Den politik som de militära och civila delarna av den kapitalistiska härskarklassen bedrivit har gjort att Nigeria nu är hastigt på väg ner i en avgrund.Det enda som kan vända utvecklingen är kamp för en arbetarregering som är beredd att genomföra en demokratisk och socialistisk eko- nomisk förändring.
Det tydligaste ekonomiska tecknet på den hotande katastrofen är den oändliga och djupnande fattigdomen, trots Nigerias överflöd av resurser.
Så länge kapitalismens vinstintressen sätter dagordningen kommer landets inkomster från olja att försnillas och höga priser att vara ett fortsatt problem.
Trots att ledningen för NLC (Nigerias LO) har höjt en kritisk röst mot avreglering av oljebranschen, saknar man en politik som spränger kapitalismens ramar. Ännu mer oroväckande är det att NLC:s nuvarande ledning lider av brist på initiativkraft och kampvilja.
NLC ingår tillsammmans med andra rörelser i den breda kampanjorganisationen Labour and Civil Society Coalition (LASCO)
LASCO har genomfört aktioner mot avregleringen av oljeindustrin och har krävt höjda minimilöner samt en ny valordning som ska garantera fria val.
NCL-ledningen har även hotat med att organisera strejker och andra massprotester om inte regeringen ger vika. Efter att regeringen, med hjälp av en skapad brist på bränsle och höga bränslepriser, trumfat igenom sin avreglering av oljesektorn har emellertid NLC:s ledning visat en total brist på kampvilja.
Den främsta orsaken till ledningens tystnad och förlamning, när djärva idéer och åtgärder krävs, är att man saknar de socialistiska idéer och metoder som krävs för att slå tillbaka en impopulär kapitalistisk politik.
Sedan år 2000 har NLC:s ledning tvingats att stå i spetsen för sju generalstrejker mot återkommande höjningar av bränslepriserna, men trots masskampen har priset på bensin bara gått upp. Det finns därför skäl att fråga sig om hotet om ytterligare en generalstrejk skulle få regeringen att backa. Kommer samma kapitalistregering att finnas kvar vid makten efter en sådan strejk?
Tidigare erfarenhet visar att om massaktioner som exempelvis generalstrejker inte ingår som ett led i en kamp för att störta de egennyttiga makthavarna som styr landet, kommer även de begränsade framgångar som uppnåtts snart att utplånas av nya brutala attacker från maktelitens sida. Det enda sättet att bryta denna onda cirkel – att beslutsam kamp följs av skärpt politik mot de fattiga – är en medveten masskamp för att fälla den nuvarande kapitalistregeringen och ersätta den med en arbetarregering.
Istället för att resa utopiska krav på att regeringen ska bedriva en politik mot fattigdomen, måste NLC och andra fack omedelbart sätta igång med arbetet att bygga ett verkligt arbetarparti. Alternativt att bygga det nuvarande Labour Party till ett socialistiskt arbetarparti som kämpar för att ta makten. (Labour Party, arbetarpartiet, bildades 2007 av den förre NLC-ordföranden Adams Oshiomhole. Sedan grundandet har inga seriösa försök gjorts att bygga partiet, Offensivs kommentar.)
De inhemska kapitalister som tog över efter den brittiska kolonialismen, sedan Nigeria blev självständigt år 1960, har helt misslyckats med att ena landet. Nigerias många nationaliteter och stammar har inte kunnat leva i fred på grund av att varje försök till enhet har saboterats av den kapitalistiska maktelitens trångsynta egenintressen och splittringspolitik.
De ökade nationella motsättningarna och djupet av den etnoreligiösa krisen under de senaste tio åren är ett direkt resultat av de plågsamma villkor som de flesta vanliga nigerianer tvingas leva under. Maktelitens oändliga stöld av hundratals miljarder dollar [inkomster från olja], som borde ha använts för att utveckla ekonomin och förbättra massornas levnadsvillkor, har medfört att utvecklingen går bakåt, vilket i sin tur resulterat i ett uppsving för religiös – islamisk och kristen – fundamentalism.
Därför behöver arbetarklassen ta makten ur händerna på den egennyttiga och trångsynta elit som nu härskar. Med ett djärvt socioekonomiskt program fokuserat på att möta allas behov och strävanden, skulle en arbetar- och bonderegering kunna inleda en äkta demokratisk process som kan övervinna dagens nationella, religiösa och stammotsättningar.
