Det är 30 år sedan ockupationen av kvarteret Mullvaden. Men när Marika Lagercrantz berättar om de 11 månaderna 1977/78 sprids en kampglöd som om det var igår. Låt dig värmas och ta del av vad Marika kallar ”en otrolig skola”, det behövs i dagens hyreskamp.Ockupationen av Mullvaden är vår mest kända bostadsockupation. Uttala gärna ordet högt, bostadsockupation. Det bränner eller hur? Men bo- stadsockupationer är varken ogenomförbara eller förlegade.
Som av en händelse har vi i nätverket Rädda Hyresrätten suttit i en lokal på Krukmakargatan 6 och planerat inför höstens stora hyresdemonstration. Det var där det hände, för 30 år sedan. Historisk mark, men inte samma byggnader. Huset byggdes då, på ruinerna av de hus som ockuperades.
Ockupationen lyckades inte med sitt primära mål, att förhindra rivningarna. Däremot satte Mullvaden ett exempel och en våg av ockupationer följde.
Till exempel räddades kvarteret Piskan strax intill. Hade det inte varit för mullvadarna hade kanske Södermalm sett lika grått och avskalat ut som Klara gör (City/ Sergels torg).
– Jag växte upp i Solna, börjar Marika sin historia.
– Pappa jobbade i Klarakvarteren där alla gamla hus jämnades med marken på 60-talet. Hösten 1977 var jag 23 år gammal och vi hade nyligen startat teatergruppen Jordcirkus. På ett möte som vi arrangerade kom Erkki och Bibbi som bodde i de rivningshotade husen på Krukmakargatan och frågade oss om vi kunde hjäl- pa till att bevara husen över vintern. Det gick rakt in i mig. Överallt byggdes lyxhotell och här kom några och ville ha hjälp med att bevara sina hem över vintern. Vi flyttade in omedelbart.
När de kvarboende uppsökte Jordcirkus hade de redan kämpat i många år. Husen hade bytt ägare sex gånger. Varje gång hade hyresgästerna sagts upp för rivning och varje gång hade de boende stoppat planerna.
När Svenska Bostäder köpte husen andades man ut i tron att kommunen skulle vara en bättre värd. Men icke. Istället startade förslumningen.
Den cyniska förslumningsprocessen var inte ovanlig, som Thomas Paulsson skriver om i boken Den nya staden?. Inför en rivning lät hyresvärden missbrukare flytta in så att kvarvarande hyresgäster inte skulle stå ut med stöket och skadegörelsen och flytta därifrån. Nästan alla hade flytt från Mullvaden, men inte riktigt alla.
När Marika och de andra aktivisterna kom dit låg bråten i drivor, det såg ut som om rivningen redan påbörjats. De började att städa och de började att renovera och de insåg att de behövde hjälp av ännu fler.
– Vi gjorde arbetet till teater. Vi satte upp affischer med text som ”Laga fönster och spela teater”. Så kom det hundra personer som hjälpte till att måla och kitta samtidigt som musik spelades på gatan, berättar Marika.
Det var ett mycket omfattande arbete som gjordes och arbetsgrupper sattes upp för alla områden. Där fanns kakelugnsgruppen, fönstergruppen, målningsgruppen. Vedgruppen samlade ved till uppvärm- ningen. Fler och fler flyttade in, snart var fyra hus fyllda av ett 60-tal ockupanter.
– Varje helg var det fullt med folk. Vi hade demonstrationer och stödfester. Vi kontaktade advokater och arkitekter. Vi uppvaktade politiker, me- dia, Svenska Bostäder och polisen. De svarade att vi begick bostadsstöld, men vi ville vända opinionen. Vi fick stöd av hyresgästföreningen och vpk på Södermalm men inte centralorganisationerna.
Kravlistan var enkel: Stoppa rivningarna! Sanera på de boendes villkor. De ursprungliga hyresgästerna ska ha återflyttningsrätt och överblivna lägenheter gå till bostadsförmedlingen. I slutet av kampen förklarade de sig beredda att bryta ockupationen mot löfte om en oberoende utredning som förutsättningslöst skulle jämföra kostnaderna för rivning med kostnaderna för renovering.
Arkitekter till stöd för Mullvaden ritade på en ombyggnad, till exempel med moderniteter som solceller på taken. Man grävde en provgrop för att bevisa att skälet för rivningarna som Svenska Bostäder uppgivit, dåliga grunder (ruttna pålar), var falskt.
