Den iranska terrorregimen möter nu de största demonstrationerna emot sig sedan protesterna i somras. Trots enorm repression med flera dödade och hundratals arresterade har inte demonstrationerna tappat i kraft. Tvärtom, står den revolutionära situationen allt mer på sin spets.
Begravningen av den kritiska storayatollan Hossein-Ali Montazeri, måndagen den 21 december, blev en massprotest mot regimen. Hundratusentals, kanske en miljon människor, förlamade den heliga staden Qom där begravningen ägde rum. Demonstranter ropade "Död till diktatorn" och stoppades inte trots att de attackerades av säkerhetsstyrkor.
Sedan dess har massrörelsen fortsatt, liksom repressionen. Den tidigare presidenten Khatami anfölls den 26 december med järnkedjor, batonger och pepparsprej när han var på väg till ett möte, rapporterade nyhetsbyrån AFP. Även en nyhetsbyrå för studenter, Isna, attackerades av säkerhetsstyrkor. Detta i ett försök att förhindra protester de följande dagarna.
Men repressionen misslyckades med detta. Hundratusentals motståndare till den iranska terrorregimen och president Ahmadinejad tog till gatorna i söndags och måndags, 27-28 december. Den 27 december är den shiamuslimska högtidsdagen Ashura, men dagen användes över hela landet för politiska protester då diktaturen under andra dagar förbjuder större folksamlingar och alla politiska sammankomster. Tidigare i höst vällde tiotusentals protesterande ut på Teherans och andra storstäders gator på Jerusalemdagen i september, i början på november på 30-årsdagen av ockupationen av den amerikanska ambassaden, samt på studentdagen den 7 december.
Protesterna den 27 december var väntade. "Vi väntar nu på Ashura-processionerna som är i december. Då kommer vi att gå ut på gatorna igen", sa en demonstrant i tidningen Arbetaren den 11 november.
Demonstrationer den 27 december hölls bland annat i städerna Tabriz, Kermanshah, Isfahan, Qom, Ahvaz och Najaf Abad. De största ägde dock rum i huvudstaden Teheran, där militär rapporteras ha öppnat eld och 8-15 personer uppges ha dödats. Därutöver ska över 300 personer ha gripits. Enligt persian2english.wordpress.com, som översätter nyheter från persiska till engelska, är antalet arresterade nu över 2 000 personer (angiven källa: Iran News Agency, den 30 december). Sex journalister har hittills gripits, men 200 journalister sägs finnas med på en lista över arresteringsordrar, rapporterar samma hemsida den 29 december.
I tisdags, onsdagen den 29 december, protesterade över hundra familjer till dem som arresterats utanför Evin-fängelset. Dagen därpå protesterade återigen 500 personer. Iran är det land i världen som avrättar flest personer per capita, och sedan massprotesterna i somras har regimens avrättningar ökat markant. Detta har under hösten uppmärksammats och fördömts internationellt, framför allt av exil-iranska organisationer. I Sverige har också Rättvisepartiet Socialisterna tillsammans med iranska Socialistiska Studenter hållit protestmöten.
De senaste veckornas händelser är första gången sedan protesterna i somras som regimmotståndare dödats i gatustrider. Men de senaste sex månadernas massiva protestvåg är också de största sedan revolutionen 1979.
Fuskvalet i juni, där president Ahmadinejad hävdar att han vann med 60 procent av rösterna, blev startskottet för ett heroiskt uppror mot diktaturen. Ahmadinejads huvudmotståndare i valet, Mousavi, blev en grön sköld för protesterna, men vilka snabbt växte förbi honom.
De iranska protesterande massorna saknar en politisk uppbackning. Valfusket mot Mousavi (som själv gjorde sig skyldig till massmord när han var den islamistiska regimens premiärminister på 1980-talet) utlöste protestvägen i juni, men han var varken ett verkligt alternativ i valet eller är ett alternativ för de förtryckta idag.
"De viktigaste oppositionsledarna, Mir Hossein Mousavi, Mohammad Khatami och Medhi Karroubi… är inte på långa vägar några folkhjältar. De ses mer, för att citera en fransk journalist, ’som nödvändiga medel för att protestera mot regimen’. Man skulle till och med kunna kalla dem motvilliga oppositionsledare", konstaterade till och med Dagens Nyheters kommentator.
Protesterna utgörs till största delen av unga, många är kvinnor trötta på förtrycket. Arbetslösheten, prisökningarna och bostadsnöden är andra krishärdar som den islamistiska och kapitalistiska regimen är ansvarig för. Liksom vid demonstrationerna i november var deltagarna beredda på våldet men gick ut ändå.
"Demonstranterna verkade mindre
rädda för särkerhetsstyrkorna", rapporterade observatörer.
"Demonstranterna kastade stenar på de väpnade
säkerhetsstyrkorna, sades ha satt eld på motocyklar och bilar och
krossade fönsterrutor på marschvägen" (Financial Times 28
december). På ett videoklipp från den 27 december som lagts upp på
youtube.com, kan man se hur demonstranter går rakt på en polisbil
och fritar de gripna. Att massorna vågar utmana statsapparaten och att polisen i vissa fall även tvekat att ingripa visar hur den revolutionära kampen utvecklas. Slagorden riktas också tydligt mot regimen och flera säger att dess dagar är räknade.
Marschvägen i Teheran den 27 december var också mycket symbolisk, samma väg som den största massdemonstrationen under revolutionen 1979.
Under hösten har arbetargrupper också organiserat nya strejker mot avskedanden och mot att lönerna inte sällan betalas ut flera månader för sent. På flera arbetsplatser har oberoende fackföreningar tagit sina första steg. De viktigaste lärdomarna från revolutionen 1979 är dels att arbetarklassens styrka och ledning i kampen är avgörande för att störta den förtryckande regimen, dels att revolutionen förråddes av dem som förespråkade att arbetarkampen skulle underordnas en allians med Khomeinis islamistiska "opposition".
Splittringen mellan olika falanger i regimen och dess oförmåga att längre skrämma massorna till tystnad visar att regimens grepp försvagats. Kampen i Iran under 2009 har många revolutionära drag, men revolutioner är inte en enstaka handling, utan en process där massorna lär av kampens erfarenheter. För att dagens kamp ska vinna krävs att de förtryckta massorna enas i ett organiserat självständigt arbetarparti för att leda protesterna till ett störtande av den islamistiska-kapitalistiska diktaturen, men också för bygget av demokratisk socialism.
Lina Westerlund
Per-Åke Westerlund
