Gruvstrejken en uppvisning av enig styrka

2007-05-16 13:48:58

foto: Jonas Brännberg
Harry Rantakyrö, Gruv 12, får förhandla med LKAB igen.

Förra veckans dramatiska gruvarbetarstrejk i Kiruna, Malmberget och Svappavaara tog snabbt skruv. Efter 51,5 timmars sittstrejk både under och ovan jord, då allt arbete stannade och bolaget förlorade 35 miljoner om dagen, tvingades LKAB:s vd Martin Ivert att, som han själv sade, göra ”en pudel”.

Det betydde att LKAB-cheferna tvingats gå med på just de nya förhandlingar som de i sten avvisat. Det skedde med ett formellt fel, att man ensidigt lagt ut det centrala avtalet, som formell ursäkt. Så snart detta glädjebesked getts återupptogs arbetet kl 16.30 på onsdag eftermiddag lika snabbt och enigt som det först lagts ned på måndagen.
Offensiv har talat med raslastaren Sixten Snell, som förra veckan stod mitt i hetluften nästan en kilometer ner i berget, och som nu under en av sina första lediga dagar efter strejken kopplar av med att koka lingonsylt och baka bröd.

Hur känns det?
– Som att vara kär, mycket känslor, svarar han, men beskriver också arbetarnas agerande under den så kallat ”vilda” strejken som ”kallt och medvetet”.

Rätade ryggar

Det råder just nu en glad, stolt och förväntansfylld stämning av rätade ryggar bland gruvarbetarna, sedan de visat sig kapabla att genomföra den skarpaste strejkaktionen i Malmfälten sedan den stora gruvstrejken under 57 dagar 1969-70 i total enighet.
– Det fanns bara en enda strejkbrytare, och jag har träffat de som varit besvikna över att ha haft en ledig vecka under strejken. Du kunde väl ha jobbat över så att du kunde strejka, har jag svarat.
Strejken började efter ett fackligt informationsmöte för underjordsarbetare vid driftscentralen 775 meter under jord, där Gruvtolvans ordförande Harry Rantakyrö under lunchen kl 12 på måndagen informerade om att LKAB på fredagen avbrutit de lokala förhandlingarna och beslutat att själva lägga ut det centrala avtalets magra resultat.
– Det var väl ett hundratal där, alla just då under jord utom entreprenörerna, berättar Snell.
Sedan mötet avslutats efter några korta frågor ställdes frågan på sin spets: ”att antingen anta Stefan Löfvens centrala bud eller så fortsätta diskussionen till skiftets slut”. Detta betydde en effektiv sittstrejk, som inom en timma spred sig till Malmberget, och därefter till överjordsarbetare och kvällsskiften, som utan diskussion fortsatte den aktion som påbörjats. På tisdagen och onsdagen var alla med.

”Ni bara tar”

