Omfattande protester med krav på Mursis avgång

2013-07-02 21:29:33




Mohamed Mursis första årsdag som Egyptens president markerades av en ännu större demonstration än den som ledde till Hoshni Mubaraks fall i januari 2011. Enligt militären och källor inom inrikesministeriet protesterade ett enormt stort antal, i storleksordningen 1-17 miljoner människor, på söndagen den 30 juni i stora och små städer runt om i landet.

Tjugotvå miljoner namnundeskrifter har samlats in till den petition (vilket krävde ID-veriferiering) som kräver att Mursi avgår. Detta är mer en fjärdel av landets befolkning och många fler än de 13,2 miljoner som röstade på honom i den andra presidentvalomgången 2012!

Stora folksamlingar av protesterande förblev samlade på torgen i Kairo, Alexandria och på andra orter under natten. Ytterligare en stor demonstration har utlysts till torsdagen den 3 juli. Muslimska Brödraskapets (MB) kontor attackerades och protesterande dödades av skott som avlossades inifrån byggnaderna.

Dessa enorma demonstrationer utgör ett nytt stadium av revolutionen. Som vi har sett under de senaste åren kan dock i avsaknad av en stark socialistisk rörelse andra krafter dra fördel av den nya rörelsen.

Det finns många skäl till ilskan mot Mursis MB-dominerade regering. Bilister köar i upp till sju timmar för att köpa bensin. Elavbrotten varar i mer 10 timmar om dagen i många områden. Det egyptiska punder har fallit i värde med 20%, vilket har ökat matpriserna snabbare än den officiella inflationen, som nu ligger på 8,2% om året. Arbetslösheten förblir hög medan den ekonomiska tillväxten har minskat, med fallande utländska investeringar och minskande turism. Hotellbeläggningen ligger på knappt 15%i Kairo och under 5% på Luxor, även om semesterorterna vid Röda havet fortfarande är i full gång.

Mubaraks politik fortsätter, men protesterna växer

Mubarakregimens affärskompisar dras nu inför domstol av Mursis regering. En del affärsmän som står inför åtal för korruption och svarta börs-handel under Mubarak har fått åtalslindring. Egyptiska affärsutvecklingsförbundet, grundat av den ledande MB-affärsmannen Hassan Malek, drar samman prominenta kapitalister för att påverka regeringspolitiken på samma sätt som Mubaraks son Gamal brukade göra.


Många befarar att en ny Muslimsk brödraskapsklientstat håller på att bildas och är ilskna på att Mursi har tillsatt MB-medlemmar på offentliga poster, som delstatsguvernörer, och till ledande positioner inom Egyptiska fackförbundsfederationen [egyptiska LO]. Journalister har attackerats då de har bevakat demonstrationer och en del välkända kritiker av MB har mist sina jobb inom statliga media. Komiker har arresterats för att ha förolämpat presidenten. Även sångare och musiker på Kairos operahus gick ut i strejk i solidaritet med sin direktör efter att hon fick sparken av kulturministern i maj.

Protesterna har nått en "all-time high" enligt International Development Centre (IDC). Under Hoshni Mubaraks regims sista år ägde i genomsnitt 176 protester rum i månaden. Genomsnittet under 2013 har varit 1 140 i månaden, med totalt 9 427 protester under Mursis första år som president. Hälften av dessa har varit arbetarprotester, inklusive 1 013 strejker och 811 sittstrejker. Det har genomförts 500 demonstrationsmarscher och 150 vägblockader.

De som hoppades på att Mubaraks fall skulle markera öppningen av en era av demokratiska rättigheter har blivit alltmer upprörda över Mursiregimens repressiva åtgärder. Medan Mubarakerans affärsmän behandlas milt av regimen har luftfartsministern beordrat avskedandet av femton anställda på Kairos flygplats efter att de deltagit i en strejk. Fem hamnarbetare på Alexandrias hamncontainerföretag dömdes till tre års fängelsestraff för att ha lett en strejk i oktober 2011. De har just fått upp sina domar till omprövning till appellationsdomstolen.

Den 26 juni utlovade Mursi nya åtgärder för att ta itu med "gangsterism" och "terrorism", inklusive vägblockader – ett illa dolt hot om ytterligare repression mot arbetare som skrider till handling för att försvara sina levnadsvillkor och lokalsamhällen.

