foto: Natalia Medina
Välfärd utan vinst – privatiseringar sänker vården, skolan, omsorgen, kollektivtrafik och infrastruktur.
Regeringen och Vänsterpartiet är enligt Dagens Nyheter överens om att redan i november lägga fram ett förslag om vinstbegränsningar i välfärden.
Hur svagt ett förslag som bygger på Reepalus välfärdsutredning än blir kommer detta att avvisas av såväl Allianspartierna och SD i riksdagen som av de nya välfärdsprofitörerna och deras armé av lejda PR-konsulter och lobbyister.
Därmed kan vinster i välfärden ändå bli en het valfråga, samtidigt som frågan om vinster i välfärden tillspetsas och vidgas av den politiska krisen efter Transportstyrelsens outsourcing och den senaste tidens bittra strider bland Göteborgs hamnarbetare, Stockholms sopgubbar och städarna på Stockholms pendeltåg och stationer. Det är strider som alla har orsakats av förödande indirekta konsekvenser av den förda privatiseringspolitiken.
Som Seko Pendelklubbens ordförande Marta Aguirre sa till Offensiv efter den underbudskonkurrens som har lett till städbolaget SOLReneriets dramatiska nedskärningar är den välfärd som vi måste försvara och återta i offentlig regi större än vård, skola och omsorg. Den omfattar självklart också grundläggande infrastruktur och tjänster som kollektivtrafik, hamnar och annan grundläggande infrastruktur.
Att Stefan Löfvens så kallade rödgröna regering alls pressats att utreda och nu troligen även lägga fram ett förslag om ett försök till begränsning av välfärdsbolagens vinster är en konsekvens av en massiv gräsrotsopinion som även fick LO:s och Kommunals kongresser att skärpa tonen. Därmed har även Vänsterpartiet fått mod att kräva ett om än urvattnat förslag om vinstbegränsning som villkor för partiets stöd till en rödgrön höstbudget.
Att Jonas Sjöstedt (V) så sent som i förra veckan kritiserade civilministern Ardalan Shekarabi (S) för att bromsa förhandlingarna vittnar om att dessa har gått trögt. I våras spekulerade också media öppet i att Löfven var inställd på en än mer urvattnad uppgörelse med borgerliga partier, något som också skulle kunna bädda för en blocköverskridande regering efter nästa val. Att nöja sig med skärpta kvalitetskrav och hårdare tillsyn var ju också länge S-ledningens ursprungliga linje i frågan.
Allt talar för att Löfven liksom andra ledande högersocialdemokrater har haft samma sorts motvilliga inställning till ett vinsttak i välfärden som den förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldts cyniska dikt om förslaget till löntagarfonder som han klottrade i sin riksdagsbänk 1983: ”Löntagarfonder är ett jävla skit. Men nu har vi baxat dem ända hit…”
Sedan välfärdsbolagens massiva lobbykampanj har lyckats svetsa ihop ett kategoriskt nej till varje vinstbegränsning från både Allianspartierna och SD har dock S-ledningen om än motvilligt ändå getts en valfråga som det går att vinna många röster på.
Under sitt sommartal i Eskilstuna förklarade Löfven till publikens applåder att en majoritet av svenskarna vill ”stoppa vinstjakten”.
– Därför vill regeringen stoppa vinstjakten och skapa ordning och reda i välfärden. Men de borgerliga partierna och SD står på riskkaptalbolagens och vinstlobbyns sida.
Exakt hur det förslag till en lagrådsremiss i november som ska hinna utmynna i en proposition i mars nästa år ska se ut är ännu inte helt klart. Enligt Shekarabi återstår ännu ”en del detaljer”. Till dessa tycks en viktig fråga höra, nämligen om olika verksamheter som skolan och kanske omsorgen ska behandlas olika än vården eller ej.
Enmansutredaren Reepalu har föreslagit en modell som innebär att välfärdsbolagen ska kunna ta ut en vinst på 7 procent på operativt kapital utöver statsskuldsräntan, vilket innebär ett tillåtet vinstuttag på uppemot tio procent.
– Vi har aldrig föreslagit ett totalt vinstförbud. Vi tittar på den modell som utredningen kom fram till och det är den vi förhandlar om nu, säger nu även Vänsterpartiets budgetförhandlare Ulla Andersson i Dagens Nyheter.
Exakt vilken vinstnivå som ska föreslås är när detta skrivs inte klart, men att V inte ens tycks stå fast vid en principiell argumentation för ett totalt vinstförbud i den skattefinansierade välfärden är uppseendeväckande. 7-10 procent är en vinstnivå som enligt Reepalu motsvarar ett ”marknadsmässigt” genomsnitt i den övriga privata tjänstesektorn.
Därmed kan samma fråga ställas till Vänsterpartiet som Offensiv ställde till Ilmar Reepalu när han på en presskonferens i november förra året presenterade sin utredning Ordning och reda i välfärden: ”Varför ska Sverige kunna fortsätta att vara det enda land som tillåter aktiebolag och vinstdrivande företag att bedriva skolor?”
