av Elin Gauffin // Artikel i Offensiv
Det var en häftig tid, en fantastisk tid och en annan tid. Ungdomarna hade så mycket självförtroende. Vi utsattes för hårda angrepp av politiken och det var självklart att protestera. Det besvarades med grova repressalier och det blev tydligt att skolan är en förlängd del av statens kontrollorgan. Men vi gav oss inte. Det var en verklig massrörelse över hela landet och vi gjorde vårt allra bästa när vi stred för allas välfärd. Vi förlorade, men tusentals unga vann lärdomen om kampen.
Elevkampanjen hade sin första kongress i februari 1994. Vi fyllde stora salen i Brygghuset. ”150 ungdomar deltog. Vi hade flera inbjudna talare, bland annat ordföranden för Moderat Skolungdom (! det var en paneldebatt), en expert på nya läroplanen, och Ungdom mot Rasism i Europas ordförande i Tyskland. Stämningen var på topp, det var en succé”, skrev Elevkampanjen i sin verksamhetsberättelse efteråt.
Elevkampanjen hade funnits sedan 1989 i lösare form och framför allt i Stockholm, men först 1994 ägde alltså den första rikskongressen rum. Offensiv kommer att återkomma till året 1989, vilket var en av de skarpaste vändpunkterna i världen och Sverige. Men en kort sammanfattning här kan behövas för att förstå hur vi resonerade 1995, när allt utspelade sig som i en repris.
Unga offensivare inom den elevfackliga organisationen Elevorganisationen (EO) hade redan i slutet av 1988 fört fram och fått stöd för att EO behövde starta en kampanj mot nedskärningar på skolan och för förbättring av elevernas ekonomi när nyheten slog ner om att S-regeringen ville skära ner 167 miljoner kronor på skolorna. Eleverna svarade i januari 1989 med två jättedemonstrationer i Stockholm och på en del andra orter, och redan efter en vecka backade finansminister Kjell-Olof Feldt från skolnedskärningarna.
Istället för att spinna vidare på denna fantastiska framgång reagerade EO:s ledning med att utesluta tre offensivare som hade lett kampen. Vi aktivister blev chockade och började samla in namn på skolorna mot uteslutningarna. På hösten gick lärarna ut i en strejk, men EO agerade strejkbrytare och ordnade egna lektioner för eleverna. Då beslöt vi att bilda Elevkampanjen som ett mer radikalt elevfackligt alternativ.
Tillbaka till 1994. Man häpnar över hur mycket som hanns med på ett år. Demonstration på 8 mars, ”Elever mot EU”-avdelningar i första maj-tågen, den 6 juni var det en internationell protestdag mot rasismen. Hela sommaren samlade vi in pengar och lyckades åka 16 personer till Ungdom mot Rasisms sommarläger i Tyskland, där 1 500 ungdomar från Europa tältade i en vecka.
På hösten var vi med och gav Bildt sparken, alltså såg till att den moderate statsministern Carl Bildt förlorade valet. ”Vi förföljde Carl Bildt på hans torgmöten i bland annat Umeå, Stockholm, Kista och Borås, vilket uppskattades av borgarpolitikens förlorare och kommenterades av Bildt själv.”
Elevkampanjen beskriver kampanjen ”Elever mot EU” som enormt viktig då vi blev det enda språkröret för EU-motståndet på skolorna, inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. Vi betonade att det var kapitalets EU som skulle innebära ännu mer nedskärningar. Vi ordnade skolomröstningar och sammanställde resultatet på 56 skolor (alla ordnade vi nog inte själva). På hela 50 skolor röstade majoriteten nej.
Nu sprängde Elevkampanjen 1 000-vallen i antal medlemmar och i Stockholm gick organisationen upp till att ha medlemmar på 98 skolor, vilket var ungefär hälften av länets skolor.
Det var en framgång, men i den riktiga folkomröstningen blev det (ett knappt) ja till EU. Grunden var alltså annorlunda i januari 1995 mot januari 1989. Medan eleverna kunde vinna mot S-regeringen 1989 hade 1995 föregåtts av stalinismens kollaps, en historisk högervridning av socialdemokratin, en djup ekonomisk kris och Bildts mörkblå högerregering. Bakom sig hade makteliten samlat stöd av Europas samlade borgarklasser genom EU-medlemskapsprocessen.
