Morales omöjliga balansgång

2011-01-12 13:10:48




Offensiv riktar blicken mot det land socialister med entusiasm och borgare med förfäran noga följde för bara nå- gra år sedan. Bolivias president Morales med regeringspartiet MAS (Rörelsen för socialism) som kom till makten efter massrörelserna 2005 har vunnit förkrossande valsegrar sedan dess, men vad händer med socialismen? Förra årets händelser visar på hur de fattiga massornas tålamod börjar tryta.

Året 2010 i Bolivia slutade med klasskamp mot vänsterregeringen MAS föreslagna prishöjningar på bränsle. Hela förra året kom att präglas av en stigande temperatur i klasskampen med krav på lönehöjningar och investeringar för välfärd och jobb.
Den 3 december röstade kongressen för ett förstatligande av pensionerna. Pensionsreformen innebär också en sänkning av pensionsåldern med två år, tidigare 65 för män och 60 för kvinnor, samt en utökning av pensionsgarantin till att även gälla de 60 procent av de bolivianska arbetar­na som arbetar inom den inofficiella sektorn och som tidigare saknat pension.
Pensionsreformen, som Morales väntas verkställa i mitten på 2011, grundar sig på förhandlingar med facken och är ett resultat av den kamp som facken tog i somras.

Trots att regeringen har höjt lönerna med i genomsnitt 8,7 procent (enligt CEDLA) årligen sedan 2006, är höjningarna små med tanke på de extremt låga utgångslönerna. Fortfarande lever 60 procent av befolkning­en i Bolivia på mindre än 2 dollar om dagen.
När så Morales föreslog en generell lönehöjning på 5 procent förra år­et, samt 3 procent för polis och mili- tär, fick flera arbetargrupper nog.
Den 6 maj utlyste den fackliga centralorganisationen COB för första gången protester riktade mot Morales. Från början var COB på väg att acceptera regeringens förslag som in­te bara innehöll en för låg lönehöjning, utan även förslag på att avskaffa strejkrätten för arbetare inom den offentliga sektorn. Tack vare radikalare fack för industriarbetare, lärare och vårdpersonal tvingades dock COB kavla upp ärmarna och utlysa en o­begränsad generalstrejk.
Fredliga protester genomfördes i sex delstater av gruvarbetare samt arbetare inom hälso- och utbildningssektorn. I La Paz uppstod dock kon- flikt med militär och polis när några industriarbetare försökte ta sig in på arbetsministeriets kontor.
Industriarbetarfackets ordförande Angel Asturizaga beskriver i Herald Tribune en frustration bland vissa arbetare över gamla arbetarledare som nu sitter på regeringspositioner, så­som arbetsministern Carmen Trujillo som tidigare var facklig ledare för industriarbetare.
– Vi stödde honom [Morales] i val och nu är stunden inne för honom att stödja arbetarna. Hans föreslagna ökning är inte tillräckligt att leva på, sa­de Angel Asturizaga, industriarbetar- fackets ordförande, till nyhetsbyrån AFP den 7 maj 2010.

Gruvarbetarfackets sekreterare Guido Midma sparade inte på orden när han till nyhetsbyrån IPS den 5 maj sade att ”Inga förändringar har gjorts de senaste fyra åren. Den utlovade satsningen på produktionen har inte genomförts, och därför har skatteintäkterna inte ökat och nya jobb har inte skapats i gas-, gruv-, jordbruks- och skogsindustrin. Vi kan in­te fortsätta att tiga”. Därefter fortsat- te han med att säga att ”löneökningen är usel, ännu mer när regeringen tar parti för näringslivet i en tid när de internationella priserna på mineral är på uppgång. Regeringen tvingar arbetare till utsugning och slaveri”.
Vissa arbetargrupper, som lärarfacket, krävde upp till 26 procents löneökning för att kompensera höjda matpriser. Men när avtal tecknades efter två veckors strejk innehöll det inte någon högre löneökning utan endast löften om att öppna upp för diskussioner om förbättrade pensioner samt att utjämna löneskillnaderna mellan lärare i städerna och på landsbygden.
Regeringens föreslagna löneökning på 5 procent låg fast, men offentliganställda förlorade åtminstone inte sin strejkrätt.

