Nigeria efter generalstrejken

2007-09-12 12:32:49




Från den 20 till 23 juni stod Nigeria stilla då arbetare ledde större delen av befolkningen i kamp mot de senaste angreppen från den härskande rövareliten. Sett till det massiva stödet, bland arbetare både i den formella och informella delen av arbetsmarknaden, blev generalstrejken och massprotesterna en enorm framgång.
Varför misslyckades denna generalstrejk trots detta med att uppnå sina mål?

Generalstrejken var den åttonde sedan år 2000 och den visade återigen arbetarklassens enorma potential – när den sätter sig kan de som styr inte göra någonting.
Strejkens krav var väldigt klara: Att protestera mot de senaste prishöjningarna på bränsle och den 100- procentiga momshöjningen, löneökningar på 15 procent och en offentlig granskning av de senaste privatiseringarna av oljeraffinaderierna Port Harcourt och Kaduna.
Strejkens massiva stöd är en förkrossande vederläggning av den styrande elitens skamlösa påstående att mer än 30 miljoner människor skulle ha röstat på de största kapitalistiska partierna i det allmänna valet i april.
Varför misslyckades då ändå denna generalstrejk med att helt uppnå sina mål?
För Democratic Socialist Movement (DSM – CWI i Nigeria) kan dessa frågor endast besvaras om man förstår att en generalstrejk i sig själv inte är målet, utan att den bara är ett medel för att uppnå ett samhälle som permanent kan garantera en anständig levnadsstandard och sanna demokratiska och politiska rättigheter.

Lärdomar

Detta är inte en abstrakt diskussion. Arbetarrörelsen måste dra slutsatser av sina egna erfarenheter.
De åtta generalstrejker som genomförts sedan år 2000 har fått massivt stöd, men har ändå inte resulterat i några förbättringar i massornas levnadsstandard och än mindre i några grundläggande förändringar. Om framtida strider ska kunna ge ett annat resultat måste man dra lärdomar av de senaste sju åren.
Generalstrejken visade återigen att Nigerias arbetarklass kan styra samhället, men också att det finns en oöverstiglig klyfta mellan arbetarnas massaktioner och de nuvarande arbetarledarnas inställning. Detta visades tydligt i att och hur man blåste av strejken.
Samtidigt som DSM skarpt kritiserade hur ledningen valde att avsluta strejken, gav vi vårt stöd till både Nigerian Labour Congress och Trade Union Congress beslut om att genomföra den planerade strejken, trots de eftergifter som regeringen Yar’ Aduna kom med i sista minuten kort före strejken.
Med en beslutsam ledning och ett klart program kunde denna rörelse ha inneburit inledningen på en socialistisk omvandling av det nigerianska samhället. Men, ärligt talat, hade ledarna för de två fackliga centralorganisationerna Nigerian Labour Congress (NLC) eller Trade Union Congress (TUC) en tanke på något sådant? [I november 2006 hade NLC 2 000 000 medlemmar och TUC hade 500 000 medlemmar, Offensivs kommentar.]Under klasskampens gång är det ibland nödvändigt att göra en taktisk reträtt, men då är det alltid viktigt att orsakerna till detta förklaras öppet och att ett perspektiv ges på hur nästa steg i kampen borde förberedas. Så gjordes dock inte.
I strejken deltog nästan alla skikt av de arbetande massorna, anställda såväl som arbetslösa. Olyckligtvis låg den faktiska kontrollen och ledningen över strejken i några få personers händer; fackföreningsledare och deras allierade i ”medborgarrättsrörelsen”.
Bortsett från delstaten Lagos, där DSM och United Action for Democracy (UAD) finns, fanns det i vissa områden knappast någon organisering bland vanliga medlemmar för att bilda strejkkommittéer.

En nyckelfråga

En nyckelfråga som arbetaraktivister i Nigeria ställs inför när en generalstrejk planeras, är hur mat- och vattentillgången för arbetare och fattiga bönder ska säkras. I Nigeria får många arbetare inom den informella sektorn lön varje dag, och vanligtvis måste fattiga och arbetarfamiljer handla mat varje dag på grund av att de inte har råd att köpa ett kylskåp och en elgenerator att driva det med under de ofta förekommande strömavbrotten.
I många arbetarområden måste människor gå till en vattenbrunn eller till mobila tankbilar för att få tag på vatten. Under en strejk slutar vattnet att komma. Fackföreningsaktivister måste erbjuda konkreta lösningar för att lösa dessa problem om en strejk ska kunna hålla ut under en längre tid.
För att strejken skulle ha kunnat pågå under en längre tid, skulle ledningen ha varit tvungen att sätta upp aktionskommittéer över hela landet med en enda uppgift; att sköta strejken så att de grundläggande livsförnödenheterna ändå skulle ha tillgodosetts, samtidigt som de kapitalistiska institutionerna för exploatering och förtryck skulle ha blockerats.
När strejken avblåstes, konstaterade ledarna för NLC och TUC tillsammans med representanter för den federala regeringen bland annat följande: ”I det strategiska partnerskapets anda mellan regering och fackföreningsrörelsen som president Umaru Musa Yar’Aduna formulerade i sitt brev till NLC och TUC den 23 juni 2007, enas båda sidor om behovet av mekanismer för strukturellt, förebyggande och rutinmässigt samspel mellan regering och den organiserade arbetskraften för en kvalitativ process”.
Vid en separat presskonferens i huvudstaden Abuja samma dag preciserade ledarna för TUC och NLC närmare varför de måste avbryta strejken.

