foto: Karin Wallmark
Onsdagen
den 21 september bjöd Rättvisepartiet Socialisterna in Carolina Zapata, en av
ledarna för studentrörelsen i Valparaíso i Chile, till att tala på ett öppet
möte i ABF-huset i Stockholm. Hon talade om kampen som pågått i Chile under
sommaren och berättade om den rådande situationen.
– Det
har varit svårt att återuppta kampen i Chile sedan Pinochetdiktaturen;
arbetarrörelsen har varit totalt nollställd under många år. Ingen av
regeringarna som suttit vid makten sedan diktaturtiden har uppfyllt de löften
de gett folket.
–
Rörelsen som väckts i år är inte en spontan rörelse, det har varit en process
som accumulerats under en lång tid och som samlat krafter. Redan för två år
sedan fanns en studentrörelse som kallades ”Pingvinerna”, som ställde samma
krav som de vi ställer nu. Rörelsen fick inte alls samma gehör och blev inte
lika stark som rörelsen idag, men den var en början på en process.
Carolina
menar att det som gett den här rörelsen så pass stora framgångar är att den
tagit upp många olika krav för hela samhället, för alla olika sociala skaror:
–
Studentrörelsen är i samklang med hela samhället och kämpar tillsammans med
bland andra industriarbetarna, och alla möjliga olika yrkesgrupper har anslutit
sig till kampen.
Regeringen
har fortfarande inte, trots den massiva rörelsen, gett studentrörelsen något
som helst gehör.
– De är
barn av diktaturen. De vägrar fortfarande att ge vika för våra krav, säger
Carolina och fortsätter:
– Våra
krav var i början ganska svaga; kraven man först tog fram var en förstärkning
av stipendier och liknande. Nu har rörelsen blivit så pass omfattande att man
ställer betydligt större krav, som till exepmel en ändring i författningen; att
nationalisera alla Chiles naturtillgångar. Man inser att dessa förändringar
måste ske, men regeringen vägrar lyssna på folket, på familjerna och på hela
samhället. Det gäller inte bara studenterna längre, alla i samhället är nu med
i rörelsen och vill förändra situationen. Rörelsen har stöd av över 80 procent
av Chiles befolkning.
Carolina
fortsätter med att förklara styrkan och bredden i studentrörelsen i Chile.
–
Studenterna har alltid haft den rollen i Chile att återuppväcka
arbetarrörelsen, som varit sovande sedan diktaturtiden. Bakom studenternas krav
finns alltid ett ifrågasättande av regeringens nyliberalisering av Chile,
framförallt av privatiseringen av utbildning och hälsovård. Det som sker nu är
att man ifrågasätter hela systemet, med världens näst dyraste skolgång.
Studenter, som måste ta banklån med dyra räntor för att finansiera sin
utbildning, blir skuldsatta för livet. Inkomsterna genom hela livet räcker inte
till för att betala tillbaka lånen. Och nu har Piñera ändrat lagen vilket höjer
studenternas räntor på lånen med ytterligare 3 till 4 procent.
– Ett
bevis på studentrörelsens styrka har hela tiden varit dess enorma
mobiliseringar. Den fackliga centralorganisationen Central Unitaria de
Trabajadores (CUT), Chiles motsvarighet till LO, kallade till generalstrejk den
24 och 25 augusti, då runt 600,000 arbetare från hela landet deltog i själva
strejken. Studentrörelsen har kunnat mobilisera betydligt fler, som både har
strejkat och demonstrerat i flera månaders tid. Studenterna demonstrerade i
massor även under dagarna för generalstrejken, för att visa sitt stöd.
– Det har under en lång tid svept en privatiseringsvåg över Chile, som började under Pinochetdiktaturen och som fortsatt efter den. Det är viktigt att förenas i en kamp mot privatiseringarna, och för en åternationalisering av landets naturresurser, däribland av koppargruvorna som sålts ut till kapitalister utanför landet. En nationalisering bara av Chiles koppar skulle räcka till för att finansiera en helt gratis utbildning för alla i hela landet, berättar hon.
I
Chile, som i resten av världen, är vakuumet på vänsterkanten stort.
– Det
som krävs är att återuppväcka vänsterrörelsen, vilket skulle vara mycket
möjligt om studentrörelsen skulle vinna en seger. Det skulle visa folket att
kamp lönar sig. Den första segern kan mycket väl komma att bli en kostnadsfri
skolgång, och om det sker kan vi ta kampen vidare till andra frågor. Något som
måste förändras är privatiseringarna; just nu är det stora kapitalistiska
företag som styr hela landets ekonomi.
