Motståndet måste samlas

2007-05-16 13:53:24




Äntligen några som varit beredda att ta strid och visa att kampviljan lever. Det är den reaktion vi möter efter förra veckans historiska gruvarbetarstrejk i Malmfälten, som av vissa korkade medier beskrivits som en ”lyxstrejk”.
Att yrkesskickliga arbetare med farliga jobb flera hundra meter ner i Nordkalottens berg bara har en grundlön på 22 500 kronor (och tillägg på som bäst ett par tusen kronor) var i själva verket en provokation som inte längre kunde stå utan svar. Särskilt inte i ett bolag som bara i år kommer att göra en vinst på var och en av de 3 500 anställda på mer än 2 miljoner kronor.
Gruvarbetarnas fackklubbar gjorde redan innan sin plikt gentemot alla LO-anslutna genom att försöka få med sig hela IF Metall och därmed LO på betydligt högre utgångsbud än 3,9 procent i nya ettårsavtal i årets avtalsrörelse. Dessvärre förgäves. När vi nu kan summera intrycken från en rad avtal, där det största återstående frågetecknet gäller dödläget i Kommunals förhandlingar, kan vi lätt se att mycket mer hade varit möjligt mot bakgrund av storföretagens sanslösa vinster och rejäla överskott i både stat, kommuner och landsting.
”Vik inte en tum”, måste vara dagens budskap till Kommunals förhandlare, som åtminstone inte kan tillåtas skriva under på ett sämre avtal än det som Handels och Hotell och restaurang (HRF) uppnått efter varsel om strejk. Klart är också att gruvarbetarnas exempel är en sporre för de bästa aktivisterna i den lokala lönekamp som kommer att följa på de centrala avtalen på flera håll i landet.
Men även om gruvarbetarna och vissa förbund, som Handels, HRF, Byggnads och Elektrikerförbundet, visat att det än finns liv i facken, så är detta långt ifrån tillräckligt. Inte heller räcker det med facklig kamp.
De nyliberala extremisterna i högerregeringen har mitt under avtalsrörelsen lagt fram en budget som, med ord lånade av författaren och debattören Maria-Pia Boëthius krönika i Dagens Arbete; utsätter Sverige för en ”total makeover”. Trots att stödet i opinionen rasar, fortsätter regeringen Reinfeldt & Co i rollen som Supernanny att ösa pengar över dem som redan har (tar bort förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, o s v) och ta ifrån dem som inget har (arbetslösa, sjuka, fattigpensionärer, studenter, o s v). Samtidigt förskingras allmän egendom (vinstgivande statliga företag, sjukhus och apotek, allmännyttan, o s v). Även yttrandefriheten kommer att begränsas ytterligare genom planer på att ta bort presstödet, krympa public service och strypa kulturarbetarnas möjlighet att försörja sig.
I till exempel Stockholmsregionen växer ett lokalt folkligt motstånd mot privatiseringen av hyreslägenheterna och nedläggningen av kommunala förortsskolor. Men inte heller detta räcker på långa vägar.
Det är lätt att förlamas av maktlöshet inför den nästan totala tystnad som systemskiftet hittills mötts av. ”Var finns motståndet, modet och djävlaranammat”, frågar sig Maria-Pia Boëthius och säger att hon själv ”aldrig någonsin känt sig så oliktänkande, så mycket som en dissident”.
Bara fackföreningsrörelsen har den samlande kraften att mobilisera ett så massivt motstånd att det kan skaka regeringen, som vi såg en liten glimt av under 6 oktober-demonstrationerna 1992, då 200 000 LO-anslutna demonstrerade över hela landet. Den proteströrelse som började i höstas mot attacken på a-kassan måste nu återupptas, breddas och utvecklas.
Kommunalare i Stockholm lanserar denna vecka ett förslag om en ny landsomfattande protestdag, helst i kombination med en politisk strejk, i samband med riksdagens öppnande och Anders Borgs förberedelser av en ny reaktionär budget den 18 september. Med stöd av några av landets mest klassmedvetna fackföreningar skulle ett sådant initiativ snabbt kunna ge uttryck för den djävlaranammakänsla av motståndsvilja som Maria-Pia Boëthius och hundratusentals andra efterlyser.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!