foto: Franco Folini, Flickr CC
Ökad fattigdom och fler hemlösa i spåren av Nya Zeelands nyliberala attacker.
Försöken att få arbetarna att betala för den ekonomiska krisen undergräver levnadsstandarden i Nya Zeeland och tvingar allt fler in i fattigdomsfällan.
År 2009 uppskattades det att hemlösheten i städerna uppgick till 300. Antalet som levde i improviserade bostäder på landsbygden var 500-1 000 personer och mellan 8 000 och
20 000 levde i tillfälliga bostäder. I slutet av år 2013 fann en annan studie att en av 120 (0,83 procent) av befolkningen räknades in i den breda kategorin hemlös.
Generellt sett tyder siffrorna på att antalet som befinner sig i hemlöshet har ökat med 50 procent under denna femårsperiod. Exempelvis har hemlösheten fördubblats i Christchurch sedan jordbävningen år 2010. De sociala förhållandena förvärras i staden och i mitten av året 2013 uppskattades det att
7 000 var hemlösa.
I november i fjol greps ett halvt dussin hemlösa personer i Christchurch för att ha sovit i övergivna byggnader och för överträdelser av beordrat tillträdesförbud (rörelserestriktioner som villkorlig dom). Dessutom berättade en 49-årig man i media att han hade gripits vid tre tillfällen inom loppet av fyra dagar för sådana överträdelser. Beordrat tillträdesförbud som utfärdas mot hemlösa förhindrar dem från att närvara vid välgörenhetsmåltider. En frivilligarbetare i Christchurch berättar att de flesta hemlösa har beordrat tillträdesförbud.
En 26-årig man berättade att han under en månad hade gripits nio gånger för att ha bosatt sig i parkeringshus och övergivna byggnader. ”Domaren sa att jag måste finna uppehälle utanför de fyra avenyerna (centrala Christchurch) men det finns inget i förorterna”, sade han. Rättssystemet förvärrar enbart situationen för de hemlösa.
För att förvärra situationen ytterligare driver regeringen en politik som uttalat syftar till att skära ner människors möjligheter att få tillgång till bidrag. Kontrareformer inom välfärden förpackas cyniskt under benämningar som ”framtidsfokus”. Samtidigt som människors tillgång till bidrag har skurits ner har det inte gjorts några ansträngningar för att hjälpa dem att finna trygga jobb. En stor del av de arbetslösa som borde ha rätt till ersättningar har nekats bidrag.
Otrygga anställningar är numer ett problem för en tredjedel av arbetarna i Nya Zeeland. I oktober i fjol uppmärksammade de stora tidningarna situationen för en arbetare på Skycity Casino. Under bolagsstämman berättade hon att hon riskerade att förlora sitt hem på grund av att företaget på eget bevåg hade skurit ner hennes skift från två till ett i veckan. Hon hade arbetat för Skycity i 15 år. Regeringen kommer snart att driva igenom ett tillägg till arbetsrättslagstiftningen som kommer att göra det lättare för arbetsgivare att använda otrygga anställningsformer.
Barnfattigdomen har varit i centrum för samhällsdebatten under den senaste tiden. År 2012 levde 285 000 barn under 17 års ålder (27 procent) i fattigdom.
Samtidigt som situationen för vanliga människor förvärras visar nya siffror att de rikaste tio procenten i Nya Zeeland nu är förmögnare än resten av befolkningen sammantagen. När ekonomin uppvisar få tecken på att förbättras pressar regeringen och storföretagen på för att beröva arbetarna på deras rättigheter och villkor.
Detta pekar på nödvändigheten för arbetare att kämpa mot fattigdom, till försvar för sina levnadsvillkor. Trots att National Party vann valet i september i fjol finns tecken på ett växande motstånd mot deras nyliberala agenda.
I sitt motstånd mot arbetsgivarnas försök att göra arbetarna i finanssektorns arbetstid osäkrare har fackföreningen FIRST Unions medlemmar på ANZ Bank drivit en kampanj med strejker. Facket Unite Union förbereder också ett kampanjinitiativ för att slå tillbaka mot osäkra arbetstider. Lobbyorganisationen Child Poverty Action Group genomförde i september förra året sin första demonstration i barnfattigdomsfrågan.
Denna typ av aktioner och kampanjer måste stöttas och byggas vidare på under de kommande åren. Samtidigt måste de sträva efter att föra samman alla kampanjer och allt motstånd under parollen om ett nytt arbetarparti. Arbetare och fattiga i Nya Zeeland är i desperat behov av att bygga ett politiskt alternativ till de stora partierna och deras storföretagarvänliga agenda.
Det finns mer än nog av rikedomar i samhället för att tillgodose allas behov. Problemet är att dessa fördelas på ett extremt ojämlikt sätt under kapitalismen. Ett demokratiskt socialistiskt system skulle använda rikedomarna som existerar för att svepa bort fattigdomen och höja levnadsstandarden för alla. ■