Per-Olof Fjällberg, kallad ”Poff”, från LKAB:s avtalsfunktion och två andra tjänstemän kom ner för att tala om att det man höll på med var olagligt, att förhandlingar var ”att ge och ta” och att centrala förhandlingar var planerade.
– Det är vi som ger, ni bara tar och ger inget. Det är en skam att bara erbjuda några tjugolappar. Gå till era överordnade och säg åt dem att förhandla lokalt, blev svaret.
Särskilt raslastarna var också upprörda över att de än en gång skulle stå tillbaka genom att bara få ut runt 200 kronor.
– Göran Johnsson (Metalls förre förbundsordförande) brukade säga att när det centrala avtalet var över, skulle man försöka få ut mer lokalt. Men det har inte gällt oss, vi har fått ut några tjugolappar eller ett engångsarvode till semestern, säger Sixten Snell.
Poff & kompani fick återvända med oförrättat ärende.
– De gick med nedböjda huvuden, i 90 graders vinkel, chockade över vad som pågick, beskriver Sixten Snell situationen.
Att även personaldirektören Mats Pettersson talade om löneavdrag och registrering av de strejkande för en stämning till Arbetsdomstolen (AD) ledde bara till fördjupad beslutsamhet.
Sixten Snell hoppas att gruvarbetarna nu har satt sig i sådan respekt hos LKAB:s chefer, att de måste ta dem på allvar. Företagsledningen har enligt Snell levt i en konstlad föreställningsvärld om ett modernt företag utan arbetare, där produktionen domineras av högteknologiska maskiner styrda av datasnubbarna.
Men utan arbetare stannar LKAB direkt, mycket snabbare än 1969-70 då lagren räckte i en och en halv månad jämfört med några dagar nu.
– Och det finns bara en lastmaskin som styrs av datorer. Men den når bara upp till hälften av de manuella maskinernas kapacitet.
Faktum är att gruvarbetarna agerat mer enat än kanske någon gång tidigare. Det gäller också i relationen mellan medlemmarna och de lokala gruvarbetarklubbarnas ledare.
– Det är annorlunda än på 1980-talet. Då uppfattades allt som en del av konflikten mellan kommunister och socialdemokrater. Nu finns inga kommunister, och inga socialdemokrater heller, bara ett stort politiskt vakuum, tillägger Sixten Snell.

Strejk slår snabbare idag

Men än är resultatet inte i hamn. ”Inga trix, 4 000 pix” är därför den paroll som fortfarande gäller.
– Vi är luttrade och tror alltid att de (bolaget) försöker lura oss, säger han till Offensiv.
Vart det lutar visar sig nog tidigast på onsdag, då Gruvtolvans Harry Rantakyrö, Gruvfyrans Tomas Nilsson och de andra två klubbordförandena i Svappavaara och Luleå i den lilla förhandlingsdelegationen kallar in den stora förhandlingsdelegationen.

Är gruvarbetarna beredda att återuppta kampen?
– Jajamän, de är garanterat beredda till ny strid. ”Nu vet vi hur det går till”, som en gruvarbetare sade i Norrbottensradion, säger Snell.
Säkert är att det inte blir lätt för LKAB att komma undan utan att det kostar både pengar och prestige.
För gruvklubbarna är det nämligen självklart att de lokala avtalen ska underställas förväntansfulla och tätt packade klubbmöten för ett ja eller nej. Inte heller kan Martin Ivert & Co ta världens lönsammaste och hetaste gruvor under armen och flytta utomlands. Inte heller finns det i närheten av Malmfälten någon reservarmé av arbetslösa som kan rycka in som ersättning om LKAB skulle ta till med hårda tag och avskeda.
Även cheferna i LKAB, som kallats världens lönsammaste bolag (se förra veckans Offensiv och www.socialisterna.org), förstår därför att de inte kan agera hur provocerande som helst nu. LKAB har också klokt nog valt att ligga lågt med besked om löneavdrag och AD.
Oavsett hur det exakta utfallet blir upplever ändå gruvarbetarna sin aktion som en seger i sig.
– Alla känner att det var bra att vi vågade göra det, bra för oss och för alla arbetare i Sverige.
Sixten Snell berättar också att Gruvtolvans Harry Rantakyrö under Svt Nordnytts intervju i fredags satt och läste i det blad med stöduttalanden som Jonas Brännberg och Rättvisepartiet Socialisterna delade ut vid grinden under strejken.

Arne Johansson

Strejken i Malmberget

När beskedet om att gruvarbetarna i Kiruna börjat strejka svarade gruvarbetarna snabbt i Malmberget.
– Det skiftlag som först fick beskedet, hälften är nyanställda, gick direkt ut i strejk. Under strejken tog även de gruvarbetare som var med 1969-70 ner pressklipp och gjorde utställningar i gruvan, vilket förde kamptraditionerna vidare, säger en av de strejkande gruvarbetarna för Offensiv.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!