När finansminister Göran Persson strax innan jul annonserade en sänkning av barn- och studiebidraget var det en stark provokation, som en bomb. Redan 1989 hade eleverna krävt att bidraget skulle höjas till 900 kronor.
Ett av löftena från S i valet som just hade avslutats var att höja det, och nu föreslogs det istället att 750 kronor i bidrag skulle bli 625 kronor, plus att en av sommarmånaderna skulle försvinna. A-kassan för personer under 20 år skulle avskaffas. När budgetpropositionen kom den 10 januari innehöll paketet även skolnedskärningar och nedskärningar på universiteten på 325 miljoner kronor – och mycket mer.
Jullovet användes till att ta fram argument och fakta. Persson ville sänka barn- och studiebidraget med 20 procent, men själv hade han precis höjt sin egen lön med 23 procent! Nedskärningspaketet på 20 miljarder kronor var detsamma som Sverige måste betala till EU för medlemskapet varje år, och detsamma som Volvos och Astras vinst på bara 9 månader. Barn- och studiebidraget, som infördes 1947 som en grundplåt i välfärden, lika för alla, hade aldrig tidigare sänkts!
Sen följer olika tabeller i min pärm från 1995. Uppenbarligen har vi samlat ungdomar på möten och alla hade fått teckna upp sig på aktiviteter för att bygga upp för den första protestdagen den 18 januari.
Var och en kampanjade själv på sin egen skola − dels hade vi inte tid att åka runt och backa upp varandra och dels var konceptet med Elevkampanjen att det skulle fungera som en fackförening för elever på skolorna, där var och en hade som sitt viktigaste ansvar att få med sig fler utåt. På ett möte blev till exempel summan att 15 elever skulle kampanja på nio skolor med affischer, flygblad och namnlistor med målet att värva 12 nya medlemmar till Arbetarförbundet Offensiv och 68 nya till Elevkampanjen.
En typisk affisch (något senare i kampanjen) har i förbifarten med uppmaningen ”Nu måste vi fortsätta kämpa för att vinna. Demonstrationen den 1 februari blir en halv dags skolstrejk, så bilda en kampanjkommitté på din skola.”
Pressmeddelandet som vi skickade ut på kvällen den 18 januari slår fast att elevrevolten som kommer att stoppa sänkningen av barn- och studiebidraget har startat. 10 000 hade demonstrerat, varav 5 000 i Stockholm, 500 i Malmö, 50 i Lund, 400 i Göteborg, 500 i Borås, 200 i Gävle, 500 i Örnsköldsvik, 50 i Umeå och 150 i Surahammar, samt att även protester i Hässleholm, Sveg, Eskilstuna och Malung hade genomförts.
Sen händer det som var det allra bästa med den här rörelsen. Den fantastiska geografiska täckningen. Utan internet och sociala medier var vi helt beroende av TV, radiosändningar och våra egna nätverk för spridningen. En av metoderna som marxister försöker jobba med är att ha tentakler ute så att man känner av stämningar och förstår frågors sprängkraft samt tar rätt initiativ vid rätt tillfälle.
Avgörande var att det på varje protestdag var klart vad som var nästa steg i kampen. Nästa protestdag ropades ut många gånger från scenen för att alla skulle komma ihåg det, för att deltagarna själva skulle gå hem och kampanja inför nästa dag och för att nästa datum via media skulle spridas ut i landet.
Den 1 februari var protestdag nummer 2 och inför detta behövde vi försöka kontakta alla för att knyta samman och sprida rörelsen. Ibland blev det till att ringa till expeditionen på en skola någonstans i landet med frågan: ”Vet du vilken elev det är som ordnade en protest sist?” och hoppas på att de ville lämna ut telefonnumret.
Tabellerna på väggen i Elevkampanjens rum i Farsta Strand fylls av en mångfald av ortsnam. Man kan läsa ”Malung / är kontaktade / allt fixat”, ”Visby / är kontaktade / blir demo kl 18:00”, ”Ljungby / Fixat”, ”Kilafors / är kontaktade / mellanstadiet har fått info”.
