foto: Kremlin.ru / Wikimedia Commons
Kina är inne i en ny era – men inte den Xi Jinping hade tänkt sig, med regimkris och arbetarkamp.
”Som saker har förändrats”, sa Minxin Pei, forskare i USA. Pei refererade till problemen som Kinas starke man Xi Jinping står inför, som plötsligt inte ser riktigt lika stark ut längre. Pei är en av de många Kinaobservatörerna utanför landet som har sett samma trender: att Xis till synes omutliga grepp om makten har underminerats av en rad utmaningar och kriser.
Det finns tecken på oenighet i toppen angående den förda politiken, där vissa har lyfts offentligt, vilket har varit sällsynt sedan Xi grep makten. De viktigaste splittringarna finns över hur mycket man ska stimulera Kinas försvagade ekonomi och hur man ska hantera USA:s president Trumps ”tullterror”-politik. Xis beslut att kröna sig själv till ledare på livstid i mars ser ut att mer och mer slå tillbaka mot honom.
Länge såg Xi oangripbar ut – idag står han för sina mest allvarliga utmaningar. Snarare än en uttalad opposition har Xi blivit mer isolerad. Färre av Kinas mäktiga regionala baroner sjunger hans lovord. Eliten distanserar sig diskret från ”huvudledaren”.
Massprotester har brutit ut på flera håll, vilket är en tydlig avvikelse från Xis första år vid makten. Dessa protester spänner från tiotusentals investerare i de kollapsade P2P-lånemarknaderna (där bolag förmedlar lån från privatpersoner till andra privatpersoner, vilket har ruinerat spararna), till det muslimska Hui-folket i nordvästra Kina som organiserade en massiv tredagars sittstrejk mot ett förslag att riva en moské, till en defekt vaccinskandal som påverkar över 900 000 barn som bara var den senaste i en oavbruten rad av offentliga sjukvårdsskandaler. Vaccinskandalen riktar också strålkastarljuset på Xis upphajpade antikorruptionskampanj, ”den största i Kinas historia”, som inte har haft någon betydelse för vanliga människor.
Det viktigaste har varit uppgången i arbetarstrejker som har nått en ny nivå av organisering med de nya, koordinerade ”multiprovinsstrejkerna”. Den fyra månader långa kampen bland Jasic Technology-arbetarna i Guangdong-provinsen för att bilda en oberoende fackförening är inte den största av dessa kamper, men markerar ett absolut nödvändigt steg framåt för den spirande arbetarrörelsen. Dessa händelser har fått marken att skaka under Xis regim.
”Folkets förtroende för myndigheterna har fallit till fryspunkten”, sa Deng Yuwen i Hongkong-baserade South China Morning Post. En liknande dyster utvärdering gav den liberala forskaren Xu Zhangrun vid Tsinghua University i Beijing i ett öppet brev som har fått stor spridning och är ovanligt vågat i kritiken mot Xi.
”Det nyliga sino-amerikanska handelskriget har särskilt avslöjat den underliggande svagheten inom systemet. Folket i hela landet, även den byråkratiska eliten, känner sig vilse i osäkerheten angående vilket håll landet går åt och sin egen säkerhet, och den stigande oron har skapat småpanik runtom i samhället”. Han menade också att beslutet att avskaffa mandatperioden för presidenten måste upphävas och att ”incidenten”, alltså massakern, på Himmelska Fridens torg 1989 måste utvärderas på nytt.
I juli bröt ett potentiellt katastrofalt handelskrig med USA ut. Handelskriget är mer än ett handelskrig och markerar början på en geopolitisk duell mellan världens två största imperialistiska makter, vilket har omvandlat den politiska situationen i Kina. Handelskriget och Kinas ekonomiska våndor på hemmaplan– en fallande börsmarknad och valuta – har ytterligare eldat på folkets missnöje, som varit stigande sedan slutet av förra året. Xis beslut att avskaffa mandatperioden och styra utan slutdatum har varit en åskledare för missnöjet och ökat den politiska instabiliteten.
