjupa krisen

Sedan paketet presenterades i söndags har alla siffror för Grekland reviderats ner. Ekonomin förväntas nu krympa med 4 procent i år, enligt regeringen – för en månad sedan var prognosen minus en procent. Arbetslösheten är officiellt över 11 procent, men den ansvarige ministern medger att den är närmare 20 procent.
Åtstramningen kommer att fördjupa krisen.
Martin Wolf på Financial Times förutser att nedskärningar i underskottet från 13 till 3 procent av BNP leder till ett fall i ekonomin på 15 procent. Detta eftersom statens inkomster kommer att falla dramatiskt. Detta följer mönstret från Lettland, där nedskärningar av underskottet från 12 till 8 procent ledde till Europas djupaste kris under 2009 – BNP rasa­de med 17 procent.
I Grekland kommer höjda skatter på bränsle och annat, plus den höjda momsen, snarare att minska konsumtionen än öka statens inkomster. De nedskärningar på fem miljarder euro som gjordes under årets första månader har redan ätits upp av ökade räntekostnader på lika mycket.

9. Nationalistiska faror

Hittills har den grekiska nationalistiska extremhögern gett sitt stöd till krispaketen, men premiärminister Papandreos uppmaning till grekerna att acceptera mer uppoffringar för att rädda landet skulle kunna användas för att piska upp en stämning av ”Grekland mot resten”. Kanske inte nu direkt, med kokande ilska och masskamp, men på ett senare stadium om kampen inte lyckas, så kan nationalismen stärkas. Det finns dock ing­en nationalistisk väg ur krisen. Även en devalvering är en attack på arbetarklassens levnadsstandard.
I Sverige och i resten av Europa finns risken för en antigrekisk nationalism. Politiker och till och med fackliga ledare kan lägga skulden på Grekland, ”Vi är inte som dom”. Detta måste besvaras av socialister och arbetare, både genom att förklara orsakerna till krisen och genom att organisera enade solidaritetsaktioner med de grekiska arbetarna och ungdomarna.
Socialister är motståndare till kapi-talets EU, men ett uppbrott av EU efter nationella linjer är en fara för alla arbetare i Europa. Det socialistiska, internationalistiska alternativet måste vara tydligt – ett demokratiskt socia­listiskt Europa.

10. Motståndet kan förändra allt

Den grekiska arbetarklassens kamptraditioner utlovar att de extrema åtstramningarna inte kommer att ac- cepteras i tysthet. Även om ledningar­na i fackförbunden och de politiska vänsterpartierna inte erbjuder ett verkligt socialistiskt alternativ, kommer vi att få se militant kamp och nya generalstrejker redan denna vecka. Strejkerna den 4-5 maj kommer att bli ett första test på stämningarna. Utvecklingen av militant motstånd från arbetare i ett land i Europa skulle kunna få en enorm effekt på arbetare i världsdelen. Klassmedvetenhet, kampmetoder, sökandet efter socia­listiska idéer – allt detta kan nå en ny nivå genom kampen i Grekland och dess spridning till andra länder. Det som nu sker är en ekonomisk och politisk systemkris för hela kapitalismen.

Per-Åke Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!