Situationen i det oljerika Nigerdeltat är en tidsinställd bomb som kan leda till Nigerias upplösning och undergång. Idag står Nigerdeltats oljeintäkter för 80 procent av landets totala inkomster. I flera årtionden har störs-ta delen av de oljerikedomar som tas från regionen gått rakt ner i fickorna på utländska oljebolag och den lokala makteliten. Det i sin tur har inneburit att Nigeria i allmänhet och Nigerdeltat i synnerhet har försatts i ett permanent tillstånd av ekonomiskt och socialt förfall. Det är den främsta anledningen till att milisgrupper opererar i området, väpnade grupper som sagt sig ha målet att befria Nigerdeltats massor.
Efter en intensiv bombkampanj mot oljeanläggningar och tagande av gisslan har milisernas aktiviteter tillfälligt tvingat staten att ge ett löfte om att avblåsa striderna om miliserna lägger ner sina vapen. Regeringen erbjuder också pengar till de milismän som lämnar in sina vapen.
Staten och regeringen lovar att det nuvarande vapenstilleståndet, som ständigt bryts, kommer att följas av fred samt en snabb ekonomisk och social utveckling i Nigerdeltat.
Men den inhemska kapitalismens inbyggda svagheter tillsammans med den globala krisen gör att dessa löften aldrig kommer att infrias. Det är därför oundvikligt att vapenstilleståndet i Nigerdeltat aldrig kommer att bli varaktigt – övergå i fred.
Milisgruppernas aktioner kan inte besegra staten och befria massorna. Däremot kan den oro som de skapar tillsammans med drastiska störningar i oljeproduktionen samt minskade oljeintäkter skapa en sådan instabilitet att militären tar det som ursäkt för en ny kupp. Detta skenbart för att ”säkerställa stabilitet”, men med tydliga och förskräckliga konsekvenser för Nigerdeltafolkets och övriga Nigerias kamp för bröd och demokrati.
Det enda sättet att undvika denna hotande katastrof är att arbetarklassen tar makten i Nigeria och ser till att Nigerdeltats oljerikedomar används för att tillgodose vanliga människors grundläggande behov.
DSM (Democratic Socialist Movement, CWI i Nigeria) har varit aktiv både som deltagare i och stödjare av många olika fackföreningsprotester; i kampen för högre löner och förbättrade arbetsvillkor. Vi jobbar bland annat inom Campaign for Democratic and Workers Rights (CDWR) för att försvara demokratiska rättigheter på arbetsplatser såväl som i samhället.
DSM arbetar tillsammans med andra aktivister som försöker försvara och förbättra situationen för arbetarklassen och de fattiga, samtidigt som vi alltid uppmärksammar behovet av att bygga en socialistisk massrörelse för att förändra samhället.
Detta är nyckelpunkten i vår aktivitet inom massrörelsen och det är därför vi uppmuntrar alla som delar våra idéer att gå med oss i DSM där vi kämpar tillsammans för att krossa kapitalismens grepp om Nigeria och för en socialistisk framtid.
Segun Sango
Democratic Socialist Movement (CWI i Nigeria)
Fakta om Nigeria ▼
- Nigeria är Afrikas folkrikaste land, med ca 154 miljoner invånare. Landet har Afrikas näst största ekonomi.
- Exporten av olja – och gas – står idag för ca 95 procent av landets exportintäkter och 80 procent av intäkterna. Landets olje- och gasreserver är världens sjunde största.
- Nigerias oljeinkomster under de tre senaste årtionden har beräknats till 300 miljarder dollar (2 000 miljarder kronor). Under samma tid har antalet fattiga ständigt ökat. Idag lever över hälften av Nigerias invånare i extrem fattigdom.
- Sedan självständigheten från Storbritannien 1960 och fram till valet 1999 var Nigeria till största delen en militärdiktatur. Sedan dess har landet styrts av presidenter och regeringar som kommit till makten genom omfattan- de valfusk.
- ”I snart 50 år har den nigerianska staten och multinationella oljebolag utvunnit olja i Nigerdeltat i Nigeria. Resultatet är att människor som bor i de oljeproducerande områdena måste dricka, laga mat med och tvätta sig i förorenat vatten och marken som de använder för jordbruk förstörs. Invånarna i detta naturresursrika område har paradoxalt nog tvingats in i djupare fattigdom på grund av oljetill- gångarna i regionen”.
(Amnestyrapport om Nigerdeltat 2009)