Även om regimens problem hopade sig innan handelskrigets utbrott i juli har detta varit ännu ett hårt slag mot Xis auktoritet och hans kotteri. Istället för att visa upp styrka och beslutsamhet som tidigare har reaktionen från hans regim visat på obeslutsamhet och tröghet.
Trovärdiga reportrar säger att Xis klick blev tagna på sängen då de missuppfattade Trumps intentioner och trodde att den vanliga checkboksdiplomatin – att erbjuda sig att köpa än mer varor från USA – skulle undvika en konflikt. Men på grundval av kapitalismen och dess politik finns det nästan ingen strategi som skulle ha fått Beijing att undvika denna konflikt. Den växer fram ur motsägelserna inom den krisdrabbade globala kapitalismen och den särskilda krisen inom USA-kapitalismen och oundvikligheten för imperialistiska konflikter i en era av kris.
Ett stort skikt inom KKP (”Kommunist”-partiet) hävdar nu att det är regimens triumfalism, överdrivna nationalism och utrikespolitik (som exempelvis det stora Ett bälte, en väg-projektet och den militära upptrappningen i Sydkinesiska havet) som har provocerat fram en global backlash mot Kina. Denna politik, som är en kinesisk variant av Trumps ”Make America Great Again”, används av Xi för att upprätthålla stödet på hemmaplan.
Handelskriget med Trump är den första stora internationella krisen under Xis tid vid makten. Men handelskriget är inte slutet på hans våndor. Globalt möter Kinas ekonomi även andra problem.
Den globala kapitalistiska krisen som började för tio år sedan fortsätter att destabilisera politiska system och skärpa spänningarna mellan nationella kapitalistiska stater. Ett bälte, en väg-projektet stöter på patrull ovanifrån och underifrån; från regeringar i USA, Japan, Australien, Indien och EU som fruktar att de förlorar politiskt och ekonomiskt inflytande i dessa länder, och från den offentliga opinionen och rivaliserande politiska falanger i Bält och väg-länderna från Malaysia till Pakistan och Myanmar.
Men det som nu är en ganska dramatisk nedgång i Kinas ekonomi började innan handelskriget. Tillväxten är avtagande på grund av kreditåtstramningen skapat av Xi Jinpings tillslag mot ”finansiella risker”, vilket ämnar få den galopperande skuggbanksektorn under kontroll. Detta påbörjades 2017 och har visat just hur skuldberoende den kinesiska ekonomin har blivit.
Regeringen har nu tvingats gå mot en tillfällig omvändning till att istället stimulera ekonomin, där de för in mer likviditet i bankerna och pressar de lokala styrena att utfärda mer obligationer för att finansiera ny infrastruktur.
Det finns flera orsaker bakom försöket att införa två motsägelsefulla åtgärder – stimulering och åtstramning – på en och samma gång. En orsak är Xis auktoritet. ”En U-sväng nu vore pinsamt politiskt” för den kinesiska ledaren, anmärker Tom Holland i the South China Morning Post.
En politisk kamp verkar vara på gång mellan de som förordar mer beslutsamma stimuleringspaket och de som något berättigat fruktar att den totala övergivningen av Xis kampanj om tillbakabetalning av lån genom försäljning av tillgångar kommer att öka risken för en allvarlig ekonomisk kris de kommande åren.
Men ända sedan 2008 har Kina ”inte haft någon ekonomisk återhämtning som inte föregicks av infrastrukturstimulanser”, som Wei Yao, ekonom på banken Societe Generale, påpekade. Ekonomer som Yao är inte så optimistiska om att regeringens nuvarande politik kan hindra en mycket större nedgång av BNP:n de kommande åren, särskilt om handelskriget trappas upp.
Idag projicerar Xis regim en bild av splittring och obeslutsamhet även i den ekonomiska politiken. Kina har gått in i en ”ny era” detta året, men inte den som Xi så djärvt uttalade på KKP:s 19:e kongress. Xis ”kröning” och hans stora projekt blir allt mer avslöjade som ytterligare misslyckade ”lösningar” på KKP-regimens och det kinesiska samhällets kris.