Kapitulerade

De båda ordförandena för NLC och TUC gav följande orsaker till varför de avbröt strejken: ”de många vädjandena om kompromisser från många nigerianer, vilket inkluderade viktiga institutioner som nationalförsamlingen, massorganisationer, religiösa och traditionella ledare samt media. Vårt intresse för att föra en dialog ökades ytterligare av president Umar Musa Yar’Aduas personliga vädjan”.
Medlemmar i DSM anser att de politiska och praktiska orsakerna till att avbryta strejken som nämns ovan i grunden är felaktiga och kommer att betyda stora risker för framtida strider om de inte omedelbart rättas till. I och med att strejken avslutades gick ledningarna för fackförbunden med på ett ”strategiskt partnerskap” mellan regeringen och fackföreningarna. I värsta fall är detta inget annat än ett förräderi mot de arbetande massornas intresse och ambitioner.
Hur kan ett ”strategiskt partnerskap” på ”gemensam grund” skapas som är fördelaktigt för både de fattiga arbetande massorna och sådana som Adenugas eller Dangotes (medlemmar av den rika kapitalistiska eliten som stod den tidigare korrupta regimen nära)? Hur kan ett ”förebyggande och rutinmässigt samspel mellan regering och den organiserade arbetskraften” ändra på det faktum att den lägst avlönade parlamentsledamoten officiellt kommer att tjäna mer än 20 miljoner naira (1,1 miljoner kronor) samtidigt som den lägst avlönade federalt anställde tjänar endast 120 000 naira (6 600 kronor) om året?
Enligt kommunikén, som har skrivits under av facket och den federala regeringen, ”kommer en expertkommitté att undersöka de nyligen genomförda privatiseringarna/koncessionerna, speciellt försäljningen av regeringens 52-procentiga innehav i raffinaderierna och förslaget gällande kraftsektorn”.

I vems intresse?

DSM tror inte att något kommer att hända vad gäller denna så kallade eftergift. Vad som först och främst behövs, men som verkligen saknas, är en principfast opposition mot hela privatiseringspolitiken och ett demokratiskt socialistiskt alternativ för att kontrollera och styra ekonomin och samhället i allas intresse och inte enbart för ett fåtal kapitalister.
Fackföreningarna fördömde – helt riktigt, enligt DSM – detta i hög grad manipulerade val, men var endast beredda att organisera ett symboliskt motstånd som på intet sätt kunde ha äventyrat Nigerias ”stabilitet”!
I en intervju i Saturday Tribune den 14 juli 2007 hävdade NLC:s ordförande, Abdulawaheed Omar, bland annat: ”att vi försökt göra är att stabilisera Nigeria”.
Detta är ett häpnadsväckande avslöjande! Själva idén om att utkämpa en rättvis kamp för att försvara demokratiska rättigheter bara för att inte störa den rådande kapitalistiska ”stabiliteten”, är inget annat än rent förräderi mot de arbetande massornas intressen.
Beslutsamheten som de arbetande massorna visade under perioden före och under generalstrejken i juni avslöjade klart och tydligt att det finns outsinliga framtidsperspektiv för en framgångsrik omvandling av det rådande, orättvisa kapitalistiska samhället. Allt som krävs för att denna potential ska omsättas till verklighet är i grunden att ledarna för fackföreningar och alla massorganisationer helt gör sig av med sin prokapitalistiska inställning, alternativt att de ersätts av sådana som är beredda att bekämpa systemet.

Vägen framåt

Istället för halvhjärtad och osammanhängande opposition mot privatiseringar, måste facken och dess ledningar inleda en kraftig opposition mot privatiseringar – i princip och i verkligheten. Att bara opponera sig mot regeringens utförsäljning av statliga tillgångar till kapitalistiska företag och individer kan inte ensamt vända privatiseringsvågen.
Alla vet att dessa tillgångar inte heller förvaltas väl under den kapitalistiska statens kontroll. Därför behöver fackföreningarna ett tydligt socialistiskt program, som strävar i riktning mot ett gemensamt ägande och planerande av samhällets huvudresurser och rikedomar. Detta skulle garantera en grundläggande ekonomisk nivå för alla och inte enbart för några få kapitalistiska individer och deras påhäng.
Detta är nyckeln till att vinna alla framtida strider.

Segun Sango, ordförande i DSM (CWI Nigeria)

NIGERIA – fakta:

Nigeria Med sina ca 140 miljoner invånare är Nigeria Afrikas folkrikaste land. Befolkningen är koncentrerad till tre områden: det sydvästra yorubaland, det östcentrala igboland, samt i norr, där befolkningen domineras av hausa/fulani. Lagos/ Ibadanområdet i sydväst utgör landets ekonomiska centrum. Det finns mer än 250 etniska grupper i landet.
Sedan självständigheten från Storbritannien 1960 och fram till valet 1999 var Nigeria till största delen en militärdiktatur.
Valen i år (april-maj) präglades av våld och valfusk. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har pekat ut regeringen och valmyndigheterna som ansvariga för fusket och våldet.
Nigerias nuvarande president heter Umaru Yar’Aduna.
Nigeria är den tionde största oljeproducenten i världen, med en produktion på 2,1 miljoner fat om dagen. Oljan förser landet med 95 procent av dess export och 80 procent av statsinkomsten. Trots oljeinkomsterna lever minst 70 procent av befolkningen i extrem fattigdom.
Enligt Nigerias ekobrottskommission finns det beräkningar på att ca 45 procent av oljeinkomsterna har försvunnit genom korruption och förskingring.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!