Medan skolstrejken med demonstration blev något mindre i Stockholm den 1 februari, 4 000, är spridningen i landet stor. 28 orter deltar och samlar tillsammans 20 000 elever. På den tredje protestdagen går rörelsen ner till 7 000 på 19 orter, och den fjärde är ännu mindre. Sammanräknat samlade elevkampen för barn- och studiebidraget under årets tre första månader 45 000 elever på 51 orter. Det var den största ungdomsrörelsen sedan Vietnamkriget.
På några ställen var det den största demonstrationen sedan urminnes tider, såsom 2 500 i Helsingborg, 1 200 i Borås, 1 000 i Falun, 500 i Landskrona, 500 i Örnsköldsvik, 500 i Borlänge, 350 i Ånge, 300 i Hagfors, 200 i Vindeln och 200 i Sveg. På några orter kanske den första demonstrationen, såsom i Malung, där 300 elever demonstrerade samt demonstrationerna i Markaryd, Tingsryd och Ryd.
Det maffigaste strejkmötet blev när 600 av Sundsvalls elever fyllde Tonhallen den 16 mars. I Stockholm strejkade och demonstrerade elever från 100 skolor. Elevkampanjen växte från 1 000 medlemmar i början av året till 2 500 medlemmar några månader senare.
Efter varje protestdag drog vi in till Pressbyrån på T-centralen för att se vad landsortstidningarna skrev och för att se om rörelsen hade spridit sig ytterligare. ”Nära 400 gymnasieelever protesterade i Katrineholm”, skrev Katrineholmskuriren i en av de få positiva artiklarna. Östgötakuriren i Linköping försökte skriva ner det faktum att drygt 1 000 elever, ”bara hälften av Ljungstedtska skolans elever”, deltog i strejken som de menade var dåligt underbyggd.
Det är slående hur otroligt hårt allt som kan betecknas som etablissemang gick åt mot elever som inte ville ha sänkt bidrag. Det kom stöd från några få fackliga organisationer som hade socialister i ledningen, men annars var det bara klagan. Dagens Nyheters ledarsida den 19 januari tog täten i uppfostringskampanjen:
”För det andra ägde demonstrationen rum under skoltid. Ungdomarna avstod således frivilligt från att ta del av den undervisning som de så väl behöver. Någon borde bestämt berätta för dem att sådant avstående för arbete eller andra plikter kan föranleda sanktioner; det kan rent av skada deras möjligheter att få ett jobb så att de kan hjälpa till att betala sina föräldrars skulder.”
Många av de borgerliga tidningarna valde strategin att försöka stoppa rörelsen genom att varna för den gamla och sedan länge bortgångna revolutionären Leo Trotskij. Norrbottenkuriren gick längst. ”Det är viktigt att skolorna informerar eleverna om vad Elevkampanjen är, om kommunismen och trotskismen” samt ”Offensiv är visserligen en marginell sekt, men med hjälp av Elevkampanjen kan organisationen gå en ny vår till mötes”.
För oss trotskister inom Arbetarförbundet Offensiv (AFO) var det bara en stor hjälp att tidningar, som så uppenbarligen visade eleverna att deras åsikter inte var värda ett jota, samtidigt varnade för Trotskij. Vi märkte helt klart ett ökat intresse för trotskism i och med detta. 110 ungdomar gick med i AFO denna vår och organisationen växte till över 500 medlemmar (1993 hade vi varit 179).
Vi svarade i våra försvarstal att Elevkampanjen är en separat organisation, som organiserar ungdomar från olika politiska hemvister, men i det hänseende att trotskismen hade fått ett inflytande i rörelsen så ökar det bara dess chanser att vinna. Leo Trotskijs sätt att bygga upp övergångsprogram går ut på att bredda, stärka upp och förlänga kampen.
Vi fick en omfattande mediatäckning med över 100 artiklar i 30 tidningar, men ändå visar kampen verkligen på behovet av en egen media. Elevkampanjen hade en egen tidning som hette Orkan och som såldes på demonstrationer och i skolor.