– Även
om studentrörelsen har en tendens att vara den första gnistan i kampen i Chile
så kan den inte stå för hela motoriken i arbetet. Hela arbetarrörelsen måste gå
samman för att kunna driva alla kraven med en större kraft. Något som anses
viktigt är att ifrågasätta hela det politiska etablissemanget. Det är
nödvändigt för vänstern i hela världen att ge struktur och leda arbetarrörelsen
i rätt riktning och föra fram deras krav. Den måste ifrågasätta den nuvarande
demokratin och försöka skapa en demokrati som hela befolkningen kan vara mer
delaktig i.
– De så
kallade traditionella universiteten i Chile har funnits länge och har tidigare
varit statliga och beroende av staten. Då var det studenterna som hade makten
att välja sina docenter och professorer. Polisen hade inte heller rätt att
vistas på universitetsområdena. Idag har universiteten sålts ut till privata
aktörer, som numera har all makt på universiteten. Många studenter har även
ställt krav på sina lärare att de ska delta i protesterna, vilket många också
gjort.
–
Universitet och gymnasieskolor har under flera månader varit ockuperade. Just
nu är över 70 % av landets universitet antingen ockuperade eller i strejk. Men
många gymnasieskolor håller återigen på att bli kontrollerade av polisen. En
attack från regeringens sida på universitetsstudenterna är hotet att de som inte
återgår till sina studier igen senast den 7 oktober kommer att behöva repetera
ett helt år. De riskerar då också att förlora sina stipendier. 70,000 studenter
har redan förlorat ett läsår, men det handlar om flera hundra tusen till i hela
landet. En del har valt att återgå till studierna, och har då skrivit på
kontrakt som binder dem till att fortsätta sina studier, för att inte förlora
ett helt läsår. Detta betyder inte att de inte stödjer studenternas kamp, det
gör de fortfarande, men nu i det tysta.
– De
studenter som fortsätter kämpa trots denna motgång vet vad de ger sig in i, och
vad det kommer innebära för dem, men de inser också att det här är någonting
betydligt större – det handlar om en kamp för att förändra hela systemet, en
kamp för framtiden både för de själva och för framtida generationer.
Även i
Chile har polisen agerat brutalt i sina försök att tysta de protesterande
studenterna för att skydda maktens intresse.
– Under
demonstrationerna har det varit mycket vanligt med konfrontationer mellan
demonstranter och beväpnad kravallpolis. Hundratals har gripits och polisvåldet
har varit brutalt, berättar Carolina.
– Under
demonstrationerna till stöd för generalstrejken möttes demonstranterna av
tusentals beväpnade poliser, som attackerade dem med tårgas och vattenkanoner i
enorma mängder. Under en demonstration i Santiago på torsdagen blev en 16-åring
skjuten av polis, och en 18-åring fick livshotande skador. Hundratals blev
gripna och dussintals skadade bara under torsdagen. Under en demonstration den
26 augusti fick en 14-årig pojke ett dödande skott i bröstet av polisen, som
inte ställdes inför rätta. Han erkände att han avlossat ett skott och bad om
ursäkt.
– Konfrontationerna har varit en möjlighet för polisen att gå ut i media och framställa demonstranterna som vettlösa och våldsamma, när det i själva verket är polisen som brukar övervåld mot obeväpnade ungdomar. Det händer mycket som man inte ser; det har kommit rapporter om tortyr inne i polisbussarna. Polisen har också använt illegala gaser mot demonstranterna, och i staden Concepción i mellersta Chile var en student nära att dö under ett gripande. Studentledare blir förföljda och får sina telefoner avlyssnade.
– Någonting mycket viktigt är att återigen bygga upp det sociala nätverket, som varit totalt avtrubbat sedan diktaturtiden. Vänstern behöver skapa en ny organisation med ett starkt program, för utan ett program finns det ingen stark vänster. Socialdemokraternas program har länge varit ett problem, eftersom att de har tagit avstånd från arbetarklassen och arbetarrörelsen. Just nu finns det inget starkt arbetaralternativ inom politiken. Center-vänstern som var aktiv under Allendes tid, mest för att få regeringsposter, tar också avstånd från arbetarrörelsen och protesterar inte alls mot nyliberalismen. Det finns många små utomparlamentariska partier som tagit del i rörelsen, men inget av dem har kraften att ena arbetarklassen.
–
Avsikten i rörelsen är att mobilisera folk från hela samhället, från olika
samhällsgrupper. Internet och andra sociala medier är avgörande för att hålla
rörelsen vid liv. TV och radio ägs av samma personer som äger universiteten, så
det är bara deras sida som visas där. Twitter och Facebook och liknande är helt
öppna och där kan rörelsen sprida information snabbt och mobilisera.
– Studentrörelsen och arbetarklassen, där de flesta studenter i rörelsen kommer ifrån, måste ena sig i kampen för att medvetet kunna störta nyliberalismen. Vänstern måste återigen vakna i Chile och leda rörelsen på rätt väg. En seger nu skulle vara ett stort steg i rätt riktning, så det gäller att hålla kampen levande.
Louise Strömbäck
