Pakistan under järnhälen

2007-11-08 10:40:04




Den 3 november införde general Musharraf undantagstillstånd i Pakistan. Genom att hänvisa till nödsituation, förklarade han en tillfällig konstitution som satte den nuvarande grundlagen ur spel. Alla grundläggande rättigheter – mötesfriheten, yttrandefriheten, pressfriheten – förbjuds. All politisk aktivitet har bannlysts och regimen har slagit ner på oppositionen.

I måndags tvingades dock den desperata regimen att ge ett löfte om att valen till riks- och provinsparlament ska genomföras i januari som planerat, men utan att ange valdatum.
En utrensning bland de högsta domarna och juristerna har påbörjats och demonstrationerna har brutalt slagits ner av beväpnad polis. Tusentals har arresterats – siffran kan börja närma sig 6 000.
Det här är andra gången som general Musharraf, i egenskap av överbefälhavare, har vidtagit sådana åtgärder. Den första gången var den 12 oktober år 1999, då han avlägsnade Nawaz Sharif från regeringsmakten.
Det är en desperat Musharraf som beslutat om attackerna för att kunna hålla sig kvar vid makten. Den så omtalade ”övergången till demokrati” har blivit en militärdiktatur.
Det har funnits spänningar mellan den militärdominerade regeringen och den högre domarkåren sedan i mars – en splittring i samhällets topp. Konflikten tog dock en avgörande vändning i lördags, när Musharraf attackerade rättsväsendet med full kraft. Den högsta domaren och andra domare i Högsta domstolen som betraktas som motståndare till regeringen avlägsnades.

Brutala attacker

Samtidigt förklarade sju domare i Högsta domstolen att den tillfälliga konstitutionen strider mot landets grundlag och därför är olaglig. Det betyder att två olika delar av statsapparaten konfronterar varandra direkt.
Statens viktigaste militära gren har attackerat en obeväpnad del av staten. De huvudsakliga militär- och säkerhetsstyrkorna runt Musharraf var inte nöjda med att den högsta domaren och andra högt uppsatta jurister fördömde deras beteende som ”illegalt” och beslutade därför att rikta ett sista förödande slag mot dem.
General Musharraf anklagade Högsta domstolen för att ha tagit ”extremisters och terroristers” parti och lagt sig i regeringens affärer.
Han syftar på de rättsliga utredningar som har riktats mot administrationen och säkerhetstjänsten.
Genom att lägga sig i de verkställande organens arbete, har rättsväsendet försvagat regeringens auktoritet, underminerat polisens moral och hämmat underrättelsetjänsten.

Lång konflikt

Musharraf menar också att domarna överskred sina befogenheter när de fattade beslut om att frige en grupp milismän, eftersom de därigenom gjorde Högsta juridiska rådet irrelevant.
Generalens anklagelser visar tydligt på den ilska som regimen riktar mot rättsväsendet, som för första gången har vidtagit åtgärder mot polisens och byråkratins excesser. Innan dess var det normala att domstolarna täckte upp för tjänstemännens olagliga klavertramp.
Musharraf och folket runt honom var uppenbarligen rädda för att Högsta domstolen skulle uttala sig om att Musharraf inte kan vara president och samtidigt arméchef.
Regeringen var inte heller nöjda med domarnas utlåtanden ifråga om avsättandet av Nawaz Sharif och fallen med försvunna personer, alldeles uppenbart bortförda av staten.
Det som pågår är en uppgörelse mellan ett just nu relativt fristående rättsväsende och Musharrafs regim, och det är rättsväsendets oberoende som står på spel.
Om Musharraf inte störtas, gör han genom den tillfälliga konstitutionen Pakistan till en polisstat.
Domstolarna kommer inte att kunna ta upp åtal mot statligt anställda, vilket kommer att göra polis och säkerhetstjänst djärvare i sina kränkningar av lagar och grundläggande rättigheter. Det kommer att bli fritt fram för attacker mot politiska partier. Repressionen kommer att utsträckas till arbetare och arbetarorganisationer.
Den pakistanska polisen och de verkställande institutionerna är ökända för att missbruka sin makt och tortera och förnedra oppositionella. Grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter är redan idag satta ur spel i Pakistan.
Regeringskritiska domare sitter i husarrest, utan tillåtelse att ta emot besök eller möjlighet att använda telefon för att kontakta omvärlden. Troligen är det här bara en början. Mer repression och fler arresteringar är att vänta under de närmaste dagarna, allt eftersom motståndet utvecklas.

Störta Musharraf

Som SMP (CWI Pakistan) har förklarat tidigare, har Musharrafs regim misslyckats kapitalt med att tillgodose arbetares och fattigas behov. Man har också misslyckats med att ta itu med den ökande terrorn och sekterismen i de klandominerade områdena, till exempel i Swat i de nordvästra gränsområdena.
Nu vill regimen krossa media och rättsväsende, som tillsammans med de obeväpnade oppositionspartierna utgör mycket lättare mål än de islamistiska miliserna i de klandominerade områdena.
Nu kommer regimen att attackera oppositionsarbetare med svepskälet att det är terrorismen man bekämpar. Man kommer att sikta på att introducera nya, rigorösa lagar som ger polisen och säkerhetstjänsten utökade befogenheter och som samtidigt inskränker fackliga och politiska rättigheter.
General Musharraf är desperat i sin strävan att rädda sitt eget skinn och han kommer att göra allt som krävs för att behålla makten. Han har flyttat landet tillbaka till samma ruta som det befann sig på i oktober 1999.
Efter åtta år av skenheliga löften om demokrati, fria media, ett fritt rättsväsende och respekt för mänskliga rättigheter, har han nu återvänt till det militära styret. Införandet av den tillfälliga konstitutionen kommer inte att lösa någonting. Tvärtom kommer det att fördjupa den redan spända och osäkra situationen. Musharraf är desperat i sin önskan att återta den kontroll han förlorat allt mer av sedan i mars, då domarnas trots inleddes.

