Enligt Economist ”har regeringen slagit rekord – utgifterna för valet beräknas till 580 miljoner dollar”. Men samtidigt har de flesta borgerliga tyckare, inklusive politiska ledare i Väst och i Afrika, beskrivit valet 2011 som de mest ”trovärdiga, fria och rättvisa” val som hållits i Nigeria.
Från DSM (Democratic Socialist Movement, CWI i Nigeria) vill vi skynda oss att varna massorna att inte för ett ögonblick tro på denna saga.
Vi vill istället utfärda en varning för att hela valprocessen och dess resultat innebär att en social och ekonomisk katastrof hotar landet och vanliga nigerianers levnadsstandard. Det var inget i valresultatet som innebar en dramatisk förändring av vare sig politik eller personer. Det som i bästa fall hände var att valet gav en ny uppsättning av samma korrupta politiker som gynnar de rika, som har suttit vid makten under de senaste 12 åren när det civila styret återinfördes.
Valet 2011 kommer att kommas ihåg som det mest penningstinna hittills i Nigerias historia. För att kunna vinna i valen måste kandidaterna ha stöd av partier som redan sitter vid makten, ha möjlighet att plundra offentliga kassor, eller antingen själv vara superrika eller ha stöd av någon superrik. Detta gällde för valen i alla delar av landet och för alla partier. Detta förklarar att det styrande partiet, PDP, kunde vinna i de flesta områden där det redan satt vid makten. Valvinsterna kom trots att partiet har väldigt lite resultat att peka på under de senaste tolv åren, trots de enorma oljeinkomster som Nigeria har haft under denna period. Detsamma gäller för oppositionspartierna. Huvudorsaken till valutgången var att de som hade kontrollen över offentliga medel på delstats- och riksnivå inte skydde några medel när det gällde att utnyttja sina positioner för att säkra segern.
ACN:s seger i en del delstater i sydväst, som hittills styrts av PDP, motsäger inte på något sätt detta påstående. Även i dessa delstater avgjordes valen av hur mycket pengar kandidaterna kunde satsa för att mobilisera eller förmå väljarna att gå och rösta.
Den olösta nationella frågan som plågar Nigeria hade också betydelse. Många personer i de södra och mellersta delarna av landet var tveksamma till att rösta på muslimska kandidater från norra delen av landet, vilka de fruktade skulle kunna gynna muslimer på de kristnas bekostnad. Kristna är i majoritet i södra och mellersta Nigeria.
Kapitalistiska strateger och analytiker påstår att valet 2011 innebär att den unga demokratin i Nigeria ”fördjupas”. I själva verket är det tvärtom. Valet innebär en fortsättning på den onda cirkel som landets ekonomi och befolkning befinner sig i.
Förvisso är det så att Action Congress of Nigeria (ACN) har återtagit makten i några delstater som partiet förlorade till PDP under en period.
Sant är också att Joshua Dariye, den tjuvaktige PDP-guvernören i delstaten Plateau State, nu har valts till senator för Labour Party (LP, arbetarpartiet). Men genom att alla de stora partierna har förbundit sig att föra en ekonomisk politik i kapitalismens och den privata sektorns intresse kommer det att vara omöjligt att uppnå en grundläggande förbättring av levnadsförhållandena för massan av befolkningen och för hela ekonomin.
Trots allt oväsen som ACN gör kommer oppositionen mest att bestå av ord under de kommande fyra åren. Vi har redan sett detta i delstaten Lagos, där ACN har styrt utan avbrott under de senaste tolv åren.
Enda sättet att undvika sociala och ekonomiska katastrofer är att arbetarrörelsen ger sig in i kampen om den politiska makten med sikte på att förändra och återuppbygga Nigerias ekonomi på ett sådant sätt att det gynnar majoriteten och inte bara det rika fåtal som gynnas av dagens kapitalistiska förhållanden. Detta måste börja med en omvandling av politisk kursändring för de flesta av dagens ledare inom arbetarrörelsen. Denna kursändring måste utgå från att hela uppsättningen av politiker som finns idag inte kan annat än att angripa de grundläggande ekonomiska och politiska intressena för majoriteten för att kunna tillförsäkra sig själva orättvisa privilegier och rikedomar.
Därför måste hela arbetarrörelsen, från gräsrötter till ledning, omedelbart utarbeta ett om-
fattande program som gynnar massorna, som ett alternativ till den självbetjäningspolitik för de rika som de styrande kapitalistiska partierna står för.
Arbetarrörelsen måste medvetet förstå att det bara är möjligt att uppnå nämnvärda efter- gifter och förbättringar av levnadsstandarden genom obeveklig och beslutsam masskamp.
Allra viktigast är det att arbetarrörelsen, arbetarna på gräsrotsnivå och de förtryckta måste förstå nödvändigheten av ett självständigt parti lett av arbetar-klassen.
Ett sådant parti är nödvändigt att ha i valen och mellan valen för att det ska vara möjligt att varaktigt besegra dagens tjuvaktiga styrande kapitalistiska eliter.
Av denna anledning uppmanar DSM de fackliga ledarna och ledarna för det civila samhället att omedelbart sluta med sina hyllningssånger och sitt stöd till den ena eller andra falangen inom den härskande eliten.
Vi kräver på nytt att en speciell konferens för aktivister inom arbetarrörelsen och ledare och medlemmar i andra organisationer för de förtryckta sammankallas.
Syftet är att utarbeta ett omfattande, rättvist och demokratiskt socialt och ekonomiskt program för att säkra att de stora mänskliga och naturresurser som finns i landet kan börja användas för att gynna vanliga nigerianer.
Vid sin kongress i mars 2011 antog NLC (nigerianska LO) ståndpunkter som pekar mot att organisationen till sist har insett behovet av att bygga upp ett verkligt parti för arbetande människor.
Samtidigt som detta är goda nyheter måste det påminnas om att detta inte är första gången som NLC säger detta. Arbetet med att skapa ett genuint arbetarklassparti måste inledas omedelbart
DSM (CWI i Nigeria)