En farlig och reaktionär film som spär på vi och dem-mentaliteten.
American Sniper börjar med en sol som stiger över ett land där ett böneutrop hörs på ett främmande språk, i en främmande stad. Mitt i detta filmas huvudpersonen Chris Kyle, hjälten med stort H som ligger på ett tak och gör sig redo att skjuta en kvinna och en pojke.
Pojken bär en granat som han fått av kvinnan i burka för att kasta på den amerikanska stridsvagnen framför dem. Chris Kyle har inget val, utan måste skydda sina egna från dessa barbarer som gör sina barn till soldater när amerikanerna enbart är där för att ”hjälpa”. 5 minuter in börjar propagandafilmen för USA:s krig i Irak, avhumaniseringen av muslimer och en hyllning till den man som har skjutit ihjäl flest personer i amerikansk krigshistoria. Den slutar tyvärr inte förrän 132 minuter senare och lämnar mig spyfärdig och smått äcklad.
American Sniper baseras på den bästsäljande självbiografin om ”the legend” och hans tjänstgöring i Irak. Chris Kyle (spelad av Bradley Cooper) växte upp i Texas, försörjde sig genom att rida tjurar på en rodeo tills i slutet av 1990-talet för att sedan ta värvning i Navy SEAL (amerikanska flottans insatsstyrka). Detta för att hämnas ”för allt det de gör mot oss.”
Filmen visar krigsscener på rullande band varvade med scener från det ansträngda äktenskapet med Taya (spelad av Sienna Miller) på hemmaplan. En uttalad skuld över att vara hemma och inte skydda sina män och tendenser till posttraumatiskt stressyndrom fyller hans hemmavistelser. Dessa scener visas dock inte krigskritiskt utan snarare som något som är ”deras” fel.
Bradley Cooper och Sienna Miller gör dock övertygande skådespelarinsatser i filmen, men tyvärr är historien otroligt linjestyrd och onyanserad, vilket medför att karaktärerna är platta och statiska.
Att det är Chris Kyles eget synsätt som filmen bygger på och att en republikan som Clint Eastwood är regissör är knappast chockerande. Men återigen är det inte så mycket som är chockerande med denna otroligt dåliga film, som trots det har fått ett antal Oscarsnomineringar (bland annat för bästa film).
Detta är väl likt filmen i sig inte alls chockerande det heller då denna patriotiska hyllning visar på en ”leave no man behind”-mentalitet som enbart romantiserande amerikaner kan uppskatta.
Detta är enligt mig en farlig och reaktionär film som speglar en konflikt och det amerikanska agerandet på helt fel sätt – för att inte tala om vad det gör med en redan växande vi och dem-mentalitet gentemot muslimer. Vill du inte berövas på 132 minuter av ditt liv utan istället se något som inte lämnar dig illamående föreslår jag att du väljer en annan film. ■
