Årets stora juridiska framsteg – att äktenskapsbalken görs könsneutral så att par av samma kön kan gifta sig – innebär paradoxalt nog både en rejäl känga åt heteronormen och kanske en förstärkning av den.Sommarens gaybröllop har bubblat av dubblad glädje. Både för kärleken mellan de gifta och förväntningar på svallvågor av förändrad attityd som kommer att fortsätta verka. Personer som Mats Dagerlind, som under titeln ”opinionsbildare” skriver för SD-kuriren och Newsmill och där kallar hbt-personer för extrempromiskuösa, manshatare och en fara för barnen, får stryka på foten. Även mindre uttalade fördomar kommer att undermineras ute i stugorna bland annat som följd av att även svenska kyrkan nu pressas till att modernisera vigselordningen så att samkönade par inkluderas.
Men helt smolkfria är förstås inte bägarna. Rent juridiskt kommer diskriminering att kunna fortsätta eftersom riksdagsbeslutet i februari ger trossamfunden bibehållen rätt till vigsel jämsides med den borgerliga vigseln. Då trossamfunden och enskilda vigselförrättare själva får definiera äktenskap så kommer homosexuella även fortsättningsvis att stängas ute. Bättre vore att som RSFU förespråkar införa civilt äktenskap, d v s frånta trossamfunden vigselrätten. Frivilliga ceremonier därutöver skulle ligga utanför statens område.
Även andra aspekter pekar på att den nya äktenskapsbalken knappast är den slutgiltiga, för evigt optimala. Varför ska t ex staten godkänna skilsmässan? Varför har gifta par vissa fördelar framför ogifta? Borde det inte vara möjligt för tre personer eller fler att ingå äktenskap tillsammans? Eller kommer äktenskap alls vara så viktiga framöver?
År 1968 var två av tre vuxna gifta, 1988 var det varannan och idag är det 43 procent av befolkningen över 18 år. En av sex som gifter sig skiljer sig inom fem år.
Förhoppningsvis kan kärleken i framtidens förhållanden ta ännu mer utrymme på bekostnad av förpliktelser, makt- och könskonstruktioner, status, kommers, ekonomi, andras förväntningar och hårt slit.
Är det någon gång som heteronormen slår ut i mer blom än vid äktenskapet?
Först och främst är ju själva bröllopet ”alla” flickors stora prinsessdröm. Men även sedan i familjelivet visar bland annat tidsanvändningsundersökningen hur de könsstereotypa rollerna förstärks.
En kvinna som blir sammanboende ökar i snitt den veckotid hon lägger ner på obetalt arbete (hushållsarbete) med tre till fyra timmar (den högre siffran för åldern plus 45). En man som blir sammanboende ökar bara något sin obetalda arbetstid eller till och med minskar med 1,5 timma om han är över 45. Motsvarande siffror för föräldrar är att en ensamstående mamma med barn i åldern 0-6 år ökar sin obetalda arbetstid från 35 timmar per vecka till 42,5 timmar om hon får en partner. Mannen innebär alltså mer arbete för heterokvinnan snarare än delad arbetsbörda. Samboende pappor med barn lägger ner 26,5 timmar på det obetalda arbetet. (På tal om kvinnor och män 2008, SCB. OBS, statistiken är inte uppdelad efter sexuell läggning).
Lägg där till variabler som lön, betald arbetstid, könsuppdelning av olika sorters hushållsuppgifter, det sociala umgänget, våld i hemmet, vård av anhöriga, omvårdnad av varandra o s v, som i de flesta heterosexuella parförhållanden tenderar att förstärka genusstrukturerna (könsrollerna) och därmed heteronormen.
Även om detta inte på samma sätt gäller för samkönade förhållanden så finns det en paradox i att hbt-rörelsen riktat in sig på delsegrar just på familjeområdet.
Det finns forskning som visar att samkönade par lever mer jämställt än olikkönade par. Den amerikanska ekonomen Lisa Giddings intervjuades i Svenska Dagbladet den 1 augusti 2005: ”De vanligaste orsakerna till skillnader i hushållsarbetet existerar inte i homopar. Lönegap brukar inte vara så stort, den biologiska skillnaden finns inte och inte de motsatta könsrollerna. Dessutom får homosexuella färre barn. Det om något brukar accentuera skillnaderna i heterosexuella familjer.”
Lisa Giddings pekar även på en studie som visar att homopar är bättre på att kommunicera och på konflikthantering än heteropar. Så om homoparen kan vara gott föredöme för heteroparen är allt väl.
Men om man som Sara Karlsson i sin C-uppsats ”Jämställdhet och samkönade relationer” tar med att själva jämställdhetsbegreppet är färgat av heteronormen blir bilden mer nyanserad. Karlsson menar att det i alla kärleksförhållanden finns embryon till en över- och underordning och att hbt-personer i ”allra högsta grad konstruerar kön och att detta har relevans för hur makt fördelas i ett samkönat förhållande”. Ökad förståelse kring detta är viktigt för att kunna motarbeta t ex partnervåld i samkönade relationer, se separat artikel.
Rättvisepartiet Socialisterna utgår från analysen att över- och underordning inom olika sorters parförhållanden har sin grund i samhällets konstruktion. Klassamhället bygger på förtryck av olika slag; ställning i produktionen, kön, etnicitet, sexuell läggning. Detta återspeglas och även reproduceras inom familjen – under de kärleksrelationer, trygghet och andra viktiga funktioner som familjen också står för.
En väldigt viktig lärdom från kvinnokampens historia är att det sociala förtrycket inte försvinner bara för att kvinna/man blir lika enligt lagen – kampen måste fortsätta.
Hbt-rörelsens landvinningar på området barn, där nyligen rätten till adoption och insemination vunnits, visar samma sak. Nu är det en fråga om resurser. Samkönade par har sedan 2003 rätt att adoptera, men ingen utomstående adoption vid adoptionsbyrå har ännu ägt rum. Sedan 2005 har lesbiska par rätt att få insemination genom sjukvården. Kostnaden för detta varierar. Medan det i vissa landsting inte kostar mer än en vanlig patientavgift får man i t ex Västerbotten betala inseminationen själv, nu ungefär 10 000 kronor per försök, då landstinget anser att ”oförmågan till graviditet är orsakad av annat än sjukdom” (http://vll.se).
Utöver ekonomin finns det fler skäl till att många kvinnor fortfarande åker till Danmark för insemination. Sverige tillåter enbart insemination för par, inte ensamstående. Det är inte heller säkert att ett par får skaffa syskon på detta sätt då det i första hand är barnlöshet som behandlas. De landsting som tillåter syskonförsök gör det enbart till det första barnets biologiska mamma, den andra mamman tillåts inte bli gravid den andra gången.
Med de framgångar som hbt-rörelsen vunnit de senaste 15 åren i ryggen måste nu sikte ställas in på en betydligt tuffare kamp. För att komma åt de samhällstrukturer som håller uppe heteronormen behövs en vidgad rörelse som skulle kunna förena kvinnor, arbetare, etniska minoriteter, funktionshindrade och hbt-personer och därmed bli starkare.
Elin Gauffin
