| BOK |
| Titel: Mein lieber Reichskanzler! Författare: Staffan Thorsell. Förlag: Bonnier Fakta. |
”Jag är stolt över Sveriges roll under andra världskriget”, sa den dåvarande statsministern Göran Persson i en radiointervju som gjordes i Moskva 2005, sextio år efter krigsslutet. I nästa andetag uppmanade han andra länder – inte minst Ryssland – att göra upp med sin historia.
I Göran Perssons ord fanns ”Inte en bokstav av ödmjukhet eller tacksamhet i Moskva sextio år efter kriget mot de sovjetiska soldater som faktiskt besegrade nazisterna och räddade Sverige … Inga tvivel eller funderingar kring det stöd som Sverige ända till hösten 1944 gav till Hitlers krigsföring”. Den arga och berättigade kommentaren gör Expressens förre redaktionschef och chefredaktör Staffan Thorsell i sin bok Mein lieber Reichskanzler! (Min käre rikskansler!). Bokens titel har hämtats från ett personligt brev som kung Gustaf V skrev till Hitler i oktober 1941. I brevet gratulerade kungen Hitler till Nazitysklands framgångar i kriget mot Sovjet.
Göran Perssons arrogans och historielöshet bidrog starkt till att Staffan Thorssell beslutade sig för att skriva färdigt sin bok om Sverige och andra världskriget. Det var tur att Thorsells projekt blev till en bok. Mein lieber Reichskanzler! är en initierad och välskriven bok om en historia som överklassen och dagens maktelit inte vill ska berättas.
Särskilt monarkin vill att det inte ska grävas för mycket i arkiven om kungafamiljens medlemmar och dess intima kontakter med Hitlers Tyskland under andra världskriget.
Hovet och Nazityskland
Inom kungafamiljen fanns det många som gärna instämde i det den svenska ärkebiskopen Erling Eidem sa efter att ha träffat Hitler i maj 1934: ”Nazismen har räddat det tyska folket ur en kritisk situation”.Med det vill han ha sagt att Hitler var den som hade räddat den tyska kapitalismen från den socialistiska revolutionen och ”hotet från bolsjevismen”.
”Nazismen betyder uppbyggnad och ordning, medan bolsjevismen är helvetet självt”, som kung Gustaf V sa i ett samtal med ett tyskt sändebud hösten 1941.
Formellt var Sverige neutralt under andra världskriget, men under lång tid syftade politiken till anpassning till det nya Europa som man trodde att Hitler skulle skapa.
De styrande var övertygade om att Nazityskland var oövervinnligt och man hoppades intensivt på att Hitlers barbari på Östfronten skulle krossa bolsjevismen.
Till en början såg det också ut som om utgången av andra världskriget var given. På våren 1941 hade Hitler erövrat stora delar av Europa och nazistregimen drog upp planer för att förgöra Sovjet.
”På gott humör”
”I Sverige gjorde man sitt bästa för att hålla Europas nya herrar på bra humör. När den tyska propagandafilmen ’Segern i Väst’ visades i februari 1941 fanns både Sveriges utrikesminister och Sveriges överbefälhavare [ÖB] i publiken. Chaplins film Diktatorn som parodierade Hitler fick inte visas på svenska biografer”.Den svenske ÖB:n Olof Thörnell, som var en stor beundrare av Hitler, var inte den ende som ville att Sverige skulle sluta upp i Nazitysklands krig mot Sovjet 1941.
När Hitlers jättearmé med stödtrupper från en rad andra länder gick till angrepp mot Sovjet sommaren 1941, försökte ÖB och försvarsstaben värva frivilliga.
Regeringen, å sin sida, valde att göra ständiga eftergifter till Tyskland. Under 1941 försvann ”neutralitet” för en tid framåt som begrepp i regeringens vokabulär.
”Sverige har gjort mer för den tyska krigsföringen än man i allmänhet känner till”, erkände den tyska propagandaministern Joseph Goebbels i sin dagbok i december 1941.
Det var först när det började stå klart att Nazityskland skulle förlora kriget som den svenska regeringen ändrade sin hållning. Det var andra som fick kämpa, och då i kampen mot nazisterna. Miljoner namnlösa hjältar dog, särskilt på Östfronten, i det krig som till sist besegrade Hitlers Tyskland.
Trots tidiga rapporter om judeförföljelser valde den svenska regeringen att slå dövörat till. Knappt tre månader efter Kristallnatten – den 9-10 november 1938 – som förebådade Förintelsen, åkte Gustaf V för att ge Herman Göring en hög svensk order i Berlin.
Herman Göring var en av Kristallnattens organisatörer.
”Också i de mest respektabla och etablerade kretsar var det under 1930-talet självklart att tala om Tysklands ”judeproblem” och bekymrat fundera hur ”judefrågan” skulle lösas.”
Det var dessa kretsar som sedan höll tyst om Förintelsen. Ärkebiskopen Eidem var inte ensam om att tiga efter att i november 1942 ha informerats om vad som hände i nazisternas förintelseläger.
Per Olsson
