”Frågan är … vilka avvägningar man vill göra. Ska vi om 10-15 år, när utanförskapet, bidragsberoendet, trångboddheten, segregationen och ungdomskriminaliteten har gjort sitt till, luta oss tillbaka och säga: ja, dom fick ju i alla fall komma hit.”Så lät det när migrationsminister Tobias Billström, uppbackad av statsminister Fredrik Reinfeldt, höll presskonferens i Landskrona den 7 februari. Man presenterade förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det betyder att den som fått uppehållstillstånd i Sverige måste ha ett arbete och bostad innan personens familjemedlemmar kan flytta efter. Villkoret gäller i fyra år och betyder i praktiken att mycket små barn kan hållas skilda från sina föräldrar under så lång tid. Detaljerna klargörs i höst, men det kommer att röra sig om att man ska ha en ”skälig bostad” och ett heltidsjobb. Regeringen säger att förslaget handlar om arbetslinjen och blundar för att man skapar tragedier, där personer som inte kan arbeta på grund av exempelvis krigsskador separeras från sina familjer.
I Landskrona fick sverigedemokraterna (sd) var fjärde röst i valet 2006, men Billström förnekade att presskonferensen hade någonting med sd att göra. Därför kan det tyckas som ett mycket märkligt sammanträffande att sd, i Landskrona, i sitt budgetförslag skriver att man vill att kommunen ska uppvakta regeringen om att ”införa försörjningskrav för anhöriginvandrare”.
Istället motiverades valet av plats med att Landskrona har de problem som Billström räknar upp – delvis en följd av att reglerad anhöriginvandring inte tillämpats, förklarade ministrarna.
Presskonferensens plats och innehåll visar att regeringen, för det första, vill flirta med sd och deras väljare: det handlar om att försöka oskadliggöra rasisterna genom att ta deras frågor. När det är politiken i sig som är farlig är det ett försök som faller på sitt eget grepp. Men det visar, för det andra, att regeringen helt tydligt delar synen att integrationen är ”invandrarnas” ansvar och segregationen deras problem. Billströms uttalande måste tolkas som att ”invandrare” lever på bidrag, bor flera familjer i samma lägenhet i segregerade stadsdelar och att deras barn tillhör kriminella gäng: allt detta frivilligt, för att man inte vill integreras. Detta ska regeringen nu råda bot på genom att hindra familjer från att vara tillsammans. Det är ett tvärt brott med den annars så omhuldade familjepolitiken, men framförallt med avsikten med flyktingamnestin som alla regeringspartier, förutom moderaterna, stödde så sent som 2005.
I samma linje ligger förslaget som förnekar vuxna papperslösa rätten till sjukvård också i lag. Artikelserier i Svenska Dagbladet och Aftonbladet tidigare i år visar att papperslösas tillgång till vård redan idag är mycket begränsad. I SvD den 14 januari konstateras det att trycket på den underjordiska vården ökar i hela landet. Orsaken är främst att papperslösa tvingats betala full kostnad för vård. En förlossning går exempelvis på 25 000 kronor, om den sker utan komplikationer – annars upp till det dubbla. Socialstyrelsen har krävt en utredning om hur gömda ska få vård på samma villkor som övriga svenskar. Nu kommer istället en lag som formellt förnekar dem rätten till vård.
Försörjningskrav vid anhöriginvandring, lagen om vård, men också förslaget om ett särskilt arbetsuppehållstillstånd; alla kommer de att göra livet svårare för papperslösa och gömda. De är ekon av regeringens klasspolitik på alla andra fronter som splittrar och ökar klyftorna. Det är en politik som måste bemötas. Med breda proteströrelser och demonstrationer måste vi göra det som oppositionen inte heller klarade av under sin tid vid makten: vi måste ta strid för att ”integrationsproblemen” Tobias Billströms slänger sig med bara kan lösas genom mer resurser till kommunerna, sjukvården, skolorna. Det handlar inte om huruvida resurserna finns, bara om hur de ska fördelas.
