Valen i Frankrike och Grekland slutade i ett svidande nederlag för högern. Väljarna röstade nej till åtstramningspolitik och EU-diktat. Oron över valresultatet fick de globala aktiebörserna att rasa och euron störtdök.”Grekland handlingsförlamat, Frankrike på väg att ompröva spar- och reformpolitiken och Tyskland allt mer isolerat. Gårdagens europeiska val ser ut att rita om den politiska kartan. Eurokrisen går nu in i en fas av osäkerhet och instabilitet som är gift för marknaderna”, kommenterade Svenska Dagbladets Tomas Lundin.
Valutgången har skapat nya förutsättningar för masskamp och signalerar att samhället tenderar vridas till vänster. Men inte entydigt. Inte bara socialt utan även politiskt finns en tydlig polarisering. I Grekland tar nazistiska Gyllene gryning plats i parlamentet och i det franska parlamentsvalets första omgång vann högerextrema Front National 18 procent av rösterna.
Med de senaste valen och den fördjupade krisen i Spanien tar eurokrisen en ny dramatisk vändning.
En politisk jordbävning i Grekland
De grekiska väljarna har skickat ut ett budskap som skrämt upp såväl trojkan (EU, ECB och IMF) och deras politiska partier som Europas kapitalister.I söndagens parlamentsval sa två av tre väljare nej till den åtstramningspolitik som trojkan pådyvlat landet.
Valet blev en fullständig katastrof för det tidigare regeringspartiet, socialdemokratiska Pasok, som fick 2,19 miljoner röster färre än i parlamentsvalet 2009, en minskning med 72,6 procent. Högerpartiet Ny demokrati (ND) förlorade nästan hälften av sitt stöd – över 1 miljon röster!
Vänsterkoalitionen Syriza ökade däremot från 4,6 till 16,8 procent, eller från 315 000 röster 2009 till över 1 miljon.
Det politiska landskap som har funnits i Grekland i nära fyra decennier finns inte mer.
De två senaste årens masskamp har skapat nya politiska förutsättningar och valet kan ge impulser till en ny våg av masskamp.
Men trots valresultatet kommer den härskande klassen i Grekland och trojkan att göra allt för att valets förlorare ska kunna bilda regering. De har god hjälp av ett valsystem som snedvrider folkets vilja och ger det största partiet 50 extra platser. Detta innebär att Ny demokratis 18,9 procent ger 108 platser i parlamentet, medan Syriza som fick nästan lika många röster – 16,8 procent i valet – bara får 52 parlamentsledamöter. Sällan har väl talet om ”demokrati” klingat så ihåligt och hycklande.
Trots detta uppenbara valbedrägeri, uppnår inte ND och Pasok sitt mål om 151 parlamentsledamöter av totalt 300. Istället får de bara 149. De båda partierna har redan börjat undersöka möjligheten av att bilda en nationell samlingsregering som påstås ska ”omförhandla” trojkans villkorade krislån.
Det finns bara ett svar som kamprörelsen kan ge till en sådan regering: Strejker, ockupationer av arbetsplatser, stadstorg, i skolor och högskolor tills regeringen faller.
Bakom Syrizas valframgång ligger koalitionens motstånd mot trojkan och uttalade vilja att samarbeta med andra vänsterkrafter, inte minst stödet för idén om en vänsterregering.
Valet blev dock inte bara till en framgång för vänstern. I valresultatet finns också ett mycket allvarligt hot i from av nazistiska Gyllene gryning, som blev sjätte största parti och som nu får plats i parlamentet. Många av de som röstade på Gyllene gryning gjorde det i protest mot Ny demokrati och högerextrema Laos, som åker ur parlamentet.
Valresultatet ger Gyllene gryning en plattform som de kommer att försöka använda för att få en bas i samhället.
Vänstern måste vakna upp och samlas mot det nazisthot som utgör en allvarlig fara för arbetarrörelsen, andra folkrörelser och våra demokratiska rättigheter.
Valet är ett uttryck för att det grekiska folket ser Syriza som det ”verktyg” som ska betyda politisk förändring med vänsterförtecken. Och Syrizas alla politiska svagheter till trots har valutgången öppnat vägen till en kamp för en alternativ ekonomisk och social politik – ett annat samhälle.
Syriza har nu ett historisk ansvar att axla. Det finns bara ett svar på krisen: en djärv och beslutsam socialistisk politik.
Nu finns det en reell möjlighet att bilda en vänsterregering, särskilt om Ny demokrati och Pasok misslyckas med att bilda en nationell samlingsregering och väljer att utlysa nyval.
Om en vänsterregering bildas kan vi vänta en hård reaktion från såväl Greklands som övriga Europas kapitalister och deras regeringar. De kommer att hota, kanske även göra slag i saken, med att kasta ut Grekland från euron, försöka strypa ekonomin samt störta vänsterregeringen. Ställd inför denna reaktion finns bara två vägar att gå. Antingen att avskaffa kapitalismen eller kompromissa och sälja ut massrörelsen.
