Nationalism – varken ny eller vänster

av Per-Åke Westerlund // Artikel i Offensiv

”Ny generation kommunister bildar parti – med hård flyktingpolitik”, skrev Expressen i förra veckan. Bakom detta utspel finns inget verkligt nytt – istället dominerar inskränkt nationalism och hemmagjord ”socialism” utan kontakt med dagens kamprörelser.

Sedan några år har det i flera städer bildats lokala grupper av före detta socialister och kommunister vars ”nya” fråga är att driva propaganda mot flyktingar och invandring, en ny brunvänster. De finns nästan enbart på sociala media och flera av dess ledande personer samarbetar med öppet rasistiska grupper. 
Expressens artikel handlade om att avhoppare från Kommunistiska Partiet har anslutit sig till ett lokalt parti – Välfärdspartiet i Västervik, som planerar att ställa upp i riksdagsvalet nästa år. Bland kandidaterna finns Therese Rhann som hoppat av Vänsterpartiet och nu representerar Välfärdspartiet i Uppsala kommunfullmäktige. I Expressen är det Karl-Gustav Nilsson, som 2018 blev invald för Kommunistiska Partiet i Ludvika kommunfullmäktige, som uttalar sig för Välfärdspartiet. 
Det är över 10 år sedan Välfärdspartiet bildade en riksorganisation. Sedan dess har det fåtal lokalavdelningar som då fanns försvunnit (Linköping, Sundsvall, Malmö) och några nya tillkommit (Uppsala, Stockholm), åtminstone på Facebook.
Medan partiet lägger budgetar i Västerviks kommun som säger nej till alla nedskärningar och kräver förbättringar för lågavlönade i äldreomsorgen, har dess övriga program alltid haft stora svagheter, som öppnat för stegen högerut.

Välfärdspartiet saknar ett socialistiskt övergångsprogram. Partiledaren Johannes Regell förklarade i en debatt om miljöpolitik: ”Vi i Socialisterna – Välfärdspartiet har medvetet avhållit oss från att överhuvudtaget behandla miljöfrågan eller ens nämna den i vårt program. Vi har med andra ord ingen miljöpolitik alls att tala om.” För att fortsätta: ”Vår slutsats är lika enkel som vår uppgift är stor; jorden kan endast räddas genom att människan befrias från kapitalismen.”
Detta är inget annat än primitivt. Marxister och socialister väntar inte in socialismen, vi deltar i kamp här och nu. Miljö- och klimathoten har skapat bland de största kamprörelserna på senare år, inte minst bland unga. Många protester som har inletts med miljöfrågor – till exempel i Indonesien och Kina – är direkt riktade mot regeringen och kapitalismen. I Sverige har vi sett kamp mot nya gruvor och skogsskövling.
Välfärdspartiet saknar ett övergångsprogram, en brygga mellan dagens kamp och kampen för att ersätta kapitalismen med demokratisk socialism. Organisationen blir därmed åskådare till miljökampen idag.
Och inte bara miljökampen. Välfärdspartiet är inte med i de embryon till kamprörelser som bildas – mot marknadshyror och LAS, eller kvinnokamp och antirasism på riksplanet. Inte heller lokalt organiserar partiet mer än allmän propaganda.

Välfärdspartiets mest ”utvecklade” program – längre än partiprogrammet – handlar om migration och invandring. Sättet att argumentera ställer grupp mot grupp: ”Flyktinginvandring får inte, lika lite som något annat, leda till att arbetarklassens villkor försämras, eller att dess ställning i förhållande till kapitalet påverkas negativt.” En förändring förespråkas: ”Vår migrationspolitik skiljer sig tydligt åt från den migrationspolitik som förs idag. Det blir en stort skifte vid övergången till en ny politik.”
Välfärdspartiet ställer flyktingar och invandring mot ”den svenska arbetarklassen”. Från att i andra frågor ha kritiserat ”eliten” och riksdagspartierna är partiet nu på samma sida som de flesta riksdagspolitiker. ”För att flyktinginvandringen ska kunna vara demokratiskt förankrad, hållbar och klassbaserad måste de politiska organen ges kontroll över hur många flyktinginvandrare som Sverige ska ta emot. Årliga riksdagsbeslut bör fattas där antalet fastställs.”
Det är så klart redan idag politiken som bestämmer innehållet och ramarna för flyktingpolitiken. Problemet är att dessa ramar idag är klassbaserade till kapitalägarklassens förmån och till flyktingarnas och arbetarnas nackdel.