30 juni-demonstrationen

En ny grupp, Tamarod (Rebellerna), lanserades i april av tidigare medlemmar i Kefaya – den grupp som organiserade protester för demokratiska rättigheter under Mubarak. Den satte ett mål på att samla in 15 miljoner namnunderskrifter till en petition som uppmanar Mursi att avgå. Petitionen fokuserade på brännande demokratiska, sociala och ekonomiska frågor. Den slog fast att det inte har skipats rättvisa för de som dödades av säkerhetsstyrkorna under den Mubarakfientliga resningen, de ”fattiga har ’ingen plats’ i samhället”, ekonomin har ”kollapsat” och regeringen är tvungen att ”tigga” om lån från IMF och Mursiregimen fördöms för att den ”följer i USA:s fotspår”. På några få veckor erhöll petitionskampanjen 6 000 frivilliga och 100 000 sympatisörer som följde den på Facebook. Många existerande oppostionella politiska rörelser har stött kampanjen, inklusive 6 april-ungdomsrörelsen, det liberala Konstitutionspartiet, Socialistiska Folkliga Allianspartiet och Starkt Egypten-partiet, grundat av den tidigare ledande MB-figuren Abdel-Moneim Abul-Fotouh, som opponerade sig emot Mursi i presidentvalet.

Deras mål är ”att undvika den föregående periodens misstag och fortsätta på 25 januari-revolutionens väg”, enligt Tamarods medgrundare, Mohamed Abdel Aziz. Organisatörer sa att ”det kommer inte att finnas några flaggor eller banderoller förutom egyptiska flaggor i demonstrationen, likaväl som foton på Egyptens martyrer, med början med 25 januari-revolutionens martyrer”.
Ett massarbetarparti behövs

Samtidigt som det finns en begriplig stämning för enighet, återspeglar en partifientlig politisk stämning den besvikelse som många känner över de dussintals partier växte fram efter Mubaraks fall. De flesta av dessa manade till någon form av kapitalistisk demokrati, medan de lämnade Egyptens verkliga ledare – ovalda storföretagare och generaler – i orubbat bo. Partiledarnas entusiasm inför att få välbetalda mandat har inte inspirerat till förtroende bland arbetare och fattiga.

De inom vänstern som stödde Mursi i juni 2012 i opposition mot Mubarakregimens kandidat, Ahmed Shafiq, som gruppen Revolutionära Socialister (RS), spred ytterligare förvirring omkring sig. Arbetarklassens och de fattigas utvecklande av oberoende aktioner och organisationer är nyckeln, de behöver sitt eget massparti i kampen för sina intressen och demokratiska rättigheter.

Tamarod uppmanar Mursi att avgå, för att ersättas av en oberoende premiärminister under sex månader som ”kommer att vara överhuvud för en teknokratisk regering vars huvudsakliga mission är att sätta samman en brådskande ekonomisk plan för att rädda den egyptiska ekonomin och utvidga politiken för social rättvisa”.

’Räddandet av den egyptiska (kapitalistiska) ekonomin’ kommer att innebära fler attacker på arbetarna och de fattiga med sänkta basmatvarusubventioner och fler privatiseringar för att tillgodose IMF:s krav – motsatsen till kraven i januari 2011 på bröd, frihet och social rättvisa.

Arbetarna och de fattiga behöver en minimilön som det går att leva på, förkortad arbetstid utan lönesänkning, ett massivt bostads-, skol- och sjukhusbyggnadsprogram och investeringar i kollektivtrafiken, vilket skulle skapa väldigt välbehövliga och nödvändiga arbetstillfällen. Socialistiska krav kombinerat med ett program för demokratiska rättigheter skulle kunna få ett massivt stöd om det fördes fram av ett arbetarparti byggt av den växande fackföreningsrörelsen.

Utan ett sådant program kan MB-ledarna fortsätta att luta sig emot ett konservativt skikt bland de fattiga massorna, i synnerhet på landsbygden. Precis som Erdogan i Turkier har kunnat mobilisera ett betydande antal till sitt stöd, har det genomförts stora demonstrationer som stödjer Mursi, med omkring 100 000 deltagare i Kairo den 21 juni, även om färre rapporteras ha stött honom genom demonstrationer under söndagen den 30 juni. Ett socialistiskt program som appellerar till de fattigas klassintressen och som avslöjar storföretagsintressana hos en del ledande MB-medlemmar kan splittra bort betydande skikt av Mursianhängare.

Militärkupp?

General Abdul Fattah Al-Sisi, ÖB för de väpnade styrkorna och försvarsminister, sa den 23 juni att militären kan komma att kallas in för ett ingripande för att förhindra att landet ”halkar ner i en mörk tunnel av kriminalitet, förräderi, sekteristiska stridigheter, eller statsinstitutionernas kollaps”.

Måndagen den 1 juli tillkännagav högre officerare ett ultimatum till Mursi och oppositionella politiska ledare – kom till en överenskommelse inom 48 timmar och stoppa den farliga polaliseringen i Egypten.

