När bojorna brast – Prashad berättar folkets historia

2010-04-15 12:23:47




BOK
När bojorna brast
Författare
Vijay Prashad
FörlagLeopard Förlag (2010)
 I relation till
de fattiga länderna i Afrika, Asien och Latinamerika vill västvärldens regeringar och institutio­ner gärna framställa sig själva som barmhärtiga samariter som sprider bistånd, kunskap, utveckling. Och så skickligt har den bilden reproducerats att den ofta kommit att gälla för sann.
Därför är När bojorna brast en så viktig bok. Vijay Prashad tar läsaren med på ett slags klargörandets odyssé genom det förra århundradet. Med startpunkt vid den bisarra Berlinkonferensen, där Europas statschefer stod lutade över en Afrikakarta med varsin linjal, går färden genom kolonialism, världskrig, orättvisa handelsvillkor, ekonomiska kriser, struktur- anpassningsprogram och gestaltar en världsordning där ett fåtal rika har format en ekonomi som tillåtit dem att roffa åt sig på de många fattigas bekostnad – och en politik som har urskuldat och slätat över detta rofferi.
Det är ett mycket ambitiöst upplägg: på sätt och vis tycks Prashad vil­ja skriva om 1900-talets historia som vi känner den. Avtal, konferenser, krig – allting som finns i den traditionella historieskrivningen måste nämnas. Och därtill kommer det som an- nars förtigs: proteströrelser, uppror, gräsrotsaktivism, partibyggen, facklig organisering. Det gör att När bojorna brast stundtals kan kännas väl summa­risk. Samtidigt är det ytterst svårt att säga vad som skulle ha kunnat tas bort – så sällsynt är perspektivet – det är snarare en bok som man önskar hade fått bre ut sig över fler sidor, fler band.

Huvudmotivet är att kritisera den imperialistiska världsordningen, men att samtidigt punktera föreställningen om tredje världen som en passiv spelmark. Istället låter Prashad tredje världens upprepade försök att organisera kollektivt motstånd stå i centrum. Själva begreppet tredje världen är, till att börja med, inte myntat i den postkoloniala biståndsvärlden, utan på 1950-talet av en fransk journalist som varit aktiv i motståndsrörelsen mot Algerietkriget och skrev i den antikolonialistiska tidningen L’Observateur. Ursprungligen betecknade begreppet inte heller passiv utsatthet och fattigdom, utan ett projekt som strävade mot en annan världsordning än den som både den kapitalistiska första världen och den kommunistiska och alltmer stalinistiska andra världen verkade i. Även om de ingående länder­na var fyllda av motstridiga intressen – och här lägger Prashad särskilt fo­kus vid klassmotsättningarna – var ”tredje världen” helt enkelt samlingsnamnet för de mörkare nationernas kamp.
Jämsides med frihet krävde den femte panafrikanska kongressen (år 1945) socialism, eftersom man ansåg att ekonomisk demokrati var den en­da sanna demokratin. Och kampen för socialism löper parallellt med kampen mot imperialism. För socialism – och det här är ytterligare ett av Prashads klargöranden – var inte nå­got som påtvingades de forna koloni-erna utifrån som en del av Kalla kri- gets mekanik. Istället fanns det också i dessa länder rörelser, ideologer och ledare som insåg att politisk självstän- dighet inte skulle vara mycket värd om den inte åstadkoms parallellt med ekonomisk frigörelse.

Sedda ur backspegeln var de for­na koloniernas försök att upprätta demokratiska ekonomier misslyckanden – och i många fall producerade försö-ken lika groteska resultat som urartningen i Sovjetunionen. I Prashads beskrivning av vad som gick snett finns inga förenklingar och han verkar hela tiden drivas av en underliggande fråga om vad en lyckad revolu- tion kräver. I synnerhet gäller det kampen för självständighet i Algeriet, vilken plockas isär och analyseras med en metodiskhet som inte skulle göra Trotskij besviken.
Prashad påpekar att frågan om styrelseskickets karaktär alltid är vikti­gare än listan över reformer som de styrande presenterar. FLN hade långtgående planer för utveckling av jordbruk och industrier, men de skapade inga demokratiska organ för lantarbetarna att verka genom och de vågade inte flytta över någon makt till arbetarna. Därför hamnade man ock­så snabbt i Världsbankens och IMF:s ledband, vilket slutgiltigt krossade revolutionens möjligheter.

Det är antagligen omöjligt att skriva en sådan här bok utan att näm­na den förödande roll som USA spelat för många fattiga länder under det förra seklet. Prashad radar upp hårresande historier från Latinamerika som tydligt visar att det som blivit doktrinen i Irak har arbetats fram un­der ett sekel på USA:s egen bakgård:
”Mellan 1900 och 1933 slog USA ner nationella befrielserörelser i Kuba (fyra gång­er), Dominikanska republiken (fyra gånger, inklusive en åtta år lång ockupation), Guatemala (en gång), Haiti (två gånger, en av dessa var en nitton år lång ockupation), Honduras (sju gånger), Nicaragua (två gånger) och Panama (sex gånger).”
Med tiden blev USA skickligare på att sopa undan spåren efter sig och uppfann dessutom taktiken med krig genom ombud, men inbladningen i kupper mot demokratiskt valda regeringar finns klart dokumenterade un­der 1960- och 1970-talen, då decenni- er av imperialism och misslyckade, korrumperade regimer hade drivit många av länderna i tredje världen till ruinens brant.
Även om ovanstående är fakta som förtjänar att upprepas, börjar de bli allmängods inom den samtida vänstern och dess intellektuella. Skillnaden mellan Prashad och andra kritiker av USA och imperialismen är dock att Prashad också vågar dra slutsatser och lyfta fram alternativ. Han riktar strålkastaren mot att USA:s militära operationer hade samma drivkrafter som IMF:s och Världsbank- ens lånepolitik: att värna västvärldens ekonomiska intressen mot det som sedan dess har kallats de fattiga länderna.
Men de fattiga länderna är inte fattiga, förklarar Prashad: i själva verket har de under de tre senaste decennier­na betalat 550 miljarder dollar (3 950 miljarder kronor) i avbetalningar för lån värda totalt 540 miljarder dollar (3 880 miljarder kronor). Ja, sedan 1983 har faktiskt mer pengar flutit från dessa skuldsatta länder till G7-länderna än vad som flutit åt andra hållet i form av lån och bistånd.

Vi kan tycka att det ändå gått 125 år sedan Berlinkonferensen 1885 och att vår världsordning borde ha tyglats till mer vett än att en enda person, ståen­de över sitt nationella parlament (Belgiens kung Leopold II), kan tillerkän- nas ensamt ägande till 2,3 miljoner kvadratkilometer mark (Kongo). Men den senaste finanskrisen och den efterföljande utvidgningen av fattigdomen visar att klyftornas världsord- ning förblir befäst. Var finns alternati-vet? Överallt, svarar Prashad:
”Kampen om jordrättigheter och vattenrättigheter, för kulturell värdighet och ekono­misk likställdhet, för kvinnors rättigheter och ursprungsfolks rättigheter, för uppbyggandet av demokratiska institutioner och lyhörda stater – detta finns i varje land och på alla kontinenter. Det är ur dessa många kreativa initiativ kommer att växa fram. När det sker har tredje världen fått en efterföljare.”

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!