En felbedömning

Det kan lugnt sägas att tillkännagivandet av undantagstillstånd kommer att visa sig vara en av Musharrafs största felbedömningar – ett sorgligt bevis på att han ingenting lärt av gamla misstag.
Det har redan mött motstånd också bland hans närmaste imperialistiska allierade och kommer att fortsätta skada de redan försvagade relationerna inom Pakistan och stöta bort dem som redan är allvarligt missnöjda med regeringen, t ex de klandominerade områdena och Baluchistan. Regeringens sista uns av trovärdighet, både inom landet och utanför det, kommer att försvinna ner i en mycket djup avgrund.
Det desperata agerandet gör att Musharraf sannolikt inte blir långlivad. Hans framtid beror delvis på vilken attityd de imperialistiska krafterna, som USA och Storbritannien, kommer att inta. Om icke-lojala delar av armén genomför den kontrakupp som det har ryktats om, kan det spela in.
Avgörande blir också hur de politiska partierna och massorna agerar under de närmaste dagarna. I det här läget skulle också början till en massrörelse kunna göra det omöjligt för Musharraf att klamra sig fast vid makten.
I sitt tv-tal, som skulle förklara och ursäkta hans åtgärder, var Musharrafs kroppsspråk ett tydligt tecken på att han inte känner sig särskilt bekväm. Det var en man som förlorat mycket som talade – han såg inte alls ut som en självsäker militär härskare. Hans tal ekade tomt på innehåll och imponerade knappast på någon. Det här är verkligen början på slutet. Musharraf försöker ge intryck av att han har generalernas och den civila byråkratins fulla stöd, men det här kommer att förändras dramatiskt när motståndet växer.
Han gjorde misstaget att starta krig på två fronter samtidigt; mot media och mot rättsväsendet. Båda åtnjuter stort stöd och stor respekt bland massorna, medan Musharrafs regim är den mest hatade och impopulära i Pakistans historia.
Stödet för Benazir Bhutto, som leder Pakistans folkparti, är nyckeln till Musharrafs överlevnad. Hon verkar försöka övertala honom att ge upp den tillfälliga konstitutionen och gå vidare med förberedelserna för valen. Om hon tvingas vända honom ryggen, blir hans fall ännu hårdare.
Mot alla förväntningar återvände Benazir, som rest till Dubai, omedelbart efter att undantagstillståndet utfärdats. Hon har fördömt det och vägrat att godta regimens förklaringar, men hon har uttryckt sitt motstånd försiktigt och med väl valda ord. Bhutto har manat till kamp för att återställa demokratin.
Alla oppositionspartier har tagit avstånd från den tillfälliga konstitutionen och lovat att de kommer att mobilisera för att kämpa emot den. Om löftena omsätts i verklighet eller inte kommer att stå klart de närmsta dagarna. Under nuvarande förhållanden är det svårt för något parti överhuvudtaget att öppet stödja regimen.

Underskattar ilskan

Regimen underskattar ilskan bland arbetarna och massorna, som provocerats av Musharrafs senaste åtgärder. När ilskan väl exploderar i direkt aktion kommer regimen att kollapsa som ett korthus.
Kapitalismen är ett system av kriser, häftiga svängningar och repression, som kommer att fortsätta till dess systemet i sig har besegrats. Metoden för att sätta punkt för det nuvarande politiska tumultet och de konstanta kriserna är att mobilisera massorna till masskamp för att störta chefernas och jordägarnas system. Det här måste ha målet att skapa en arbetarregering, i samarbete med de fattiga bönderna och att sprida kampen över kontinenten.

Khalid Bhatti
Socialist Movement Pakistan
(CWI Pakistan)

---

SMP, CWI Pakistan, kämpar för:

• Avskaffa undantagslagarna och militärregeringen: för nyval till den konstituerande församlingen.
• Stoppa repressionen och arresteringarna; släpp alla advokater, politiska ledare och oppositionella.
• Inga förhandlingar med regimen; inget förtroende för några överenskommelser som dikterats av imperialismen.
• Häv förbudet mot politiska aktiviteter och garantera fackliga rättigheter.
• Fack och arbetarorganisationer måste förbereda politiska massaktioner för att bekämpa regimen, ytterst med en generalstrejk.
• En omedelbar prissänkning på mat och basvaror med minst 50 procent.
• Stoppa mördandet av oskyldiga på USA-imperialismens order och i namn av kriget mot terrorismen.
• Nej till högerextrem politisk islam, terrorism och sekterism.
• Allomfattande kamp för en demokratisk, representativ arbetar- och bonderegering.
• Socialistisk planering och politik för att sätta punkt för kriser och tumult.