Det armégeneralerna och hela den härskande klassen fruktar mest av allt är arbetarklassens och ungdomarnas oberoende massaktioner, vilka skulle kunna hota deras nyckelintressen. Dessutom försöker element knutna till den gamla Mubarakregimen försvara sina intressen, liksom USA-imperialismen försöker göra. Generalerna förefaller emellertid inte för närvarande ha självförtroende nog för att genomföra ett direkt militärt nedslag och lanserar sig istället i rollen som ’medlare’ som försöker få till ens stånd en ”nationell enighetsregering”.

En del Tamarodledare intar en farligt förvirrad position som antyder att de skulle stödja ett militärt återtagande av makten. En talesperson, Mahmoud Badr, välkomnade de militära ledarnas uttalande. ”Armén respons på folkets krav är kronan på verket för vår rörelse”, sa han. Folkmassor på Tahrirtorget rapporteras ha hurrat när de hörde nyheterna, ropande ”Armén och folket är ett”.

Det förefaller vara möjligt att USA bakom kulisserna har bytt fot ifrån att backa upp Mursi till att backa upp armén som det bästa sättet att stabilisera landet och dess kapitalistiska ekonomi. Tio regeringsministrar avgick den 1 juli, vilket antyder att Mursi kan komma att tvingas kämpa för att sitta kvar vid makten så värst mycket längre till. Mursi försöker avleda kritik mot MBgenom att beskylla”före detta förbundna” till den störtade Mubarakregimen för en sammansvärjning för att få hans regim att kollapsa och den 2 juli förkastade han arméns krav.

De flesta av de högre officerarna vill på detta stadium inte ta något direkt regeringsansvar. De har föredragit att låta MB ta smällarna då oppositionen mot dess styre växer. Det finns dock utan tvekan de inom militären och säkerhetsstyrkorna som längtar efter att återta den makt de hade under Mubaraks långvariga styre. De väpnade styrkorna äger nyckelsektorer inom ekonomin, med högre officerare som gör sig förmögenheter genom sin kontroll över dem. De vill lika mycket andra kapitalistiska affärsmän ha ekonomisk och politisk stabilitet så att de kan fortsätta att tjäna pengar.

Det är endast arton månader sedan militärregeringen besköt demonstranter i Kairo. Vilken regering som helst – islamisk eller sekulär, civil eller militär – som försvarar kapitalismens fortsatta existens kommer att attackera den överväldigande majoriteten av egyptiernas intressen.

Sekterism hotar

Avsaknaden av ett program som tar upp arbetarnas dagliga behov från Tamarod eller vilket som helst av något större parti möjliggör ett farligt vakuum i vilket sekterismens gift kan explodera. Koptiska kristna har känt sig hotade av MB:s islamiseringsprogram och dess attacker mot kyrkor.

Mursi och MB har slutit upp bakom de reaktionära saudiarabiska och gulfstatsshejker som stödjer den sunnitiska oppositionen mot Assadregimen i Syrien. Det finns tre miljoner shiamuslimer i Egypten. Extremistiska salafistpräster har fördömt shiamuslimer, med en parlamentsledamot som har beskrivit dem som ”farligare än nakna kvinnor” och ett hot mot nationens säkerhet. Under inflytande av denna sekteristiska atmosfär attackerade en folkmassa på 3 000 personer shiamuslimska bostäder i byn  Zawyat Abu Musulam den 23 juni, släpade ut fyra män från deras hem och dödade dem.

För en arbetarregering och socialistisk demokrati

Socialistiska och fackliga aktivister kan bygga rörelser som övervinner sekteristisk splittring genom att bygga upp ett stöd ett program av klassolidaritet mot den gemensamma fienden i form av storföretagsamheten, vare sig den är imperialistisk eller egyptisk. Den masskamp som frigjordes av revolutionsstarten 2011 pågår fortfarande. Många oberoende fackföreningar har växt fram runt om i landet under de senaste åren. Mursi har själv uppmärksammat de 4 900 registrerade strejker som har ägt rum under de senaste 12 månaderna. En generalstrejk kan dra samman samhällets förtryckta skikt och kan vinna stöd från många inom medelklassen. En generalstrejk får dock inte störta en diktator bara för att låta denna ersättas av någon annan, vare sig denne är en general, affärsman eller kapitalistisk politiker.

Demokratiskt valda strejkkommittéer och massaktionskommittéer på varje större arbetsplats, i varje lokalsamhälle och på varenda högskola skulle kunna diskutera och dra upp riktlinjerna för ett program för en verklig revolutionär förändring. De skulle kunna länka samman sig på lokal och nationell nivå och på det sättet lägga grunden för en regeringen bestående av representanter för arbetarna och de fattiga.

Appeller till arbetare i hela regionen att vidta liknande åtgärder mot fattigdom, sekterism och förtryck skulle kunna bygga en rörelse för socialism över hela Mellanöstern och Nordafrika.

David Johnson
Socialist Party (CWI i England och Wales)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!