Offensiv kom på den här tiden ut som månadstidning. Den var väldigt slagkraftig, grafiskt snygg och tydlig, de två färgerna − svart och rött − användes på bästa sätt. Nummer 241, den 14 februari, var på bara fyra sidor och kallades för ”Extra kampanjtidning”. Inte mindre än 19 unga författare ryms och de skriver alla levande om den kamp de hade varit med om.
Satirteckningar av Laurence Coates gav lyster åt Offensiv. Det var en viss Göran Hood som uppenbarade sig, en omvänd typ som tog pengar från de fattiga och gav till de rika. Elevkampanjen gjorde klistermärken där Göran Persson/Hood efterlystes för rån, och detta tema återkom på plakaten och i talkörerna på elevdemonstrationera.
Högermedias hets stärkte rektorernas repression. Otaliga var historierna om elever som straffades för att ha deltagit i kampen, med allt från kvarsittning, straffdiskning, inlåsning med hjälp av en hög med cyklar och hot om sänkta betyg. Sara Ehrnlund Boss i Borås blev avstängd från sin egen skola.
Vad var vår strategi? Vi visste att det gick att vinna mindre slag. Till exempel skriver Lotta Ahlgren i Offensiv nr 240 om hur hon och de andra eleverna på Heleneholmsskolan i Malmö stoppade nedläggningen av skolbiblioteket. 800 av 1 100 elever hade skrivit upp sig för att strejka, vilket räckte. Kommunstyrelsen backade dagen innan strejken skulle ha brutit ut och pengar till bibblan hittades.
Men när det gällde barn- och studiebidraget var det eleverna mot hela makten, kapitalet och alla politiska partier. Högern, med Göran Persson i spetsen, visste att de måste knäcka Elevkampanjen om resten av välfärdsnedskärningarna skulle gå igenom. Vi visste att vår enda chans var om rörelsen kunde breddas och skickade därför mängder med brev till folkhögskolor, komvux, studentkårer, barnrättsorganisationer och fackföreningar.
Det är rörande att läsa i pärmen om hur många inviter vi skickade till Ung Vänster och Elevorganisationen. I handskrivna brev ber jag om ursäkt för något litet missförstånd och räcker gång på gång ut handen för gemensamma aktioner. Men de vägrar.
Till slut blev trycket underifrån för stort på Elevorganisationen och de tvingades agera. Istället för att gå samman ansökte de om demonstrationstillstånd till den tredje demonstrationsdagen den 16 februari kl 15.00 på eftermiddagen. Elevkampanjen hade redan ansökt om demonstration kl 12.00 samma dag. Polisen beslutade sig för att neka Elevkampanjen tillstånd med hänvisning till att Elevorganisationen fick tillstånd.
Nu måste vi mitt i allt detta ägna en massa tid åt att skriva inlagor mot detta statliga ingrepp på demonstrationsrätten. Polisen har inget med olika elevorganisationer eller med skolplikten att göra, och våra tidigare demonstrationer med tusentals elever hade varit exemplariskt skötsamma.
Frågan hamnade hos Tingsrätten, där Elevkampanjen till slut vann. Men det var bara två dagar innan protestdagen, så vi valde att ändå delta på Elevorganisationens demonstration. Denna samlade 1 000 elever, och trots Elevkampanjens insatser för ungdomskampen nekades vi talare. Elevorganisationens enda stora demonstration i den här frågan var i Halmstad. Där samlade de 1 500, men den demonstrationen slutade i rörelsens enda upplopp.
Persson ville sänka barn- och studiebidraget med 20 procent, men själv hade han precis höjt sin egen lön med 23 procent!
Elevorganisationen var starkt knuten till Ung Vänster och det var Vänsterpartiets svek som låg bakom splittringen. Istället för att välja välfärdens sida var Vänsterpartiets motförslag till Persson att barnbidraget skulle skäras ned med 50 kronor.
Jag minns när jag och några andra ungdomar uppvaktade Vänsterpartiets ekonomiska talesperson Johan Lönnroth i hans riksdagskontor med utsikt över Strömmen. Vi förklarade att om Vänsterpartiet bara ställde sig på elevernas sida kunde kampen vinnas och det kunde öppna upp för en bredare arbetarrevolt. Svaret blev lika kort som iskallt. ”Det är här 1995, vi har lämnat barrikaderna”.