Ockupanterna förberedde sig för ett polisingripande och tränade ickevåld. Varje natt vakade nattvakter, redo att sätta igång telefonkedjan som nådde flera tusen personer om stormningen skulle börja.
Samtidigt var livet i ”Frikvarteret Mullvaden” en uppvisning i alternativboendet. Besluten togs gemensamt på stormöten. Mat serverades till en billig penning från det kollektiva köket morgon som kväll. Man organiserade ett eget dagis och ett bokcafé. I Erkki Lappalainens vackra diktbok ”I Mullvaden levde vi” berättar han om gemenskapen och människovärdet de skapade:.
Men det finns någotDet fanns en kvinnogrupp. Jag frågar Marika om de hade mycket diskussioner om genus och könsroller, hon menar att det inte direkt behövdes, då starka kvinnor satte sin prägel på kvarteret. Däremot fanns det mer akuta frågor att ta itu med.
dit grävskoporna inte når
något dit polistrupperna
inte når
livet på Mullvaden
vi bestämde själva
över våra liv…
Vi lärde oss att samarbeta
i en massa sammanhang
– Kvinnogruppen hade i uppgift att ta hand om knarkarna när de fick spel. Vi klarade av att lugna ner dom som blev aggressiva.
Missbrukarna var ett stort problem för ockupanterna. De som
bodde i husen när ockupationen började och som lovade att delta i kampen fick vara med. Men alla klarade inte av att sluta droga. Flera veckors arbete med att t ex renovera kakelugnar kunde därför bli sönderslaget på en kväll. Och sammanhållningen med dem.
– Ockupationen fortsatte under hela våren utan någon lösning i sikte. Det var kallt. Vi levde i ständig oro, speciellt efter att domarna fallit. Villkorliga fängelsestraff och saftiga dagsböter. Jag glömmer aldrig när det vände. Jag satt nattvakt när Erkki plötsligt rusade in ropandes: ”Nu vet jag hur vi ska bemöta polisen – vi gör en opera!”. Från den dagen spreds en kreativ stämning bland oss.
Mullvadsoperan blev en stor succé. Den spelades i augusti 1978 i tre akter. Den första handlade om när bönderna kom till staden och uppfördes på Mariatorget. Därefter fick publiken vandra vidare till Mariaskolans skolgård för skildringen av industrialisering och kommersialisering. Avslutningen tog upp om den pågående kampen och i var och ett av de nyrenoverade fönstren runt innergården till de ockuperade husen brann ett stearinljus.
När Marika där vi sitter på en bänk i Bagarmossen ger mig ett smakprov på några av sångerna ur operan blir det också höjdpunkten på intervjun. Jag känner igen ”Och maskinerna ska dansa, de ska dansa efter våra pipor”.
– Att göra en opera var genialt. Flera hundra människor ingick i kören, i orkestern, i skådespelartruppen och i cirkusen. Och många många fler såg företällningen, så sångerna sjöngs över hela staden. När polisen sedan kom, den 18 september, belägrades Mullvaden av flera tusen personer. Belägringen varade i tre dagar, men vi kunde inte stoppa rivningen. Gud var jag grät när allt vi gjort bara förstördes.
Sekelskiftestillverkade spegeldörrar, kakelugnar, väggskåp, furugolv med mera krossades till ett värde av 1,6 miljoner kronor. Omöjliga att återskapa. Kostnaderna för polisinsatsen på 500 man var 1 miljon kronor. Att istället dra in centralvärme hade kostat 660 000 kronor och att förnya avloppsrören 288 000 kronor.
Protesterna spred sig ända till London och Köpenhamn. 4 000 människor gick i demonstrationståget genom Stockholm och många bestämde sig för att inte låta det ske igen.
– Vi gjorde allt men det räckte inte. Inte ens vpk drev frågan om Mullvaden. De 11 månaderna har präglat mig. Man lärde sig otroligt mycket samhällskunskap. Senare åkte jag runt på skolor och berättade storyn ”Fyra hus och deras kakelugnar”, avslutar Marika.
Jag tänker på kampen av idag, hur historien går igen. Mullvadarna upplevde husen som byggdes på 70-talet som grå betongkomplex med hyror som utestängde de unga. Idag står miljonprogrammets hus inför gigantiska renoveringsbehov. Och återigen hotar politiker och byggbolag med rivningar. De boende i Husby har protesterat hela våren och förklarat att de hellre behåller sina loftgångar där man upplever gemenskap än att påtvingas lyxrenoveringar till hyror som de aldrig har råd med. Kanske är det åter dags för bostadsockupation…
Elin Gauffin