Alternativa Socialista Revolucionara (CWI i Bolivia, Rättvisepartiet Socialisternas systerparti) menar att de nationellt fackliga ledarna i COB tvingades att ”presentera en show av kamp, genom att utlysa en obegränsad generalstrejk utan att sedan göra nå­got för att den skulle lyckas”.
Strejken möttes av regeringen med konspiratorisk och vänsterradikal propaganda om att USA skulle ligga bakom, i ett försök att dölja vidden av missnöjet med regeringens alltför långsamma eller rent bakåtsträvande politik. ”Vem som helst i den fackliga rörelsen vet att en landsomfattande, obegränsad strejk har ett politiskt innehåll.
Sommaren fylldes av fortsatta protester riktade mot MAS-regeringen.
Den 29 juli blockerades alla väg- och flygförbindelser i gruvstaden Potosí av stora protester med krav på jobbskapande investeringar, som en ny cementfabrik och en större flyg- plats m m. I 19 dagar var också gruvarbetarna ute i fullskalig strejk innan regeringen gick med på ett avtal i sex punkter som bland annat innehöll bygget av en cementfabrik, en ny internationell flygplats och att åter ta i bruk en zink- och silvergruva.

Det regerande partiet Movimiento Al Socialismo (Rörelsen För Socialism, MAS) bildades ur arbetares och ursprungsbefolkningens kamp underifrån. I regeringsställning har man dock inte vågat ta steget mot socialism genom att bryta de stora jord-ägarnas, kapitalisternas och högerns ekonomiska makt.
År 2008 skedde otaliga högerattacker, från fysiska angrepp från den halvfascistiska Union Juvinil Cruzeñista eller massakern i Pando till högerns utbrytningsförsök i de rika halvmåneprovinserna och rena kuppförsök.
Sedan dess har en ny strategi från högern varit att gå in i MAS-partiet för att driva en högerkurs inifrån. Den byråkratiska utvecklingen i Venezuela med en starkare högerfalang inom det styrande PSUV måste ses som ett varnande exempel även för Morales och utvecklingen i Bolivia.
Militärkuppen som med stöd av USA-imperialismen avsatte den refor-mistiska presidenten Manuel Zelaya i Honduras är en annan allvarlig varning. I Venezuela och Bolivia misslyckades högern och USA-imperialis- men med att avsätta vänsterpresidenterna Hugo Chavez och Evo Morales på grund av de starka sociala rörelserna underifrån. Hotet om nya kuppförsök är dock ständigt närvarande, det visar inte minst det senaste kuppförsöket mot president Rafael Correa i Ecuador.

USA:s imperialistiska roll
i Latinamerika har försvagats, dels på grund av de folkliga massrörelserna och dels på grund av den ökade ekonomiska konkurrensen från Kina. Samtidigt har dock nya militärbaser satts upp i Colombia och fler planeras i Panama.
I slutet av förra året utropades Bolivias armé som socialistisk och antiimperialistisk och Morales markerade för USA att Bolivia minsann förhand­lar med vilken nation de vill, när grannen i norr började gnälla om relatio- nerna med Iran.
Men hur långt sträcker sig dessa fraser egentligen i praktiken? Hittills har Morales inte tillräckligt mycket satt sig upp mot vare sig högern inom landet (vilket de rika halvmåneprovin­sernas självständighet och händelsen i Sucre 2008 visar) eller USA, som ger sitt fulla stöd till bolivianska högerpo­litiker och kapitalister.

 Den starka fackliga landsorganisationen COB gav Morales 100 dagar på sig att börja kasta ut de multinatio­nella företagen och att förbättra levnadsförhållandena för majoriteten. Morales lyckades nätt och jämnt leva upp till kraven och har sedan dess delvis förstatligat gas-, tele- och elindustrin, med vilkas pengar man har kunnat genomföra en rad sociala program för fattiga, som bland annat har utrotat analfabetismen.
Samtidigt som nya förstatliganden tillkännagavs på första maj i år, förnyades dock kontrakten med multinationella företag som indiska Jindal. Det är bara ett exempel på regeringens motsägelsefulla politik.
”Efter flera valframgångar och segerrika massrörelser, har den bolivianska kampen hamnat vid ett vägskäl: antingen mobiliserar vi massorna och avancerar mot socialism eller så kommer tendensen av byråkratisering och högervridning att fördjupas och leda till slutet för den bolivianska kampen” skrev Adam Ziemkowski, Alter­nativa Socialista Revolucionaria (CWI i Bolivia), i somras.

Om inte MAS fullföljer vägen mot socialism och ger sitt fulla stöd till arbetarklassens, ursprungsbefolkningens, kvinnorörelsens och de sociala rörelsernas kamp, kommer högern slutligen att lyckas slå tillbaka både Morales redan genomförda reformer samt hela rörelsen för socialism.
Morales förkrossande seger i valet i december 2009 och i april 2010 åt­erspeglar massornas krav på en politisk, social och ekonomisk förändring. Regeringens svek mot fackföreningarna i maj, samt dess oförmåga att genomföra en reell förbättring av den stora fattiga majoritetens levnadsstan­dard och att förverkliga de förbättringar som på papperet infördes med den nya grundlagen måste återigen väcka massorna.
Lina Westerlund

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!