Vänsterpartiet ville fortsätta som stödparti till S-regeringen och Gudrun Schyman höll i nattmanglingarna med Socialdemokraterna öppet för att gå med på en större sänkning än de 50 kronorna. S valde till slut att driva igenom sänkningen, som blev 110 kronor, tillsammans med Centerpartiet.
Elevkampen vann några mindre segrar; sänkningen av CSN och avskaffandet av a-kassan för unga uteblev, och barnbidraget sänktes inte med lika mycket som det först var tänkt. Men konsekvensen av att Göran Persson och Ingvar Carlssons ”gäng” inte stoppades redan i februari 1995 blev precis som vi varnade för inte alls ”bättre att ta detta nu än värre stötar längre fram”. Det blev just ännu värre längre fram. Det blev en historisk välfärdsslakt som till slut mättes i över 100 miljarder kronor, vilket i sin tur banade vägen både för Fredrik Reinfeldts (Moderaterna) och Sverigedemokraternas framgångar.
Elevkampanjens orientering till arbetarkampen innebar dock en annan stig framåt. Som Elevkampanjens ordförande hade jag redan bjudits in till LO-sektionen i Borlänges manifestation mot nedskärningar och möttes där av stormande applåder. Den andra talaren var LO:s nationella avtalssekreterare Hans Carlsson. Han möttes av burop och halva publiken lämnade.
I kampens hetta bestämde sig Elevkampanjen för att göra om sin andra kongress, som skulle äga rum den 18-19 februari. Den första dagen öppnades den för alla intresserade och blev en arbetar- och ungdomskonferens. 300 unga och gamla deltog på den framgångsrika konferensen i Husby Träff.
Conny Carlsson från järnbruksklubben på SSAB i Borlänge var där, Gudrun Åslund från Försäkringsanställdas förbund i Sundsvall, Bo Lindström från fabriksklubben Kemira Kemi i Helsingborg, Göte Kildén från Metall Volvo Lastvagnar i Göteborg, Per Johansson och Lena Ezelius från Kommunal i Stockholm, Marcella Gonzales från Birkagårdens Folkhögskola, Tommy Flink från Barnens Framtid, för att nämna några.
Elevernas framfart fick sätta tonen. ”I Skåne har vi elever genomfört 14 demonstrationer på sju orter på en månad. Minst 6 000 elever har deltagit, trots att det förekommit att rektorer försökt låsa in oss”, rapporterade Jonas Polling.
Erica Nilsson kallade sin egen hemort Kramfors för en håla och sa ”Vi var 250 elever i demonstrationen, det är som att vara 24 000 i Stockholm”.
Beslutet på denna konferens var en fjärde elevprotestdag den 16 mars, med inbjudan till alla fackföreningar, föräldraföreningar och andra organisationer att delta. Hur det gick med den fortsatta kampen kan du läsa i nästa artikel.
Elevkampanjen fortsatte i tio år till med stora insatser i antirasismen, i globaliseringsrörelsen, Vägra Kallas Hora, Elever mot Krig och mycket mer. Programmet lyckades kombinera specifika dagskrav med behovet av en socialistisk samhällsomvandling.
I plattformen från kongressen 1995 finns 46 olika krav under rubrikerna Rädda skolan, Krossa rasismen, Välfärd åt alla, Ungdom och rättvisa, Unga kräver jobb, Nej till de rikas EU, För en kämpande och demokratisk arbetarrörelse och Internationell socialism.
Genom åren har tusentals passerat som medlemmar och varit med om att stoppa en utvisning, ställa sig upp mot sexuella trakasserier, stänga en porrbutik, stoppa nazister, rädda en fritidsgård, stoppa en skollunchavgift, protestera mot ett toppmöte, strejka mot krig och mycket mer. Det är nu historia, men all historia har sin roll för framtiden.
10 januari 1995, Stockholm, protest när budgetpropositionen lades fram 
Arbetar- och ungdomskonferensen i Husby Träff, 18 feb 1995.
Artiklar kopplade till denna:
Krönika Mitten av 90-talet var mitt 68
Och arbetarkampen som följde på elevkampen
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.