Arbeiderpartiet
och det konservativa Høyre gick framåt i kommun- och landstingsvalet i Norge,
medan det blev ett katastrofval både för Arbeiderpartietpartiets partner i
regeringen, SV, och det högerpopulistiska och rasistiska Fremskrittspartiet.
Så kallade "experter"
i media förutspådde att valdeltagandet skulle gå upp kraftigt efter terrordåden,
men det blev ungefär samma som förra gången, cirka 60 procent. Motståndet mot terrorn ledde
inte till ökat stöd för partiernas politik eller etablissemanget.
Arbeiderpartiet gick kraftigt
upp direkt efter terrordåden, och var i vissa opinionsundersökningar uppe runt
40 procent. Arbeiderpartiet gick fram bland
ungdomar. De gjorde ett bra skolval. Många AUF:are valdes till
kommunfullmäktige. Men på grund av Sosialistisk
Venstrepartis (SV) dåliga val kunde Arbeiderpartiet inte vinna de största
städerna.
I
Trondheim, där man har haft en mer uttalad vänsterpolitik med försvar av den
offentliga sektorn, lyckades hålla Arbeiderpartiet styret. De har följt den så kallade
Trondheimsmodellen, ett samarbete mellan LO-fackföreningarna, Arbeiderpartiet,
SV och Rødt. I Oslo, där valet var jämnt,
klarade inte Arbeiderpartiet att störta Høyre, trots framgången. Arbeiderpartiet fick 31,7%.
Fremskrittspartiet blev valet
stora förlorare. Det blev känt att Breivik har
varit medlem i partiet i 10 år. Efter terrorn kunde de inte
heller använda islamofobin för att värva röster. Det skulle låta som om de
citerade Breiviks så kallade manifest. FrP:s tidigare ordförande Carl I
Hagen sade direkt efter terrordåden att han ville ha en kort utredning och att
de flesta terrorister är muslimer. Detta chockade många. FrP fick 11,4 procent, en
minskning med 6,1 procent.
Hade det varit ett stortingsval
nu hade de borgerliga tagit över regeringsmakten. Høyre ökade mest. De ökade med 8,8 procentenheter
till 28 procent. Omedelbart efter terrorn bromsades
Høyres uppgång, och de föll en aning, medan Fremskrittspartiet sjönk som en
sten. Icke desto mindre klarade Høyre
till sist att vinna valet.
AP-regeringen
måste ta mycket av ansvaret för detta, eftersom man fortsatt med en stor del av
den konservativa borgerliga politiken sedan man tog över, och som inte har
stått för något verkligt alternativ som kan mobilisera mot högern. Det blir allt svårare att se
skillnad mellan Arbeiderpartiet och Høyre. Men kritiken mot regeringen gick
särskilt ut över SV.
SV:s ordförande Kristen
Halvorsen avgick efter det dåliga valresultatet. Hon har varit arkitekten bakom det
rödgröna regeringssamarbetet. Men regeringen har fortsatt den borgerliga
politiken, bara i något lägre tempo.
AP-regeringen har varit ansvarig för fortsatta privatiseringar, konkurrensutsättning och svaga kommunala finanser som har gått ut över den offentliga sektorn. De har inte varit ansvarig för någona socialistisk politik eller viktiga reformer.
Det är skyhöga skillnader mellan de
fattigaste och de rikaste, och andelen fattiga barn har ökat. Men även stödet till det norska
deltagandet i krigen i Afghanistan och Libyen har slitit på SV. SV grundades ur Nato-motståndet.
Många SV-medlemmar har reagerat
på att stödet till bombningarna av Libyen bestämdes av ledningen på
odemokratiskt sätt utan diskussion. SV kommer förmodligen att
försöka välja en ledare med större vänsterprofil. Det finns ingen tydlig
vänsteropposition inom partiet eller vilja att lämna regeringen. Men efter att ha deltagit i
regeringen är SV nu bara på tröskeln till 4 procent, en minskning med 1,8.
Men partiet Rødt, som har sina
rötter i maoismen på 70-talet, men där nu flera grupper ingår, till exempel IS (norska SWP), misslyckades
att fånga väljare som lämnade SV. De fick 1,5 procent och 60 ledamöter
runt om i kommunerna. Det är svårt att upptäcka dem utanför
det parlamentariska arbetet. Men framgångarna för vänsterallianser
i Danmark och Irland visar att det finns stor potential för anti-kapitalistiska
partier.
Ett nytt arbetarparti med en
socialistisk politik kunde mobiliserat mot högern och den borgerliga nedskärningspolitiken
för de rika.
Trond Sverre och Elise Kolltveit