Försämringar för flyktingar och invandrare har ingenstans någonsin lett till förbättringar för arbetarklassen – tvärtom.

Lika oklar som synen på riksdagspartierna är Välfärdspartiets syn på staten. ”Den ordning som Socialisterna – Välfärdspartiet vill se för arbetskraftsinvandring har stora likheter med den modell som gällde i Sverige före de borgerliga partiernas och Miljöpartiets avreglering av arbetskraftsinvandringen 2008.” 
Det är som att Välfärdspartiet ska genomföra stora förändringar utan att maktbalansen i samhället rubbas – en sorts tillbakagång till den socialdemokratiska politiken från förr. Programmet är också helt uppgivet inför möjligheten att organisera migrantarbetare i facket för att bedriva gemensam kamp.

Programmet – liksom de flesta av Välfärdspartiets texter – är abstrakt, utan konkreta fakta. Där står till exempel att ”Vi kommer att stå för ett ökat flyktingmottagande när flyktingströmmarna i världen ökar…”. Det kan låta positivt, men att fler tvingas fly år för år är ett faktum sedan länge. Och detta löfte villkoras i resten av samma mening: ”…så långt det är möjligt utan att försämra de materiella villkoren för det arbetande folket i Sverige…”.
Välfärdspartiet får det därmed att verka som om flyktingmottagandet är det som ”försämrar villkoren” för arbetare – inte högerpolitiken och den globala kapitalismen. Kanske säger Välfärdspartiet att de visst vet att kapitalismen är orsaken och de bara anpassat sig till verkligheten. Men en sådan ”anpassning” leder från det ena steget högerut till nästa. Grupper ställs mot varandra, med ständigt nya krav på försämringar.

Välfärdspartiet sprider till exempel en artikel av medlemmen Stefan Pedersen, skriven på hemsidan Vi Som Bygger Landet, som drivs av före detta KP-medlemmar. Där lyckas han koppla invandringen till både gängkriminalitet, islamism (fast han skriver islam) och ”tydliga krav på att lära sig svenska, arbeta och fullt ut bli en del av det svenska samhället”. 
Och ett indirekt försvar av SD: ”Man får upplevelsen av att det i varje fråga tycks vara viktigare att stå i motsats till Sverigedemokraterna än att föra en egen handelskraftig politik. Nåde den som från vänster till exempel vågar förespråka hårda insatser mot gängkriminaliteten.” Som om inte just aktiva socialister, som exempelvis RS-medlemmar i Husby och Hammarkullen, arrangerat manifestationer och ställt krav efter skjutningarna.
Pedersen företräder också en naiv och ohistorisk syn på kampen mot rasism och nazism när han  skriver att ”Att även politiska motståndare måste få höras och aldrig någonsin tystas ner borde vara en självklarhet!” 
De manifestationer som samlat 10,000 eller fler mot nazistmarscher (Kärrtorp 2013, Göteborg 2017) har varit demokratiskt renhållningsarbete, där arbetarklassen, inklusive fackföreningar, spelat en avgörande roll. Och är det någon som tycker att extremhögern inte hörs på internet?

Försämringar för flyktingar och invandrare har ingenstans någonsin lett till förbättringar för arbetarklassen – tvärtom. De krafter som hetsar mest är också motståndare till facklig kamp och förespråkare av ytterligare nedskärningar av välfärden. Dessutom är arbetarklassen inte ”svensk” utan internationell. 
Att krydda unken rasism med ”nej till nedskärningar” har ingen chans att skapa den socialistiska arbetarrörelse som behövs. Den nationalistiska begränsningen – till och med motvilja mot internationalism, att stödja och lära av kampen i andra länder – är också en motsats till socialism. 
Högerpolitiken som har dominerat i flera decennier har gett utrymme till rasister och knäckt en del av den gamla vänstern. Ett nytt socialistiskt arbetarparti behöver vara internationalistiskt och utgå från verkliga kamprörelser – för klimatet och upprustning av välfärden, mot kapitalism, sexism och rasism.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!