Pilger synar USA

2007-11-21 14:08:02




FILM
Titel: The war on democracy.
Regi: John Pilger, Christopher Martin.
Visas på Stockholms filmfestival som pågår t o m den 25 november.
Det USA som står i fokus i John Pilgers The war on democracy är nationen som löpt amok i Latinamerika och avsatt varje regering som inte agerat i enlighet med amerikanska intressen. Pilger visar upp en smutsig byk, bestående av ekonomiskt stöd till folkmord, militärkupper och gerillakrig, som skulle vara allmänt kända om de inte hade dolts och försvarats av världens mäktigaste propagandamaskineri; amerikanska media.

The war on Democracy kommer i samma veva som Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Båda bjuder på en avslöjande kartläggning av vad USA:s utrikespolitik har handlat om under de senaste 30 åren. Den avgörande skillnaden är att Pilger inte drar några systemkritiska, antikapitalistiska slutsatser. Trots att dokumentärens huvudintervju är ett samtal med Venezuelas president Hugo Chavez, nämns inte ordet socialism en enda gång. Pilger blir kvar i det maktspel mellan suveräna nationalstater som han föraktfullt beskriver, men han har ändå gjort en mycket engagerande dokumentär.
The War on Democracy tar oss med till Venezuelas fattiga förstäder, barrios, förr så förbisedda att dess skjuldominerade bebyggelse inte ens markerades på stadskartan.

Analfabetismen utrotad

En av invånarna säger att när Chavez kom till makten kände de för första gången att de räknades, att de var några. Och Chavez missiones, sociala program som också ska fungera som gräsrotspolitiska organ, har gjort underverk: till exempel är analfabetismen i stort sett utrotad. En viss del av oljepengarna har använts till att trycka upp konstitutionen i fickformat, och för att riktigt försäkra sig om att alla venezolaner känner till sina rättigheter. Det finns särskilda mataffärer där artiklar ur konstitutionen har tryckts upp på matpaketen.
Ända sedan Chavez valdes till Venezuelas president år 1998 har det stormat omkring honom. Han har upprört imperialister och kapitalister i USA och Europa, men också i det egna landet. År 2002 avsattes han under 48 timmar av en militärkupp – stödd av organisationer som USA-administrationen finansierat. Den gången räddades han av sitt folk, som när de förstod att Chavez inte alls hade avgått frivilligt, gick man ur huse och omringade presidentpalatset där kuppledarna hade förskansat sig och krävde sin president åter.
Just nu kritiseras han bland annat för censur efter att ha stängt tv-kanalen Rctv. Pilgers beskrivning av mediaklimatet i Venezuela hamnar så långt ifrån censur man kan komma; nästan alla tv-kanaler är privatägda, och de visar antichavezpropaganda från morgon till kväll. Det verkar inte bita på venezolanerna, som har sett till att Chavez vunnit varenda val sedan han först kom till makten. Däremot exporteras deras sändningar till amerikanska nyhetsstationer, som etiketterar dem som ”nyheter”. Till exempel visade man år 2002 kuppmakarnas version av händelserna, en version som Pilger visar är fullkomligt manipulerad.
Pilgers största svaghet är att han tycker för mycket om Chavez. Han ställer en kritisk fråga, om hur det kan komma sig att fattigdomen fortfarande är så påfallande i Caracas barrios. Han låter emellertid Chavez komma undan med svepande formuleringar om att Venezuelas befolkning strävar efter värdighet och inte efter USA:s materiella standard.
The war on democracy kan inte kallas för en undersökande dokumentär, men ger USA avsevärda trovärdighetsproblem i försöken att framstå som frihetens försvarare.
Effektiva bilder från de 30 länder som USA har attackerat och bombat under Pilgers egen livstid och de 50 regeringar, oftast demokratiskt valda, som man har medverkat till att avsätta, varvas med intervjuer med CIA-agenter och historiker.

Nixon, Thatcher, Bush

Bildmaterialet visar Richard Nixon, som inför tevekamerorna stolt presenterar Guatemalas president, en bisarrt Hitlerliknande general Carlos Castillo Armas, som den USA-stödda gerillan fört till makten genom en kupp. Där syns också Margaret Thatcher sitta framför sitt inramade, signerade porträtt av Pinochet och säga: ”Vad tjänar det till att tortera folk om du kan skjuta dem?”, efter att vi fått besöka nationalarenan i Santiago de Chile, där bland andra Victor Jara avrättades – och torterades. För att inte tala om klippet när George Bush den yngre kallar Milton Friedman, den extremliberale ekonom som fungerade som rådgivare åt Pinochet, för en frihetshjälte – och till och med använder Chile som exempel.
Pilgers välklädda och korrekta uppenbarelse fungerar suveränt när hans avvaktande frågor får intervjuoffret att själv försäga sig: till exempel när en före detta CIA-agent säger att Amnesty international hör till de propagandacentraler till ”lögnare” som förstorar dödandet som dikaturer har gjort sig skyldiga till, varpå han konstaterar att CIA aldrig har brytt sig om demokrati…
Man ler lite åt Pilgers uppenbarelse som står i vitt hår, vit skjorta och vita tänder framför Vita huset. Men det han säger är väldigt välkommet: att det är inifrån denna ”frihetens högborg” som krigen mot demokratin har planerats och som Venezuelas fattiga, efter decennier under Washingtondoktrinen, nu rest sig emot.
Andra länder börjar följa efter.

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!