Under storkapitalets dominans finns inget hopp. Vi får inte glömma att Pasok för 31 år sedan bildade en ”vänster”-regering, men dess vägran att avskaffa kapitalismen ledde till sist till att Pasok blev trojkans redskap.
Den grekiska arbetarrörelsen sa: ”Kör ut trojkan”, ”Ned med de politiska partierna”, ”Ett slut på tvåpartisystemet”, ”För en socialistisk väg ut ur krisen”. För att uppnå detta krävs inget mindre än en kamp för socialism. Allt annat skulle betyda att vänstern bryter med sina principer och löften.
Uttalande från Xekinima (CWI i Grekland) den 7 maj
Frankrike: Historisk valseger för Hollande
”Valresultatet [i Frankrike] innebär en vänstersväng för hela Europa”, skrev Dagens Nyheter i en bitter huvudledare dagen efter François Hollandes historiska valseger. Hollande lovade så sent som på valnatten, söndagen den 6 maj, att nu var det slut på åtstramningspolitiken. Det återstår att se om han är beredd att leva upp till det löftet.Hollande bars fram på en våg av utbredda anti-Sarkozystämningar. Han fick 51,62 procent av rösterna vilket innebär mer än 18 miljoner röster mot 48,38 procent för Sarkozy.
Den avgående presidenten Nicolas Sarkozy blev den första franska presidenten på 31 år som bara lyckades sitta en valperiod och han går till historien som den femte republikens (bildad 1958) impopuläraste president.
Att det är ”adieu” (farväl) Sarkozy, uppfattas som en politisk seger av merparten arbetare och ungdomar i Frankrike. Det är en politisk framgång som nu kan bära fram Hollandes socialdemokratiska Socialistparti och mer vänsterinriktade partier till vinst i parlamentsvalet i juni.
Hollandes valseger har onekligen skapat stora förväntningar på att det äntligen ska bli en förändring.
Motståndet mot högerpolitiken tvingade Hollande att ge en lång rad långtgående vallöften: höjda minimilöner, sänkt pensionsålder, 200 000 nya ungdomsjobb, 60 000 fler lärare, kraftigt höjda skatter för de som tjänar mer än 1 miljon euro (8,9 miljoner kronor), omförhandling av EU:s finanspakt, avveckling av kärnkraften, Frankrike ut ur Afghanistan innan årets slut o s v. Löften som har fått Europas kapitalistiska etablissemang att rasa. Brittiska Economist frågade till och med den 28 april om inte Hollande är ”Europas farligaste man”.
Om Hollande och Socialistpartiet ensamt får bestämma vore valet enkelt – eftergifter och svek. Men i vilken mån Hollande kommer att vara beredd att genomföra sina löften och stå upp mot det kapitalistiska etablissemanget kommer att bestämmas av kampens fortsatta utveckling. Det är styrkan i pressen underifrån som fäller avgörandet.
Valet av Hollande som president jämförts med François Mitterrands jordskredsseger 1981 och bildandet av en vänsterregering där även kommunistpartiet ingick. Mitterrands program var emellertid betydligt mer långtgående än Hollandes och han vann valet mot bakgrund av en annan tid och medvetenhet.
Mitterrands försök att genomföra varaktiga förändringar utan att fullt ut attackera det privata ägandet av storföretag och banker slutade i ett nederlag. Efter att marknadens diktatur svarat med kapitalflykt och inflation gjorde Mitterrand en U-sväng till höger 1982. Sedan dess har Socialistpartiet aldrig varit berett att på allvar utmana högerpolitiken och kapitalismen.
Icke desto mindre kan Hollandes valtriumf tillsammans med valutgången i Grekland signalera en vändpunkt i den europeiska krisutvecklingen. Valresultaten är ett uttryck för att stämningar och medvetenhet håller på att förändras och det utgör ett smärtsamt politiskt bakslag för Europas maktelit som snart kan följas av andra; det visar sig omöjligt att bilda ny regering i Grekland, ett nej till finanspakten i den irländska folkomröstningen den 31 maj och en politisk kris i Spanien.
Den uppåtgående massrevolten mot åtstramningspolitiken är inte heller enbart begränsad till valurnorna utan märks även som allt större vilja att organisera kollektiv kamp.
Nu gäller det för Frankrikes massor att gå ut på gatorna för att stoppa högern i parlamentsvalet och sätta press på Hollande.
Kapitalisterna står redan beredda att göra allt för att undergräva varje försök från Hollande att bryta upp från åtstramningspolitiken.
Om Hollande gör allvar av sina löften kommer ”marknadens reaktion att bli brutal och inte bara Frankrike riskerar att drabbas”, varnar Economist.
Vägen bort från åtstramningspolitiken betyder en kamp för att bryta marknadens diktatur – för kapitalismens avskaffande.
Per Olsson