”Bra fråga”, löd Reepalus svar innan han skyndade sig därifrån. Vilket svar ger Jonas Sjöstedt?
Det är desto märkligare som den på många sätt gedigna vinstutredningen faktiskt har gett alla motiv som behövs för ett vinstförbud i skolan och andra skattefinansierade välfärdstjänster, samtidigt som den effektivt sågar vinstlobbyns argumentation för en alternativ väg med kvalitetskrav och kontroller som en hopplös byråkratisering och belastning för personalen.
Av friskolornas elever är 65 procent barn till högre utbildade, me-dan bara fem procent är barn till föräldrar med låg utbildning. I de utrotningshotade kommunala förortsskolorna gäller det omvända. Även om det allmänna kunskapsraset har stoppats enligt den senaste PISA-studien fortsätter skillnaden mellan skolorna att öka, stick i stäv med skollagens krav och barnens rätt till en likvärdig och kompenserande skola.
Att en vinstbegränsning ens ihop med någon sorts modifierade skolval skulle stoppa vinstjakten och eliminera segregationen är en illusion. Som Daniel Suhonen och skolutredaren Sten Svensson från den fackliga tankesmedjan Katalys har hävdat skulle de stora skolaktiebolagen ganska lätt kunna anpassa sin verksamhet med hjälp av kreativ bokföring och uppdelning av verksamheten på olika bolag.
Men segregeringen ökar inte bara i skolan, utan överallt där pengarna och den fria etablerings- och dragningsrätten på skattepengarna har getts makt att styra resurserna dit vinsten är störst. Att sju fackförbund inom vården med 700 000 medlemmar under en sensommar som kokar av BB- och vårdprotester nu ställer krav på ”en konkret politik för att bryta hälsoklyftorna” illustrerar också detta.
”Medellivslängden är fem år kortare bland kvinnor och män med kort utbildning jämfört med dem med lång utbildning. Även när det gäller psykisk ohälsa, tandhälsa, fetma och möjligheten att arbeta ett helt arbetsliv slår skillnaderna igenom”, skriver förbundens ordföranden på DN Debatt den 19 augusti. Utan att det sägs rent ut är vårdens kommersialisering tillsammans med bristen på resurser som även den skärps av stora avbränningar till ägarnas vinster en huvudorsak till den växande ojämlikheten även inom denna sektor.
Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne kallar överenskommelsen om vinstbegränsning mellan regeringen och V ”skrämmande”. Den för enligt henne tankarna tillbaka till 1970-talet. ”Att lagreglera hur mycket vinst ett privat företag får göra är ett kraftfullt ingrepp i äganderätten och den fria företagsamheten”, säger hon i en skriftlig kommentar till DN.
Men att de privata skol- och vårdjättarna och deras politiska doa-doa-kör i media, Alliansen och SD alla går i taket över ett begränsat förslag om att de inte ska tillåtas ta ut hur höga vinster som helst av skattebetalarnas pengar till välfärden blir också en perfekt illustration till ekonomhistorikern John Lapidus varning att de privata välfärdsjättarna skapar ett postdemokratiskt system där penningstinna lobbyorganisationer tar kommandot över politiken.
Väljarna kommer att reagera hårt mot att de stora välfärdskoncernerna på den kvasimarknad där priset bestäms av exempelvis skolpengen idag kan ta ut fyra-fem gånger så höga vinster som snittet inom den privata servicesektorn, uppåt 40-50 procent enligt Reepalu. Ju högre vinstlobbyn höjer tonläget, ju fler kommer att fråga sig varför man alls ska tillåta att privata aktiebolag och koncerner ges en mer eller mindre fri dragningsrätt på välfärdens skattepengar?
Som socialister kan vi i varje fall se fram emot en valrörelse som aktualiserar kravet på gemensamt och demokratiskt ägande. Transportstyrelsens outsourcingskandal, hamnstriden i Göteborg, sopgubbarnas fortsatta protester och Sekos strid för pendelstädarna innebär var för sig och tillsammans en konkret utmaning till socialister och fackliga kämpar att vidga striden för en upprustad välfärd utan vinstintressen till fler privatiserade verksamheter.
Parallellt med ett solidariskt understöd till den fackliga kampen för till exempel pendel- och järnvägstrafiken, sophanteringen och hamnarna måste socialister också resa kravet på de rödgrönrosa politikerna att dessa verksamheter ska återtas i offentlig regi. Detta kan i sin tur stärka insikten om behovet av att bygga en bred och kämpande rörelse av rörelser för att kraven på vinstbegränsningar i skola, vård och omsorg med mera är otillräckliga och måste skärpas till massiva krav på återkommunalisering, återförstatligande och en ny upprustad och demokratiserad gemensam välfärd. ■
